Jämställdhet och feminism på männens villkor

Det har varit mycket prat om feminism den senaste tiden. Ny, gammal, konservativ och liberal. Många kloka och mindre kloka människor har framfört teorier och åsikter om vad feminism är. Enligt min egen helt ovetenskapliga teori finns inga motsättningar mellan biologiska skillnader mellan könen och kvinnors rättigheter.

Alltså, kvinnan ska självklart ha samma rättigheter och åtnjuta samma respekt som mannen. Så är det inte i dag. För att närma oss männens förmånliga positioner när det gäller löner, trygghet och utrymme tvingas vi anpassa oss efter männens villkor och agerande. Varför är det så självklart att utforma normen efter mannen? Varför talas det till exempel så mycket om att små flickors lekar med dockor, prinsessintresse och dyrkan av rosa skulle ha negativ inverkan på jämställdheten? Har inte en flicka rätt till allt det där och ändå uppmärksammas och uppmuntras lika mycket som hennes pojkkamrater? Har inte pojkars bilintresse lika negativ inverkan på jämställdheten?

Vid otaliga våldtäktsmål ifrågasätts unga kvinnors heder och vandel hårdare än de misstänkta våldtäktsmännens. Hennes tidigare sexuella erfarenheter granskas liksom den klädsel hon bar vid brottstillfället. Som om man anser det värre att våldta någon som bär jeans, t-tröja, hoodie och truckerkeps. Killars sexuella erfarenheter ger dem status. Unga kvinnors sexuella erfarenheter sänker deras värde. Allt enligt normer som i grund och botten skapats av ett manssamhälle.

När vi kommer upp i den ålder då vi får barn blir de biologiska skillnaderna tydliga och diskrimineringen påtaglig på ett nytt sätt. Visst kan män och kvinnor dela lika på föräldraledighet, ansvar och sysslor i hemmet. Men det biologiska faktum att kvinnor måste stå för graviditet och amning lär vi inte komma ifrån inom den snaraste framtiden. Borde det inte vara naturligt och självklart att kvinnor ges samma förutsättningar som män trots att, kanske till och med tack vare dessa biologiska skillnader? Graviditet, förlossning och amning är ju inte något som vi ägnar oss åt för att vi är lata. Så nog förtjänar vi väl att inte gå miste om pension och så vidare för något som vi alla, män såväl som kvinnor, är beroende av för människans fortlevnad?

Så länge vi inte erkänner och anpassar oss efter de biologiska förutsättningar vi givits kommer vi aldrig att åstadkomma jämställdhet. Att jämställdhet skulle uppnås genom att kvinnor anpassar sig efter männens normer är bara ett falsarium likt kejsarens nya kläder. En jämställdhet på männens villkor. Även inom könen finns skillnader. Vi alla är individer och som de moderna människor vi påstår oss vara borde vi lätt kunna värna om varandra med våra olika olikheter och likheter.

Jag flyttar till www.feldermania.se

www.feldermania.se

Testar bara...

att allt fungerar med min nya domän. Håll tummarna!

Testar v

Och till er som undrar...

...varför min kära mor stoppade ner en stor kökskniv i min resväska. Hon tyckte att knivarna i mitt italienska kök var slöa och värdelösa. Att jag råkade ta just den väskan som handbagage var en ren slump. Jag hade ganska många väskor....

För alla er som undrar...

Har fått många mail om hur det gick med den sura pojkvännen i mitt förra blogginlägg. Det tog slut. Långt senare och inte på grund av knivincidenten, som dock utgjorde ett tidigt och markant tecken på vissa brister inom det ack så viktiga humorområdet.

”Nej, jag har ingen kniv i handbagaget!”

I kväll har jag slipat mina köksknivar. Det påminner mig om en mindre behaglig incident….

Min dåvarande pojkvän och jag hade besökt min mor i Stockholm under några dagar och innan vi återvände hem till Rom stannade vi till en vecka i Köpenhamn. På väg mot Romflyget hann jag knappt passera metalldetektorn på Kastrups flygplats innan en milt sagt bastant tulltjänstekvinna grabbade tag i min arm.

- Har du kniv i väskan? Frågade hon och nickade mot min väska som just åkt igenom röntgenmaskinen. Jag trodde att hon skämtade och brast ut i skratta. När hon inte rörde en muskel i sitt mycket allvarliga ansikte insåg jag det var läge på att åtminstone besvara hennes fråga.

- Nej, du. Jag har ingen kniv i väskan. Svarade jag alltjämt skrattande.
- Jo, men det tror jag att du har ser du. Insisterade hon allvarligt.
_Nej, det har jag inte. Jag har redan flugit med den här väskan från Stockholm och jag har ingen kniv. Inga droger heller för den delen. Svarade jag.

Nu började pojkvännen som inte talade vare sig svenska eller danska undra vad diskussionen handlade om. Kvickt förklarade jag läget och började smått skratta igen över det absurda i situationen. Jag med kniv på ett flygplan. Don´t think so.
Tulltjänstekvinnan fortsätter hävda att jag har kniv. Till slut ber hon mig öppna väskan.

- Hörrudu, om du nu tror att jag har en kniv i väskan kan du väl öppna och kolla själv! Varsågod. Du kommer inte att hitta någon kniv där. Öppna bara! Sa jag och tyckte att det var skönt att få det hela ur världen. Lite konstigt var det att hon tycktes vilja få mig att tillstå knivinnehav så länge innan hon gjorde slag i saken och öppnade väskan.

Pojkvännen som var törstig och hungrig var vid det här laget mycket irriterad. På mig eller tullen vet jag inte.

Tullkvinnan placerade väskan på ett stort blankt bord, öppnade blixtlåset och började packa upp alla saker som mamma skickat med mig. En hel del kläder, en lampa en osthyvel…
- Är det den där du menar? Frågade jag.
Tulltjänstekvinnan skakade på huvudet och fortsatte målinriktat sitt göromål.
- Vad är det här? Frågade hon och höll fram ett väl intejpat paket av tidningspapper.
- Ingen aning. Det är kanske något som min mor har lagt ned. Svarade jag uppriktigt.

Tejpen som satt omlindad runt paketet satt så hårt att tullkvinnan måste skära upp den. Sedan var det alla lager av tidningspapper som strax fyllde hela bordet och började flyga runt kring säkerhetskontrollen. Pojkvännen var nu skitsur och började stilla undra vad det där paketet innehöll…

- Den här får du skicka i specialpaket. Den kan du inte ha med ombord på planet. Förklarade tulltjänstekvinnan vänligt och höll upp den stora kökskniven.
- Oj, jag visste inte… Det är min mamma som… Förklarade jag innan jag sa att hon skulle skicka kniven på lagenligt sätt.

Sedan började jag skratta. Tills tårarna rann. Jag kunde inte sluta. Jag tänkte bara på hur jag stått där kaxigt och uppmanat 100-kilo-muskler-kvinnan att öppna min väska. Helt ovetande om att jag faktisk hade en gigantisk kniv i väskan. Pojkvännen skrattade inte alls. Han såg inget roligt i situationen klargjorde han grinigt. Jag lyckades till och med föreviga hans sura min på bild men det kanske inte är riktigt schysst att sätta ut den i offentligheten så här. Nej det får bli en knivbild i stället. När jag ringde till mamma och berättade skrattade hon lika mycket. Dessutom var det helt sant att jag hade flugit med väskan från Stockholm. Det här var innan WTC-attacken kan jag ju säga. Annars hade jag nog anklagats för grov talibanism och tilldelats ett eget serienamn som Kemiske Ali, Bagdad Bob, Skobombaren och de där….