Vuxenpoäng och finanskris

Under den finansiella krisen på 90-talet var jag på väg in i tonåren. Vuxenvärlden pratade räntor, bolån, aktiemarknad, bankkrascher, börsen och krisande bostadsrättsföreningar. Allt styrdes av en för mig ohejdat diffus aktör kallad ”marknaden”. Den barnsliga beundran som jag känt inför mina coola äldre systrar och deras pojkvänner och polare övergick i total besvikelse när de plötsligt framstod som dammiga dinosaurier, äldre än vår gemensamma mamma när de satt där och spottade ur sig finansvokabulärer. Nu är jag i ungefär den ålder som de var och nästa finanskris utspelar sig. Och precis som de har jag och mina vänner blivit en dammiga dinosaurier som håller koll på styrräntor, analyser och konkurser. Är det bra eller dåligt? Vet inte. Men tydligen blir man sådan när man blir vuxen.

Nu ställer vi TILLBAKA grillen....

I morse ringde mamma det ena av hennes två årliga samtal till mig. "Vintertid i dag lilla gumman. I dag ställer vi TILLBAKA grillen. TILLBAKA. Vrid TILLBAKA tiden en timme."
Längtar till nästa samtal då hon kommer att säga att grillen och tiden ska FRAM.

Tack för påminnelsen mamsen! Puss och kram!

Skriv på för Roberto Saviano och demokrati!

På den italienska tidningssajten www.repubblica.it finns en namninsamling för författaren Roberto Savianos rätt till säkerhet och frihet. Jag har självklart undertecknat. Gör det du också!

Kerstin Ekman – en kvinna med civilkurage!

Inom loppet av några dagar har författarinnan Kerstin Ekman ifrågasatt kungens uttalande i vargfrågan och uppmanat Svenska Akademien att höja rösten för den unge författaren Roberto Saviano som lever under dödshot för att han skrivit en bok om det organiserade kriminella nätverket camorran. Det behövs fler människor med Kerstin Ekmans mod! Kerstin Ekman är min nya idol!

Torsdagens tv-tips!

Se Emelie Felderman i "Skolfront" i SVT2 klockan 19.30 i kväll!

Höj rösten för Roberto Saviano!

Roberto Saviano är en ung italiensk författare som skrivit boken ”Gomorra” om det organiserade kriminella nätverket ”la camorra” som härjar i Neapel. Sedan boken kom ut har han levt gömd, ständigt på flykt undan camorran som dömt honom till döden. Nu tvingas han till och med lämna sitt land. Italien räknas som en demokrati och tillhör EU. Om jag inte hade bott där hade jag haft svårt att förstå vilket inflytande de kriminella nätverken verkligen har i Italien. Det var den italienska motsvarigheten till programmet ”Efterlyst” som oåterkalleligt krossade min näst intill romantiserade bild av maffian. I Francis Ford Coppolas ”Gudfadern” är maffiabossarna sofistikerade herrar med grå tinningars charm som månar om ära och något slags heder. I verkligheten är de där männen vulgära, billiga och skoningslösa typer. Det förstår man bara av att genom tv följa polisens sökande efter lik i brunnar och hålor på Sicilien, se intervjuerna med verklighetens mafiosos och camorramän, med vettskrämda människor, anhöriga och vittnen som ”inte sett något”.

Det här pågår på nära håll. En ung författare tvingas lämna sitt land för att försöka rädda sitt liv. I ”Kvällsöppet med Ekdal” i går erbjöd Marcus Birro en fristad i sitt hem åt Roberto Saviano. Författarinnan Kerstin Ekman uppmanar Svenska Akademien att höja rösten i frågan. Bravo, bravissimo!!!! Enligt mig handlar det om att värna om yttrandefriheten i ett land som jag älskar på många sätt.

Läs mer på
SvD

Aftonbladet

DN

Jag säger nej till aktiv dödshjälp.

I kväll fick jag förmånen att följa med Emelie till ”Kvällsöppet med Ekdal” och följa debatten om aktiv dödshjälp. Det är en svår fråga. Men samtidigt inte. Åttio procent av de tillfrågade sa sig vara för aktiv dödshjälp. Jag tror att det är lätt att säga att man skulle välja döden om man hamnade i en viss situation eller ett visst tillstånd. Och jag tror att det är en betryggande tanke. Den sista gnuttan kontroll som man som människa förfogar över. If all else fails. Samtidigt är det en självmotsägelse. Att kunna välja döden när inga andra valmöjligheter återstår.

Men för de flesta av oss är hoppet det sista vi släpper. När man hamnar i det där tillståndet som man hellre skulle dö än att befinna sig i hittar man nya ljusglimtar. Nytt hopp. Ny mening. Så länge det finns hopp väljer de flesta av oss att kämpa. Det bevisas av att aktiv dödshjälp är en tjänst som mycket sällan utnyttjas i de länder som tillåter handlingen.

För den som önskar finns redan i dag möjligheten att säga nej till livsuppehållande åtgärder. Precis där anser jag att gränsen går. Det beslutet har var och en av oss rätt till. Att besluta om att låta någon annan hjälpa en att dö är en helt annan sak. Kristian Krassman undrar på sin blogg om vi ska kunna surfa till såväl dödshjälpsguiden som vårdguiden. Tänk den dagen vårdguiden länkar till dödshjälpsguiden.

Nej, satsa på att hjälpa människor att leva i stället!

Kvällens TV-tips!

Klockan 22.43 i kväll medverkar Emelie i ”Kvällsöppet med Ekdal” i TV4. Diskussionen ska handla om aktiv dödshjälp. Se programmet om du kan!

Bye, bye Alex!

Nä, nu åker Alex Schulman bort från min blogglista. Han säger sig vara villig att gå ut i krig för Fredrik Reinfeldts skull. Vet i och för sig inte om det är något positivt. Själv skulle jag bli livrädd om någon sa ”Aurora, för dig skulle jag ge mig ut i krig”…. Huuuu, vad läskigt. Usch!

Lösningen i vargfrågan!

Vargfrågan är i fokus igen. Den här gången är det kungen som går ut och säger att man måste jaga varg för att minska dess antal och spridning.

Drottningens engagemang mot barnpornografi är välkänt, något som till och med inbitna antirojalister respekterar henne för. Att kungen tar ställning i sakfrågor är sällsynt. Men nu har han gjort det. Av allt det som sker runt om oss i dag valde han att uttala sig om vargfaran. Han räknade ut att två vargar plötsligt blir sju och att deras vidare förökning i sin tur blir en ren explosion. Ungefär som man talar om möss. Att vargen är ett hatat djur och att dess ungars chanser att överleva inte är så enormt stora talade kungen inte om. Han lät däremot påskina att den jakt han ägnar sig åt skulle vara fantastiskt frisksportig. Att kunglig jakt oftast går till så att kungen sitter på utvald plats och väntar medan andra driver fram bytet till honom så att han kan nedlägga det utan att anstränga sig nämndes inte. Men jag förutsätter att han är medveten om att det är så det går till.

Sedan den förra debatten om vargarnas rätt att existera har jag lagt ned en del kraft och energi på att försöka finna ut en lösning som gynnar såväl vargen som dess motståndare och dessutom är klimatsmart. En kompromiss. Och, kära vänner, jag har funnit lösningen.

Alla de lantisar som på dialektalt tungomål envisas med att skandera att vargarna ska skjutas av och utrotas: Flytta till Stockholm! Varghatarlantisarna brukar ju hävda att stockholmarnas värnande om Sveriges vargstam beror på att vi har den på betryggande avstånd. Bang on target! Flytta hit! Skapa avstånd för er också!

En lösning även för björnhatarna. Då slipper fler yrvakna björnar dödas för att de attackerat någon jägare vars hund väckt den vintersovande nallen. Nä, nu är det dags å flytt! Flytta till Stockholm, Göteborg eller Skåne i stället! Eller till någon annan varg- och björnfri plats för den delen. Vet inte hur Stockholmsklimatet skulle påverkas av en invasion av det här slaget. Men vi kan ju alltid flytta till björn- och vargtrakter om projektet skulle misslyckas.

Lägg hellre ned socialförsäkringssystemet än att ta bort människors värde.

Under annalkandet av den finanskris som i dag är ett faktum, medan människor tvingats kämpa för att få livet att gå ihop när de inte fått sina sjukförsäkringspengar på grund av krångel i samband med Försäkringskassans datasystembyte och när man skär i funktionshindrades liv genom att dra ned på deras personliga assistans väljer Försäkringskassan, myndigheten som ansvarar för vår obligatoriska sjukförsäkring, att spendera 15 miljoner på en reklamkampanj med budskapet ”Vi skiljer fakta från åsikter”.

En kvinnoröst säger ”Nu har reglerna i sjukförsäkringen ändrats” medan tidningsrubriken ”Sverige får en ny sjukförsäkring” syns i rutan. Okej, än så länge uppfattar jag bara ren information. Men i nästa bild säger rösten ”En del tycker att det blivit sämre nu” medan texten ”Låt sjuka vara sjuka” visas. Nästa text är ”Tillsammans kan vi få den sjuke på fötter”. Till den säger rösten ”Andra att det blivit bättre”. Sedan fortsätter rösten utan text ”Men vad gäller egentligen? Vad innebär förändringarna för dig?” Avslutet är en kör mellan röst och text: ”Vi skiljer fakta från åsikter”.

Efter reklaminslaget känns det inte alls som att jag bara blivit informerad om fakta som på ”Anslagstavlan” på SVT. Inte alls! Faktainnehållet, att sjukförsäkringsreglerna ändrats drunknar i en massa budskap och åsikter som Försäkringskassan överöser mig med. De som tycker att tiderna blivit sämre känns negativa. De tycker att man ska lämna de sjukskrivna i fred och kanske inte granska alltför mycket. Att tycka att Försäkringskassan gör ett bättre jobb nu är förenat med optimism. Alla kan och ska botas. Reklamen är motsägelsefull. Om försäkringskassan bara höll sig till fakta skulle de strunta i tyckanden. Egna och andras. Men de lägger stora pengar, våra pengar på en reklamkampanj om tyckanden. Syftet med reklam är att påverka. ”Vi skiljer fakta från åsikter.” Knappast. För många åsikter i förhållande till faktamängden här!

Hur ser det ut i verkligheten? Självklart ska man hjälpa människor att komma på fötter. De som kan komma på fötter. Men vägen tillbaka kan vara olika lång för olika individer. Alla kan inte botas. Att acceptera den realiteten och låta sjuka, obotliga eller ej, leva anständiga liv ändå är att bry sig. Bedragare som utnyttjar socialförsäkringssystemet måste avslöjas men inte på de verkligt sjukas bekostnad. Om vi blir så nitiska i vår spariver att vi offrar respekten för människovärdet är det lika bra att lägga ned hela socialförsäkringssystemet.

Vi tycks gå omkring och tro att sjukdom och funktionshinder inte drabbar oss. Att de som drabbas tillhör en mer misslyckad och sämre kategori människor. Att det finns något som skiljer ”oss” från ”dem”. Men sannolikheten att du eller jag drabbas någon gång i livet är hög. Det är nästan ofrånkomligt. ”Plötsligt händer det.” När vi minst anar. Vill du då, just när du är som svagast, mest sårbar och i behov av hjälp och omtanke behöva kämpa för att bevisa din oskuld, att du inte är en bedragande snyltare? Att du också en gång tillhörde de friska, dugliga som gjorde rätt för sig innan du råkade ut för något och plötsligt hamnade på ”de andras” tillsammans med dem vars existensberättigande du en gång ifrågasatte?

Jag har en crush...

…på Anders Bagge i ”Idol”-juryn. Eller förresten, jag crushar på hela juryn! Det är bara att erkänna! Det som fått mig på fall är hur de lyser upp när de hör talang. Det syns på dem att de brinner för och älskar det de gör. Särkilt fascinerad är jag över hur de kan vända från enorm skepticism vid första anblicken av ett tveksamt ”Idol”-ämne till att bli fullständigt lyriska om det visar sig att ämnet har begåvning. Mmmm, I like!

Icke godkänt!

Mer än tio år har passerat sedan jag gick ut grundskolan. På den tiden var det inte lätt att vara funktionshindrad elev. Min systers skoltid beskriver hon själv som ”ett rent helvete”. Hon säger ofta att en av de första sakerna hon tänker på varje morgon är hur lycklig hon är för att hennes skolplikt är över.

Jag minns en lärare som blev hysterisk och sprang och tvättade sig varje gång hon tvingats nudda min syster eller hennes rullstol. En annan lärare placerade min systers bänk in mot ett hörn längst fram i klassrummet. För att man skulle ta så lite notis om henne som möjligt.
När Emelie gick i en klass för enbart funktionshindrade elever fick personalen för sig att syrran skulle lära sig rulla sin rullstol bättre. Eftersom hon bara kunde komma åt hjulet på ena sidan av stolen åkte hon bara runt i en cirkel utan att röra sig framåt. Då fick en av pedagogerna en snilleblixt. Lilla 7-åriga Emelie behövde nog bara rätt motivation. Piska och morot, du vet. Så inför en klassresa lämnade de syrran i den långa mörka korridoren. Skolan tömdes. Emelie rullade och rullade. Runt, runt, runt med tårarna rinnande nerför kinderna. Ensam. Kvarlämnad.
På högstadiet fick Emelie underkänt i träslöjd. Det fanns inget på slöjden som hon klarade av. Så läraren gav henne ig. Icke godkänt.
En lärare som inte gillade datorer sänkte Emelies datorsladd i ett akvarium som fanns i klassrummet. Inför hela klassen. Utanför skoltid förvarades datorn i ett kassaskåp i skolan. En dag när Emelies assistent plockade fram den var den krossad. Jo, helt krossad. Ingen visste hur det gått till.

Ja, Emelies skolgång är en hel romansvit. Det här är bara axplock. Finns inte utrymme för att beskriva allt i en blogg. Många funktionshindrade personer som jag känner har liknande erfarenheter av skolan. Därför blir jag så bestört av att läsa DN Debatt idag. Enligt barnombudsmannen Lena Nyberg har 85 % av kommunerna ingen instruktion som tar upp barn och unga.

Samtidigt visar en ny rapport från Skolverket som publiceras på svd.se att nästan hälften av Sveriges skolor inte är tillgängliga för funktionshindrade elever. Enligt Agneta Mbuyamba, ordförande för Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar, väljer flera skolor att inte ta emot funktionshindrade elever med hänvisning till att de funktionshindrade eleverna skulle stjäla resurser från icke funktionshindrade elever. Att den inställningen finns i skolvärlden skrämmer mig oerhört. Hur kan man lära barn om alla människors lika värde om man själv har en så negativ syn på vissa barn och dessutom tillåter sig att agera utifrån det?

För att få bilda ny friskola finns inte ens några krav på att lokalerna ska vara tillgängliga.

Den bristande tillgängligheten i skolorna är inte bara ett problem för funktionshindrade elever och funktionshindrade föräldrar till elever. På valdagen drabbar den också funktionshindrade människor som inte annars har med skolvärlden att göra. Vi röstar ju i skollokaler. Råkar man tillhöra ett distrikt där skolan är en av de 46 procenten av skolorna som är otillgängliga är man tvungen att poströsta i förväg om man vill rösta.

Sedan jag och Emelie gick ut grundskolan tycks inga förbättringar ha skett. Ska dagens generation funktionshindrade elever behöva genomleva samma helvete som Emelie gjorde? Ska de under flera decennier av sina vuxna liv vakna med ångest varje morgon innan de lättade minns att deras skolplikt är över som så många av mina funktionshindrade vänner gör?

Enligt min betygsskala är det icke godkänt. IG!