Det är i alla fall dags för höstens första brasa!
söndag 31 augusti 2008
Det var min 13-åriga syrra som satt i sin rullstol och drog halsbloss.
När mamma och jag åkte förbi vår port på Ringvägen i Stockholm fick jag plötsligt syn på min lillasyster Emelie som satt i sin rullstol och blossade på en cigarett. Hon var i 13-årsåldern och jag 15. Jag sneglade mot mamma för att kolla av om det var för sent eller ej. Hon verkade inte ha upptäckt syrran än så jag försökte rikta hennes uppmärksamhet åt ett annat håll genom att peka på reklamen i bussen och alldeles för högljutt ropa ”kolla”. Samtidigt som jag insåg att reklamaffischen handlade om kondomer och med rodnande kinder började fundera över hur jag skulle fortsätta samtalet fastnade mammas blick på sällskapet utanför vår port just när syrrans assistent höll fram cigaretten mot Emelie som drog ett halsbloss. ”Det där är ju Emelie!” utbrast hon. Syrrans smygrökning var avslöjad.
Emelie fick en rejäl utskällning och många föreläsningar om cigaretter och nikotin och allt vad det var. Punkt slut. Min mamma är en väldigt klok person som aldrig gjort skillnad på mig och min syster. För henne var det inte mer konstigt att Emelie smygrökte, testade alkohol och skolkade än att jag gjorde det. Och liksom jag fick Emelie ta konsekvenserna av sitt handlande. Den där perioden var så viktig och lämnade så många minnen som kanske inte var så roliga då men som vi skrattar gott åt nu i efterhand. Jag är så glad att Emelie och jag har de där minnena tillsammans. Tänk om vår mamma i stället hade skällt ut Emelies assistenter och med hjälp av alla vuxna som Emelie på grund av sin funktionsnedsättning var beroende av sett till att min lillasyster aldrig fick möjlighet att göra de där misstagen som de flesta av oss gör i tonåren? Som man måste få göra. För mamma hade det varit den lättaste vägen. Jag tror inte att Emelies och min relation hade sett ut som den gör i dag utan de där tonårsäventyren. Tack för det mamma! Och tack alla underbara assistenter som gjorde ett jäkla bra jobb! Emelie, vi berättar inte om shotsen i källarlokalen, va?
Emelie fick en rejäl utskällning och många föreläsningar om cigaretter och nikotin och allt vad det var. Punkt slut. Min mamma är en väldigt klok person som aldrig gjort skillnad på mig och min syster. För henne var det inte mer konstigt att Emelie smygrökte, testade alkohol och skolkade än att jag gjorde det. Och liksom jag fick Emelie ta konsekvenserna av sitt handlande. Den där perioden var så viktig och lämnade så många minnen som kanske inte var så roliga då men som vi skrattar gott åt nu i efterhand. Jag är så glad att Emelie och jag har de där minnena tillsammans. Tänk om vår mamma i stället hade skällt ut Emelies assistenter och med hjälp av alla vuxna som Emelie på grund av sin funktionsnedsättning var beroende av sett till att min lillasyster aldrig fick möjlighet att göra de där misstagen som de flesta av oss gör i tonåren? Som man måste få göra. För mamma hade det varit den lättaste vägen. Jag tror inte att Emelies och min relation hade sett ut som den gör i dag utan de där tonårsäventyren. Tack för det mamma! Och tack alla underbara assistenter som gjorde ett jäkla bra jobb! Emelie, vi berättar inte om shotsen i källarlokalen, va?
lördag 30 augusti 2008
Läsvärt och tänkvärt om LSS
Adolf Ratzka på stiftelsen Independent Living Institute berättar i Dagens Nyheter att stiftelsen jämfört timkostnaderna för hemtjänst med timkostnaderna för personlig assistans. Resultatet är att hemtjänst i stället för personlig assistans hade blivit dyrare. Närmare bestämt 26 miljarder dyrare. Om all personlig assistans hade utförts av privata anordnare hade besparingen uppgått till hela 77 miljarder kronor.
Ratzka berättar också att kommunerna ofta klagar över att Försäkringskassans schablonbelopp för personlig assistans inte räcker till och att kommunerna då skjuter till mer pengar. Något som privata assistansanordnare inte gör.
Precis som jag bloggade om för flera år sedan påpekar Adolf Ratzka den arbetsmarknadspolitiska vikten av att yrket personlig assistent finns kvar. För många är det första steget in i arbetslivet eller en väg tillbaka till det. En viktig aspekt som ofta inte nämns i debatten. I stället för att betala ut socialbidrag får samhället skattepengar från dem som arbetar som personliga assistenter.
Ratzka berättar också att kommunerna ofta klagar över att Försäkringskassans schablonbelopp för personlig assistans inte räcker till och att kommunerna då skjuter till mer pengar. Något som privata assistansanordnare inte gör.
Precis som jag bloggade om för flera år sedan påpekar Adolf Ratzka den arbetsmarknadspolitiska vikten av att yrket personlig assistent finns kvar. För många är det första steget in i arbetslivet eller en väg tillbaka till det. En viktig aspekt som ofta inte nämns i debatten. I stället för att betala ut socialbidrag får samhället skattepengar från dem som arbetar som personliga assistenter.
onsdag 27 augusti 2008
Nej, alla kan inte bli kungar men grundläggande mänskliga rättigheter ska väl gälla ändå?
I måndags läste jag en kolumn av Anna Ekelund på Aftonbladet.se. ”Alla kan inte få allt - och bli kungar eller lucior” löd rubriken.
Anna Ekelund skriver: ””Att inte kunna använda samma entré som övriga besökare eller tvingas ta en bakväg är kränkande”, säger man på De handikappades riksförbund (DHR). Att gå in bakvägen verkar dock inte kränka ställets personal.”
Jag förstår inte. Talar Ekelund om funktionshindrade restauranganställda? Som inte vill använda samma entré som den icke funktionshindrade personalen?
Vidare räknar Anna Ekelund upp ställen och sammanhang som hon utesluts ifrån. Herrklubbar, ordenssällskap och riddarhuset bland annat. Hon menar också att hon själv inte har tillräckligt mycket pengar för att gå på ”de finaste restaurangerna” och anser uppenbarligen att det är jämförbart med den diskriminering som funktionshindrade utsätts för. Att kompensera för egna komplex och tillkortakommanden genom att se till att det ska finnas några som är mindre välkomna, mer utestängda än man själv är ett alltför välkänt fenomen. Men att en tidning som Aftonbladet tillåter någon ägna sig åt detta offentligt… Jag saknar ord.
Längre ner i sin kolumn skriver Ekelund: ”När allt är anpassat och den som kände sig utesluten nu kan ha tillgång till varje plats han eller hon drömt om att besöka, är man nöjd då? Eller ska staten också tillhandahålla förståelse, respekt och ett vänligt leende? Kompisar? Älskare och älskarinnor?”
Vad menar Ekelund? Att funktionshindrade inte kan ha vänner, älskare och älskarinnor utan statens försorg? Här öppnar sig en avgrund av fördomar! Rena helvetesgapet. Själv är jag inte funktionshindrad. Jag var Lucia, röstades fram till skolans snyggaste tjej, balens drottning och en hel massa trams. Plastic fantastic. Alla ville umgås med mig och jag kunde välja och vraka när det gällde killar. Jag var alltså en sån som Ekelund tycks tro att alla till varje pris eftersträvar att vara. Kanske gör hon det antagandet för att hon själv velat vara den där luciasymbolen. Den som får ”allt”, som hon skriver i rubriken. Men surprise, surprise. Jag har varit dödligt kär i en rullstolsburen kille. Flera av mina bästa, roligaste vänner är rullstolsburna. Och jag lovar, det är inte staten som tvingar mig. Däremot skulle jag bli väldigt glad om staten eller någon annan såg till att det blev lite lättare för mig umgås med mina vänner i rullstol. Även för mig känns det konstigt att alltid behöva planera in absurdum, tvingas till speciallösningar och så vidare varje gång jag umgås med en vän som är funktionshindrad.
Som Ekelund själv påpekar är människor i Sverige inte särskilt benägna att hjälpa varandra. Sitter man i rullstol är risken för att få en dörr drämd i ansiktet större än chansen att någon håller upp den för en.
Om Ekelunds kolumn hade handlat om personer med invandrarbakgrund eller homosexuella är jag övertygad om att den aldrig hade publicerats. Varför anses det okej att yttra sig kränkande om funktionshindrade? Det har alltid funnits människor som har behov av att mobba och trycka ned andra för att upphöja sig själva. Men varför opponerar sig ingen? Som vanligt låter väl den fega tigande massan mobbningen pågå av lättnad över att inte vara den mobbade, av rädsla för att bli det.
Naturligtvis vet Anna Ekelund att tillgänglighetsfrågan inte handlar om att bli kung, Lucia eller adlig utan bara rätt och slätt om att funktionshindrade ska få möjlighet att göra saker som andra tar för givet. Att ändra Anna Ekelunds syn på tillvaron blir nog svårt. Tillgänglighet är betydligt enklare att uppnå. Hissar, ramper och dörrautomatik är inget märkvärdigt. Snarare bra för de flesta. Småbarnsföräldrar med barnvagnar, äldre som fått svårt att röra sig, alla som bär på tunga kassar och så vidare.
Anna Ekelund, förr eller senare blir de flesta av oss funktionshindrade. På ålderns höst kanske inte det gör så mycket. Men det kan hända oss saker redan innan dess. Sjukdomar, olyckor och brott är ingen av oss immun emot. Det kan drabba mig, dig, våra barn, syskon eller vänner när som helst. Om det drabbar mig vill jag kunna fortsätta leva livet ändå.
”Vad göra med dem som lider av kronisk smärta eller trötthet? Eller dem med fobier? Där hjälper inte alla ramper och specialhissar i världen. Vilket handikapp ska gälla år 2010?” frågar Anna Ekelund plötsligt. Menar hon att det alltid finns människor som har det värre, vars hinder är svårare att avhjälpa och att det motiverar att man inte ska hjälpa dem vars hinder går att avhjälpa? Det skulle vara som att stoppa all cancersjukvård för att det finns de som inte går att bota. Dessutom kan även funktionshindrade drabbas av kronisk smärta och trötthet och naturligtvis lider man lika mycket av det om man är funktionshindrad som om man inte är det.
Ekelund avslutar sin kolumn med en anekdot som jag uppfattar som ett försök att vara lustig. ”Jag läste om en kvinna i USA som lider av så många fobier att hon har fått en tränad apa att ha med sig vart hon än kör eller går. En hjälp-apa som kan öppna dörrar, kramas och hålla handen. Kanske det är svaret? En apa per medborgare 2010.”
Vandringssägner finns det otaliga. Vill man, kan man finna hur märkliga exempel som helst att dra fram i tid och otid. När jag var liten läste vi boken ”Råttan i pizzan” och en tidskrift som hette ”En ding ding värld”.
Det är svårt att bemöta yttranden som fötts ur bitterhet, missnöje, avund och hat för att de lockar den som hyser de där destruktiva känslorna att frångå logikens resonemang. Precis som det är svårt för de etablerade demokratiska partierna att bemöta extrema missnöjespartier som Sverigedemokraterna.
Anna Ekelund skriver: ””Att inte kunna använda samma entré som övriga besökare eller tvingas ta en bakväg är kränkande”, säger man på De handikappades riksförbund (DHR). Att gå in bakvägen verkar dock inte kränka ställets personal.”
Jag förstår inte. Talar Ekelund om funktionshindrade restauranganställda? Som inte vill använda samma entré som den icke funktionshindrade personalen?
Vidare räknar Anna Ekelund upp ställen och sammanhang som hon utesluts ifrån. Herrklubbar, ordenssällskap och riddarhuset bland annat. Hon menar också att hon själv inte har tillräckligt mycket pengar för att gå på ”de finaste restaurangerna” och anser uppenbarligen att det är jämförbart med den diskriminering som funktionshindrade utsätts för. Att kompensera för egna komplex och tillkortakommanden genom att se till att det ska finnas några som är mindre välkomna, mer utestängda än man själv är ett alltför välkänt fenomen. Men att en tidning som Aftonbladet tillåter någon ägna sig åt detta offentligt… Jag saknar ord.
Längre ner i sin kolumn skriver Ekelund: ”När allt är anpassat och den som kände sig utesluten nu kan ha tillgång till varje plats han eller hon drömt om att besöka, är man nöjd då? Eller ska staten också tillhandahålla förståelse, respekt och ett vänligt leende? Kompisar? Älskare och älskarinnor?”
Vad menar Ekelund? Att funktionshindrade inte kan ha vänner, älskare och älskarinnor utan statens försorg? Här öppnar sig en avgrund av fördomar! Rena helvetesgapet. Själv är jag inte funktionshindrad. Jag var Lucia, röstades fram till skolans snyggaste tjej, balens drottning och en hel massa trams. Plastic fantastic. Alla ville umgås med mig och jag kunde välja och vraka när det gällde killar. Jag var alltså en sån som Ekelund tycks tro att alla till varje pris eftersträvar att vara. Kanske gör hon det antagandet för att hon själv velat vara den där luciasymbolen. Den som får ”allt”, som hon skriver i rubriken. Men surprise, surprise. Jag har varit dödligt kär i en rullstolsburen kille. Flera av mina bästa, roligaste vänner är rullstolsburna. Och jag lovar, det är inte staten som tvingar mig. Däremot skulle jag bli väldigt glad om staten eller någon annan såg till att det blev lite lättare för mig umgås med mina vänner i rullstol. Även för mig känns det konstigt att alltid behöva planera in absurdum, tvingas till speciallösningar och så vidare varje gång jag umgås med en vän som är funktionshindrad.
Som Ekelund själv påpekar är människor i Sverige inte särskilt benägna att hjälpa varandra. Sitter man i rullstol är risken för att få en dörr drämd i ansiktet större än chansen att någon håller upp den för en.
Om Ekelunds kolumn hade handlat om personer med invandrarbakgrund eller homosexuella är jag övertygad om att den aldrig hade publicerats. Varför anses det okej att yttra sig kränkande om funktionshindrade? Det har alltid funnits människor som har behov av att mobba och trycka ned andra för att upphöja sig själva. Men varför opponerar sig ingen? Som vanligt låter väl den fega tigande massan mobbningen pågå av lättnad över att inte vara den mobbade, av rädsla för att bli det.
Naturligtvis vet Anna Ekelund att tillgänglighetsfrågan inte handlar om att bli kung, Lucia eller adlig utan bara rätt och slätt om att funktionshindrade ska få möjlighet att göra saker som andra tar för givet. Att ändra Anna Ekelunds syn på tillvaron blir nog svårt. Tillgänglighet är betydligt enklare att uppnå. Hissar, ramper och dörrautomatik är inget märkvärdigt. Snarare bra för de flesta. Småbarnsföräldrar med barnvagnar, äldre som fått svårt att röra sig, alla som bär på tunga kassar och så vidare.
Anna Ekelund, förr eller senare blir de flesta av oss funktionshindrade. På ålderns höst kanske inte det gör så mycket. Men det kan hända oss saker redan innan dess. Sjukdomar, olyckor och brott är ingen av oss immun emot. Det kan drabba mig, dig, våra barn, syskon eller vänner när som helst. Om det drabbar mig vill jag kunna fortsätta leva livet ändå.
”Vad göra med dem som lider av kronisk smärta eller trötthet? Eller dem med fobier? Där hjälper inte alla ramper och specialhissar i världen. Vilket handikapp ska gälla år 2010?” frågar Anna Ekelund plötsligt. Menar hon att det alltid finns människor som har det värre, vars hinder är svårare att avhjälpa och att det motiverar att man inte ska hjälpa dem vars hinder går att avhjälpa? Det skulle vara som att stoppa all cancersjukvård för att det finns de som inte går att bota. Dessutom kan även funktionshindrade drabbas av kronisk smärta och trötthet och naturligtvis lider man lika mycket av det om man är funktionshindrad som om man inte är det.
Ekelund avslutar sin kolumn med en anekdot som jag uppfattar som ett försök att vara lustig. ”Jag läste om en kvinna i USA som lider av så många fobier att hon har fått en tränad apa att ha med sig vart hon än kör eller går. En hjälp-apa som kan öppna dörrar, kramas och hålla handen. Kanske det är svaret? En apa per medborgare 2010.”
Vandringssägner finns det otaliga. Vill man, kan man finna hur märkliga exempel som helst att dra fram i tid och otid. När jag var liten läste vi boken ”Råttan i pizzan” och en tidskrift som hette ”En ding ding värld”.
Det är svårt att bemöta yttranden som fötts ur bitterhet, missnöje, avund och hat för att de lockar den som hyser de där destruktiva känslorna att frångå logikens resonemang. Precis som det är svårt för de etablerade demokratiska partierna att bemöta extrema missnöjespartier som Sverigedemokraterna.
måndag 25 augusti 2008
Falska invalider och fördomar i Berlusconiklass
Minns du bilderna från en italiensk strand där italienare och turister solade, badade, åt, drack och lekte trots att två romska flickor som drunknat inför allas ögon låg på stranden, övertäckta av filtar? Har du läst om att Italiens regering ville samla in alla romers fingeravtryck? Om rasismen mot romer i Italien? De där bilderna visualiserade rasismen.
Jag ser en hel del på italiensk tv. Inte för det kvalitativa innehållet men för att hålla igång italienskan. Under de senaste åren har jag i nyhetsinslag och andra program fått höra de mest häpnadsväckande, fördomsfulla och utpekande berättelser om romer som man någonsin kan tänka sig. Så lagförslaget om att samla in romers fingeravtryck kom inte som någon surprise.
När jag bodde i Italien handlade det mycket om falska invalider i nyhetsinslagen. Jo, funktionshindrade som inte var funktionshindrade på riktigt! De bara låtsades för att få kvittera ut pensioner. Enligt nyhetsrubrikerna härjade en liga, ”falska invalid”-ligan som gjorde detta. Plötsligt började man tala om att utföra läkarkontroller på alla funktionshindrade för att rota fram de falska invaliderna. Lite fingeravtrycksvarning. Eller kanske värre…
Hela tiden har jag tänkt att ”det där” skulle inte kunna ske i Sverige. Här skulle man aldrig kunna peka ut en hel grupp bara för att det visat sig finnas några rötägg inom gruppen, vilken som helst, funktionshindrade, romer, poliskåren, katolska präster… Man kan ju dela in människor i hur många grupperingar som helst utifrån kön, yrke, etnicitet, åsikter, sexuell läggning, funktionshinder och så vidare i all oändlighet. Och rötägg kommer du att finna i alla de grupperna. Men i Sverige drar man inte alla över en kam trodde jag. Här har vi kommit längre… Trodde jag… Läs här:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1610445.svd
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1610447.svd
Jag tycker att många uttalanden om funktionshindrade på senare tid påminner om ett mediaklimat och en attityd som inte hör hemma i en demokrati där allas liv värderas lika högt och där man är oskyldig tills motsatsen bevisats.
Återkommer i ämnet lite senare. Till dess tycker jag att du ska gå in på Aftonbladet och protestera mot att funktionshindades liv drabbas av nedskärningar.
Länkar om rasismen mot romer i Italien:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=801134
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2834995.ab
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=130&a=435912
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1413433.svd
http://www.expressen.se/nyheter/1.1249302/1.902599
Jag ser en hel del på italiensk tv. Inte för det kvalitativa innehållet men för att hålla igång italienskan. Under de senaste åren har jag i nyhetsinslag och andra program fått höra de mest häpnadsväckande, fördomsfulla och utpekande berättelser om romer som man någonsin kan tänka sig. Så lagförslaget om att samla in romers fingeravtryck kom inte som någon surprise.
När jag bodde i Italien handlade det mycket om falska invalider i nyhetsinslagen. Jo, funktionshindrade som inte var funktionshindrade på riktigt! De bara låtsades för att få kvittera ut pensioner. Enligt nyhetsrubrikerna härjade en liga, ”falska invalid”-ligan som gjorde detta. Plötsligt började man tala om att utföra läkarkontroller på alla funktionshindrade för att rota fram de falska invaliderna. Lite fingeravtrycksvarning. Eller kanske värre…
Hela tiden har jag tänkt att ”det där” skulle inte kunna ske i Sverige. Här skulle man aldrig kunna peka ut en hel grupp bara för att det visat sig finnas några rötägg inom gruppen, vilken som helst, funktionshindrade, romer, poliskåren, katolska präster… Man kan ju dela in människor i hur många grupperingar som helst utifrån kön, yrke, etnicitet, åsikter, sexuell läggning, funktionshinder och så vidare i all oändlighet. Och rötägg kommer du att finna i alla de grupperna. Men i Sverige drar man inte alla över en kam trodde jag. Här har vi kommit längre… Trodde jag… Läs här:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1610445.svd
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1610447.svd
Jag tycker att många uttalanden om funktionshindrade på senare tid påminner om ett mediaklimat och en attityd som inte hör hemma i en demokrati där allas liv värderas lika högt och där man är oskyldig tills motsatsen bevisats.
Återkommer i ämnet lite senare. Till dess tycker jag att du ska gå in på Aftonbladet och protestera mot att funktionshindades liv drabbas av nedskärningar.
Länkar om rasismen mot romer i Italien:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=801134
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2834995.ab
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=130&a=435912
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1413433.svd
http://www.expressen.se/nyheter/1.1249302/1.902599
söndag 24 augusti 2008
”Du är verbalt aggressiv. En argumentens stridsvagn som mejar ned allt.”
Ungefär så sa min mamma till mig för ett tag sen när vi bråkade. Det var inte menat som en komplimang då när hon sa det. Ändå är det bland det finaste någon har sagt till mig. Och jag tror att hon, när hon och jag är ense i en diskussion, är stolt över mig när jag lyckas spetsa argumenten och hålla mig saklig. Jag har alltid sett upp till henne just för hennes verbala överlägsenhet och förmåga att prata ner vem som helst. Om jag lyckats ärva ens en tiondel av hennes skicklighet så är jag nöjd. Tro nu inte att min mamma varit någon vän av hård fostran och snål på beröm. Tvärtom har hon alltid överöst sina barn med komplimanger, beröm och uppmuntran. Men de där orden gör mig särskilt glad. Tro inte heller att jag är en gapig argbigga och besserwisser som är orubbligt övertygad om min egen förträfflighet. Nej, jag oftast mycket diplomatisk och rentav återhållsam. Något som jag själv upplever som rätt trist. Vid de få tillfällen jag lyckas få till en bra punch line blir jag så lycklig att jag måste gå utom synhåll och hoppa jämfota. Därför värmde de där orden. Tack, världens bästa mamma! Puss och kram!
lördag 23 augusti 2008
Snabba cash på exets bröllop i Italien
För några veckor sedan damp det ner en inbjudan till ett bröllop i min brevlåda. Det är mitt ex som ska gifta sig. Nu misstänker du att det här är en svartsjukeblogg. Det är det inte. Det var tio år sedan vi var ihop, vi har varit goda vänner ända sedan dess och jag har tjatat i över ett år på att han äntligen ska fria till sin Gina (namnet är fingerat) som han redan har två barn med. Den yngste sonen ska förresten döpas i samband med bröllopet.Bloggen handlar om deras liste di nozze - bröllopslistor. Som gäst ombeds man rakt av sätta in pengar på inte mindre än tre bankkonton. Ett bröllopsresekonto, ett bröllopsgåvokonto och ett dopgåvokonto. Brudparet förväntar sig alltså pengar och det handlar inte om kuvertavgifter.
Nu kan man tro att brudparet är ungt, oetablerat och just i färd att sätta eget bo. Inte precis. Mitt ex kör Ferrari, Lamborghini och Porsche till vardags, äger fler än en handfull tre- och fyrstjärniga hotell mitt i Rom och en stor vingård i Umbrien. Paret bor i en minst sagt exklusivt inredd gigantisk våning i Roms centrum. Det där får en ju att fundera på hur mycket man som gäst förväntas spendera. Förstår du mitt dilemma? Ska de sedan publicera hur mycket var och en donerat dessutom? Nej, jag vet inte… Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt…
fredag 22 augusti 2008
Blixtar och dunder!
Så här såg det ut på himlen när jag kom till Värmdö nyss. Nu åskar det rejält och blixtarna lyser upp. Lite mysigt! Tur att man inte är rädd för åska...
onsdag 20 augusti 2008
Mia och Klara-feber!
Plötsligt känns alla som ser oförstående på en när man frågar ”har du booooaaaarn?” hopplöst ute. Åh, vad jag längtar efter de nya avsnitten! Mia och Klara är det roligaste som hänt på länge! Man undrar bara hur de kommer på alla helt skruvade figurer i serien. Samtidigt känner man igen flera av dem. Särskilt frissan! Huuu… Ja, jag får nog medge att jag byggt upp en viss frisörskräck genom åren… Men tillbaka till Mia och Klara! Samtidigt som figurerna är helt osannolika stöter man ibland på människor som man tänker skulle ha kunnat inspirera till serien och då vet man inte vart man ska ta vägen.
Och deras prat i Sommar i P1 sen! Så bra! Tack för det Mia och Klara! En underbar mix av skratt, allvar och tårar. Personligt och modigt! Lyssna på det!
Och deras prat i Sommar i P1 sen! Så bra! Tack för det Mia och Klara! En underbar mix av skratt, allvar och tårar. Personligt och modigt! Lyssna på det!
Det här med studiemedel…
Jag tycker att det är helt uppåt väggarna ologiskt och orättvist att man som studerande inte får tjäna över en viss gräns om man vill ha rätt till studiemedel. Man får däremot ha en förmögenhet. Men inte tjäna pengar. Är inte det konstigt?
När jag var liten fick man hellre svälta än ta med sig egen mat till skolan. Det tycktes råda något slags kommunistisk idé om att alla barn skulle födas upp på samma äckliga skolmat. Åt man inte av den fick man vara utan. Men sen när man börjar plugga på universitet/högskola kastas alla idéer om rättvisa åt fanders. Om man inte har föräldrar som vill/kan hjälpa en ekonomiskt eller ett fett arv på kontot får man livnära sig på nudelsoppa under studieåren.
I dag står det på DN:s omslag att ”regeringen vill göra fler svarta tjänster vita”. Ja, men då kanske det är på tiden att slopa inkomstbegränsningen för studenter som behöver studiemedel.
När jag var liten fick man hellre svälta än ta med sig egen mat till skolan. Det tycktes råda något slags kommunistisk idé om att alla barn skulle födas upp på samma äckliga skolmat. Åt man inte av den fick man vara utan. Men sen när man börjar plugga på universitet/högskola kastas alla idéer om rättvisa åt fanders. Om man inte har föräldrar som vill/kan hjälpa en ekonomiskt eller ett fett arv på kontot får man livnära sig på nudelsoppa under studieåren.
I dag står det på DN:s omslag att ”regeringen vill göra fler svarta tjänster vita”. Ja, men då kanske det är på tiden att slopa inkomstbegränsningen för studenter som behöver studiemedel.
Ernstsalt
Mmmm, vad ljuvligt! Du kan inte känna det men det doftar underbart av vitlök och en massa örter. Det är min mammas Ernstsalt som hon gjort av hemmaodlade kryddor. Nej, min mamma är inte huslig och har inte gröna fingrar. Men med hennes Ernstsalt framstår man som en gourmetkock. Varför det heter Ernstsalt? Mamma fick receptet från Ernst Kirchsteigers sommarprogram i TV4 så klart!
söndag 17 augusti 2008
Läs Emelies blogg!
Visst, Emelie är min älskade lillasyster, men det är inte därför jag tycker att du ska läsa hennes blogg. Emelie skriver om något viktigt - jämlikhet och antidiskriminering. Man både skrattar och gråter sig igenom hennes blogg. Ibland knyter man näven så knogarna vitnar när hon beskriver orättvisor som drabbar henne och andra funktionshindrade. Så gör som jag säger! Läs Emelies blogg!
Tillbaka
Sminkad och kammad. Nu när jag klistrar in en del inlägg från min gamla blogg inser jag att datumoch sådant inte kommer med så jag nöjer mig med de inlägg jag klistrat in. Fram för nya fräscha inlägg i stället! Yes!
En similidebatt om pseudojämställdhet och kvasifeminism?
I dagarna har det stormat i jämställdhetsdebatten. Upprinnelsen är en rosa glass med glitter i pinnen som heter Girlie. Det har haglat hätska ord om hur flickor uppfostras till att gilla smink och rosa. Under debattens gång har jag fått en otäck känsla av att pojkars intressen är norm. En flicka som tycker om rosa, prinsessor, dockor, smink och annat som vi förknippar med flickighet är fel. En pojke som tycker om pojkiga saker som bilar, supergubbar och knallpulver är inte fel. Och en flicka som delar pojkens intressen är rätt.
Det där har fått mig att fundera. Vad spelar färger och leksaker för roll för jämställdheten i det stora sammanhanget? Har verkligen valet av leksaker, färg och glass något att göra med att kvinnor tjänar mindre pengar än män? Eller att i genomsnitt 16 kvinnor i Sverige per år dödas och åtskilligt fler misshandlas såväl fysiskt som psykiskt av sina makar, pojkvänner eller före detta sådana.
Förtjänar jag lägre lön och misshandel för att jag fascinerades av prinsessor och älskade rosa som barn? Hade jag varit mer framgångsrik om jag bara hade lekt mer med he-man och klätt mig i blått? Hade det varit mer olagligt att misshandla mig?
Har vi fastnat i en similidebatt om pseudojämställdhet och kvasifeminism? Medan det som verkligen spelar någon roll, det avgörande lämnas orört. Löneskillnader och våld mot kvinnor – allt bekvämt bortglömt medan män och pojkar görs till norm och ideal.
Det där har fått mig att fundera. Vad spelar färger och leksaker för roll för jämställdheten i det stora sammanhanget? Har verkligen valet av leksaker, färg och glass något att göra med att kvinnor tjänar mindre pengar än män? Eller att i genomsnitt 16 kvinnor i Sverige per år dödas och åtskilligt fler misshandlas såväl fysiskt som psykiskt av sina makar, pojkvänner eller före detta sådana.
Förtjänar jag lägre lön och misshandel för att jag fascinerades av prinsessor och älskade rosa som barn? Hade jag varit mer framgångsrik om jag bara hade lekt mer med he-man och klätt mig i blått? Hade det varit mer olagligt att misshandla mig?
Har vi fastnat i en similidebatt om pseudojämställdhet och kvasifeminism? Medan det som verkligen spelar någon roll, det avgörande lämnas orört. Löneskillnader och våld mot kvinnor – allt bekvämt bortglömt medan män och pojkar görs till norm och ideal.
Resultat: -23 miljoner kronor
Jag undrar vilken min uppgift i grundskolenämnden är? Att under ett antal timmar varje månad utan reflektioner klubba igenom de siffror och förslag till beslut som presenteras för mig och sedan gå hem och sova gott på natten? Det duger inte för mig. Vi som förärats uppdrag i nämnderna har ett stort och viktigt ansvar. Låt oss lägga ned all möda, kraft och tid som våra uppdrag kräver och förtjänar.
I tisdags kväll, den 6 november, sammanträdde grundskolenämnden. Jag anlände till kommunhuset i Skogsbo övertygad om att ett underskott på 23 miljoner kronor skulle föranleda diskussioner om förslag till lösningar och åtgärder. Men nej. ”2007 är ändå över snart så det är ingen idé att diskutera.” fick vi i oppositionen höra. Men 2008 då? Underskottet från 2007 trollas väl inte bort vid tolvslaget den 31 december?
Under hela mitt första år i grundskolenämnden har majoriteten undvikit diskussioner genom att hänvisa till att vi väntar på ett nytt system. När vi efterfrågat konsekvensbeskrivningar inför de beslut som vi förväntats fatta har oppositionen gång efter annan fastslagit hur löjeväckande vår begäran varit med hänvisning till att resultatet syns i efterhand. Här har vi nu ett resultat. Minus 23 miljoner kronor. Och vad gör majoriteten? Ber oss vänta vidare. På att styrsystemet ska förankras till fullo och på att utredningar ska genomföras. Vi väntar och väntar. Och det gör eleverna i Värmdös grundskolor också.
I tisdags kväll, den 6 november, sammanträdde grundskolenämnden. Jag anlände till kommunhuset i Skogsbo övertygad om att ett underskott på 23 miljoner kronor skulle föranleda diskussioner om förslag till lösningar och åtgärder. Men nej. ”2007 är ändå över snart så det är ingen idé att diskutera.” fick vi i oppositionen höra. Men 2008 då? Underskottet från 2007 trollas väl inte bort vid tolvslaget den 31 december?
Under hela mitt första år i grundskolenämnden har majoriteten undvikit diskussioner genom att hänvisa till att vi väntar på ett nytt system. När vi efterfrågat konsekvensbeskrivningar inför de beslut som vi förväntats fatta har oppositionen gång efter annan fastslagit hur löjeväckande vår begäran varit med hänvisning till att resultatet syns i efterhand. Här har vi nu ett resultat. Minus 23 miljoner kronor. Och vad gör majoriteten? Ber oss vänta vidare. På att styrsystemet ska förankras till fullo och på att utredningar ska genomföras. Vi väntar och väntar. Och det gör eleverna i Värmdös grundskolor också.
"Bort med termen handikapp"
Råd från Socialstyrelsen:
2007-10-10 Nyhet
”Bort med termen handikapp
Socialstyrelsens terminologiråd har tagit beslut om revidering av termerna funktionsnedsättning och handikapp. Funktionsnedsättning och funktionshinder är inte längre synonymer, funktionshinder blir en egen term och handikapp utgår.
I och med detta definieras begreppet funktionsnedsättning: nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga. Begreppet funktionshinder definieras: begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en person i relation till omgivningen. För båda termerna avråds handikapp som synonym.
En viktig konsekvens är att funktionshinder inte är något som en person har utan det är miljön som är funktionshindrande.”
2007-10-10 Nyhet
”Bort med termen handikapp
Socialstyrelsens terminologiråd har tagit beslut om revidering av termerna funktionsnedsättning och handikapp. Funktionsnedsättning och funktionshinder är inte längre synonymer, funktionshinder blir en egen term och handikapp utgår.
I och med detta definieras begreppet funktionsnedsättning: nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga. Begreppet funktionshinder definieras: begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en person i relation till omgivningen. För båda termerna avråds handikapp som synonym.
En viktig konsekvens är att funktionshinder inte är något som en person har utan det är miljön som är funktionshindrande.”
Skolpolitik - Not Found
Grundskolenämndens första möte den här hösten är avklarat. En diskussion om kommande budget inleddes.
Inte för att det gjorde mig klokare när det gäller Alliansens planer för Värmdös grundskoleverksamhet. För att försöka få lite information gick jag in på grundkolenämndens ordförande Peter Bondessons hemsida. Där finns en länk som heter ”Alliansens skolpolitik”. Klick. En vit sida med texten ”Not Found” breder ut sig på datorskärmen. Jag backar tillbaka i webbläsaren och försöker en gång till. Det kanske bara blev lite tekniskt fel. Klick. ”Not Found”. Nähä, inte heller där kan jag få några svar.
Under rubriken ”Urval av kommunalpolitiska frågor” på Peter Bondessons hemsida hittar jag meningen:
”Skolresultaten skall förbättras genom att vi tidigt satsar stödresurser. I gymnasiet är det alltför sent. Vi vill införa en "Läsa, skriva och räkna garanti" redan i grundskolan.”
Hoppas att det betyder att vi vid nästa nämndsammanträde den 9 oktober inte föreslås skära ned på stödresurserna! Hoppas, hoppas, hoppas!
Apropå att läsa och skriva: Utifrån den svenska jag lärde mig i grundskolan hade jag skrivit ”läs-, skriv- och räknegaranti”.
Inte för att det gjorde mig klokare när det gäller Alliansens planer för Värmdös grundskoleverksamhet. För att försöka få lite information gick jag in på grundkolenämndens ordförande Peter Bondessons hemsida. Där finns en länk som heter ”Alliansens skolpolitik”. Klick. En vit sida med texten ”Not Found” breder ut sig på datorskärmen. Jag backar tillbaka i webbläsaren och försöker en gång till. Det kanske bara blev lite tekniskt fel. Klick. ”Not Found”. Nähä, inte heller där kan jag få några svar.
Under rubriken ”Urval av kommunalpolitiska frågor” på Peter Bondessons hemsida hittar jag meningen:
”Skolresultaten skall förbättras genom att vi tidigt satsar stödresurser. I gymnasiet är det alltför sent. Vi vill införa en "Läsa, skriva och räkna garanti" redan i grundskolan.”
Hoppas att det betyder att vi vid nästa nämndsammanträde den 9 oktober inte föreslås skära ned på stödresurserna! Hoppas, hoppas, hoppas!
Apropå att läsa och skriva: Utifrån den svenska jag lärde mig i grundskolan hade jag skrivit ”läs-, skriv- och räknegaranti”.
Grundskolenämnden ett dåligt föredöme för eleverna i grundskolan!
Under årets femte månad, när nästan halva 2007 passerat, presenterar majoriteten i Värmdö sin detaljbudget för 2007 för grundskolenämnden. Vägen dit har varit minst sagt märklig.
2007-01-30 beslutade majoriteten i grundskolenämnden att frysa skolpengen. Enligt den föreslagna detaljbudgeten 2007 ska skolpengen följaktligen inte räknas upp. Visserligen ska ett överskott i detaljbudgeten användas till ”strukturella åtgärder i grundskolan”. Men skolpengen räknas inte upp år 2007. Vi sparar alltså på barnen, som är framtiden. När vi blir gamla är det de som kommer att vara beslutsfattare. Därför borde vi satsa på deras skolgång och behandla varje ärende som rör deras utbildning så detaljerat och omsorgsfullt som möjligt. Jag anser inte att så sker idag.
Beslut som rör barns och ungdomars situation i grundskolan förtjänar och kräver alltid ett rigoröst, utförligt förarbete. Tyvärr känner jag som ledamot i grundskolenämnden inte att de beslut som vi fattar föregås av ett sådant. De beslutsunderlag som huller om buller i spridda skurar presenteras för oss nämndledamöter är alltför knapphändiga. Berednings- och diskussionsmöjligheterna inom nämnden inför kommande beslut är i det närmaste obefintliga. Som politisk nämnd utgör vi verkligen ett dåligt föredöme för framtidens politiker som idag går i de grundskolor som vi beslutar om.
Efter valet är vi en nybildad grundskolenämnd. Några av ledamöterna, till exempel Annika Andersson (s), har sedan tidigare erfarenhet av grundskolenämndens arbete. Andra är noviser på området. Några känner varandra sedan tidigare. Andra inte.
Då grundskolenämnden på grund av sin nya konstellation är orutinerad anser jag att det är av stor vikt att man från början skapar rigorösa rutiner kring nämndens behandling av ärenden.
Ett exempel på otillfredsställande rutiner: Grundskolenämnden beslutade om fryst skolpeng redan 2007-01-30. Inte förrän flera månader senare, vid grundskolenämndens sammanträde 2007-04-17, presenterades en konsekvensbeskrivning gällande den frysta skolpengen samt budgeten 2007. Vid samma möte röstade majoriteten igenom mål för 2007. En månad senare 2007-05-15 ska vi ta ställning till en budget.
Med goda rutiner skulle nämnden i exemplet ovan istället först ha tagit del av möjliga konsekvenser av en fryst skolpeng. Parallellt med detta skulle målen för 2007 ha presenterats och diskuterats. Därefter hade det varit lämpligt att nämnden gått vidare till att fatta beslut.
Möjliga konsekvenser borde redovisas och diskuteras innan vi i grundskolenämnden förväntas fatta avgöranden. Som det nu är tvingas nämnden köpa grisen i säcken och chansa. Vid grundskolenämndens första sammanträde år 2007 beslutade majoriteten om att inte ha ett arbetsutskott. Majoriteten föredrog att involvera hela nämnden i diskussioner och beredning av ärenden. Jag väntar ännu på att denna arbetsmetod ska börja tillämpas inom grundskolenämnden för att kunna fatta väl underbyggda beslut. Hittills har jag som ledamot knappast sett någon beredning alls av ärenden. I alla fall inte innan beslut står på dagordningen. Diskussionerna kring beslutsärenden är mycket få och kortvariga. Kan de vara annat när ledamöterna inte har erhållit erforderligt underlag inför beslut?
2007-01-30 beslutade majoriteten i grundskolenämnden att frysa skolpengen. Enligt den föreslagna detaljbudgeten 2007 ska skolpengen följaktligen inte räknas upp. Visserligen ska ett överskott i detaljbudgeten användas till ”strukturella åtgärder i grundskolan”. Men skolpengen räknas inte upp år 2007. Vi sparar alltså på barnen, som är framtiden. När vi blir gamla är det de som kommer att vara beslutsfattare. Därför borde vi satsa på deras skolgång och behandla varje ärende som rör deras utbildning så detaljerat och omsorgsfullt som möjligt. Jag anser inte att så sker idag.
Beslut som rör barns och ungdomars situation i grundskolan förtjänar och kräver alltid ett rigoröst, utförligt förarbete. Tyvärr känner jag som ledamot i grundskolenämnden inte att de beslut som vi fattar föregås av ett sådant. De beslutsunderlag som huller om buller i spridda skurar presenteras för oss nämndledamöter är alltför knapphändiga. Berednings- och diskussionsmöjligheterna inom nämnden inför kommande beslut är i det närmaste obefintliga. Som politisk nämnd utgör vi verkligen ett dåligt föredöme för framtidens politiker som idag går i de grundskolor som vi beslutar om.
Efter valet är vi en nybildad grundskolenämnd. Några av ledamöterna, till exempel Annika Andersson (s), har sedan tidigare erfarenhet av grundskolenämndens arbete. Andra är noviser på området. Några känner varandra sedan tidigare. Andra inte.
Då grundskolenämnden på grund av sin nya konstellation är orutinerad anser jag att det är av stor vikt att man från början skapar rigorösa rutiner kring nämndens behandling av ärenden.
Ett exempel på otillfredsställande rutiner: Grundskolenämnden beslutade om fryst skolpeng redan 2007-01-30. Inte förrän flera månader senare, vid grundskolenämndens sammanträde 2007-04-17, presenterades en konsekvensbeskrivning gällande den frysta skolpengen samt budgeten 2007. Vid samma möte röstade majoriteten igenom mål för 2007. En månad senare 2007-05-15 ska vi ta ställning till en budget.
Med goda rutiner skulle nämnden i exemplet ovan istället först ha tagit del av möjliga konsekvenser av en fryst skolpeng. Parallellt med detta skulle målen för 2007 ha presenterats och diskuterats. Därefter hade det varit lämpligt att nämnden gått vidare till att fatta beslut.
Möjliga konsekvenser borde redovisas och diskuteras innan vi i grundskolenämnden förväntas fatta avgöranden. Som det nu är tvingas nämnden köpa grisen i säcken och chansa. Vid grundskolenämndens första sammanträde år 2007 beslutade majoriteten om att inte ha ett arbetsutskott. Majoriteten föredrog att involvera hela nämnden i diskussioner och beredning av ärenden. Jag väntar ännu på att denna arbetsmetod ska börja tillämpas inom grundskolenämnden för att kunna fatta väl underbyggda beslut. Hittills har jag som ledamot knappast sett någon beredning alls av ärenden. I alla fall inte innan beslut står på dagordningen. Diskussionerna kring beslutsärenden är mycket få och kortvariga. Kan de vara annat när ledamöterna inte har erhållit erforderligt underlag inför beslut?
Länktips!
Jag vill passa på att uppmärksamma oss alla på den årliga Marschen för tillgänglighet som 2007 går av stapeln lördag den 2 juni i Stockholm. Samling klockan 13.15 vid Sveavägen 67. Läs mer på www.marschen.se där du också hittar en namninsamling för tillgänglighet. Vi kanske ses där!
Lästips!
Jonas Franksson, tidigare programledare för SVT:s ”Cp-magasinet”, har skrivit en mycket intressant artikel som innehåller kloka reflektioner kring bland annat det senaste valet, solidaritet och den människosyn som råder i samhället. Läs den här: http://www.dhr.se/start.asp?sida=9079
Godmorgon min nya blogg!
Godmorgon!
Söndag morgon, ingen make-up och regnet smattrar mot rutan.
Idag ska jag skapa min nya blogg. Jag kommer att klistra in inlägg från min gamla blogg. Dags att göra mig och bloggen i ordning!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
