Icke godkänt!

Mer än tio år har passerat sedan jag gick ut grundskolan. På den tiden var det inte lätt att vara funktionshindrad elev. Min systers skoltid beskriver hon själv som ”ett rent helvete”. Hon säger ofta att en av de första sakerna hon tänker på varje morgon är hur lycklig hon är för att hennes skolplikt är över.

Jag minns en lärare som blev hysterisk och sprang och tvättade sig varje gång hon tvingats nudda min syster eller hennes rullstol. En annan lärare placerade min systers bänk in mot ett hörn längst fram i klassrummet. För att man skulle ta så lite notis om henne som möjligt.
När Emelie gick i en klass för enbart funktionshindrade elever fick personalen för sig att syrran skulle lära sig rulla sin rullstol bättre. Eftersom hon bara kunde komma åt hjulet på ena sidan av stolen åkte hon bara runt i en cirkel utan att röra sig framåt. Då fick en av pedagogerna en snilleblixt. Lilla 7-åriga Emelie behövde nog bara rätt motivation. Piska och morot, du vet. Så inför en klassresa lämnade de syrran i den långa mörka korridoren. Skolan tömdes. Emelie rullade och rullade. Runt, runt, runt med tårarna rinnande nerför kinderna. Ensam. Kvarlämnad.
På högstadiet fick Emelie underkänt i träslöjd. Det fanns inget på slöjden som hon klarade av. Så läraren gav henne ig. Icke godkänt.
En lärare som inte gillade datorer sänkte Emelies datorsladd i ett akvarium som fanns i klassrummet. Inför hela klassen. Utanför skoltid förvarades datorn i ett kassaskåp i skolan. En dag när Emelies assistent plockade fram den var den krossad. Jo, helt krossad. Ingen visste hur det gått till.

Ja, Emelies skolgång är en hel romansvit. Det här är bara axplock. Finns inte utrymme för att beskriva allt i en blogg. Många funktionshindrade personer som jag känner har liknande erfarenheter av skolan. Därför blir jag så bestört av att läsa DN Debatt idag. Enligt barnombudsmannen Lena Nyberg har 85 % av kommunerna ingen instruktion som tar upp barn och unga.

Samtidigt visar en ny rapport från Skolverket som publiceras på svd.se att nästan hälften av Sveriges skolor inte är tillgängliga för funktionshindrade elever. Enligt Agneta Mbuyamba, ordförande för Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar, väljer flera skolor att inte ta emot funktionshindrade elever med hänvisning till att de funktionshindrade eleverna skulle stjäla resurser från icke funktionshindrade elever. Att den inställningen finns i skolvärlden skrämmer mig oerhört. Hur kan man lära barn om alla människors lika värde om man själv har en så negativ syn på vissa barn och dessutom tillåter sig att agera utifrån det?

För att få bilda ny friskola finns inte ens några krav på att lokalerna ska vara tillgängliga.

Den bristande tillgängligheten i skolorna är inte bara ett problem för funktionshindrade elever och funktionshindrade föräldrar till elever. På valdagen drabbar den också funktionshindrade människor som inte annars har med skolvärlden att göra. Vi röstar ju i skollokaler. Råkar man tillhöra ett distrikt där skolan är en av de 46 procenten av skolorna som är otillgängliga är man tvungen att poströsta i förväg om man vill rösta.

Sedan jag och Emelie gick ut grundskolan tycks inga förbättringar ha skett. Ska dagens generation funktionshindrade elever behöva genomleva samma helvete som Emelie gjorde? Ska de under flera decennier av sina vuxna liv vakna med ångest varje morgon innan de lättade minns att deras skolplikt är över som så många av mina funktionshindrade vänner gör?

Enligt min betygsskala är det icke godkänt. IG!