"Min bror är enda barnet"

Häromdagen såg jag en italiensk film som heter ”Min bror är enda barnet”. En titel som väcker nyfikenhet. Eftersom de italienska filmer jag sett under senare år inte har varit några underverk hade jag inte så höga förväntningar. Men till min glädje var filmen riktigt bra. Ingen story från A till B som man kan tolka och analysera. Mer en film med en känsla av nu i. Jag kände igen ”grälandet” och ”antingen-eller”-mentaliteten från tiden då jag bodde i Rom. I samma kompisgäng rymdes åsikter från rödaste vänster till mörkaste höger. Ändå var alla vänner. Ibland, ganska ofta, ledde en diskussion till att något for i golvet. Särskilt mobiltelefonerna levde farligt. Men när argumentationen var över skrattade alla och var best friends igen. Det var en härlig tid men det är inte meningen att vara sentimental. Se filmen!

Två kvinnor med trovärdighetsproblem

I dag på newsmill.se skrivs det om Liza Marklund. Författaren och skribenten som upplyst Sverige om mäns våld mot kvinnor. Just hon har anlitat en ny agent som är dömd för att ha misshandlat sin sambo. Hur ska Marklund någonsin mer med trovärdighet kunna uttala sig om mäns våld mot kvinnor? Jag vet inte.

På samma sajt finns en artikel av Ireen von Wachenfeldt. Hon var en gång ordförande i ROKS, riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige. Det var hon som väckte rabalder genom att hävda att män är djur. Som hon sa det kunde hon lika gärna ha sagt odjur. En grov och fördomsfull generalisering som ledde till att hon avgick som ordförande. Nu har hon skrivit något tänkvärt med anledning av den senaste massakern i Finland. Tyvärr tänker jag direkt på mansfobi när jag ser von Wachenfeldts namn i kombination med rubriken ”Han dödade för att han är man”. Så hade jag inte tänkt om jag inte hade förutfattade meningar sedan ”män är djur”-uttalandet. För mig miste hon en del av sin trovärdighet i och med det där yttrandet.

Som tur är läste jag ändå von Wachenfeldts text. Bland annat konstaterar hon att såväl män som kvinnor känner rädsla om de nattetid möter en grupp män längs hemvägen. Ingen skulle känna fruktan inför att behöva passera en grupp kvinnor. Sant. Lustigt nog konstaterade en vän, manlig sådan, till mig detsamma alldeles häromkvällen. Måste erkänna att det var något av en aha-upplevelse för mig. Det här konstaterandet borde snarare förena män och kvinnor än skapa en klyfta mellan oss. Ingen vill vara rädd. Visst är de flesta mördare, våldsverkare och våldtäktsmän män. Men de flesta män varken slåss, mördar eller våldtar. Rädslan för att gå hem ensam i mörkret är alltså något som vi kvinnor delar med jättemånga män. Så varför göra det till en feministfråga? Varför känner sig män utpekade som grupp? Nej, skippa de där gamla schismerna och låt oss arbeta tillsammans för en bättre värld. Gamla klyschor är inte alltid så tokiga.

Von Wachenfeldt förespråkar också tjejgrupper och att tjejer ska ta plats på killarnas bekostnad. Det tycker jag låter lite fånigt och lite konstlat. Handlar det inte i stället om att lära ut respekt för sina medmänniskor och deras liv. Om man är kille eller tjej spelar väl ingen roll.

"Lika integritetskränkande som FRA-lagen!”

Jag är så stolt över min syster! I går, dagen för riksdagens högtidliga öppnande, begav hon sig helt själv till Sergels Torg i Stockholm för att representera riksförbundet Unga Rörelsehindrade vid en stor manifestation mot FRA-lagen. Där fanns representanter från samtliga riksdagspartier.

Inför hela folksamlingen på ”Plattan” berättade Emelie om den granskning som hon och andra människor som behöver personlig assistans utsätts för. Hur man måste redovisa till och med sina toalettbesök i minuter och sekunder.

”Det tycker jag är integritetskränkande. Lika integritetskränkande som FRA-lagen!” sa hon inför jublande åhörare.

”Vi måste värna om vår integritet. Funktionshindrades och icke funktionshindrades!”

Det är precis vad allt handlar – solidaritet! Att värna om sina medmänniskors integritet och mänskliga rättigheter.

Vem är han?

Har du sett reklamen för Specsavers? Den där med en grånad optiker som smiskar till en äldre dam i baken med en pekpinne. Den där optikern har länge verkat så bekant men jag har inte lyckats komma underfund med vem han liknar. När jag nu kommit på vem han liknar inser jag att jag låtit Värmdös grundskolepolitik uppta min hjärna lite för mycket. Jag tycker mig nämligen skönja en påtaglig likhet mellan reklamoptikern och Peter Bondesson, grundskolenämndens ordförande tillika folkpartistiskt kommunalråd i Värmdö. Kanske är det pekpinnen som ger mig skolassociationer… För inte är det väl han? Nej, förlåt Peter Bondesson! Klart att det inte är du!

Reinfeldts uttalande i relation till Värmdöpolitiken

Med Reinfeldts uttalande (se föregående blogginlägg) i bakhuvudet har jag på nytt läst igenom artiklarna om värmdömoderaten Jonas Nilssons avhopp från posten som kommunstyrelseordförande. Odemokratisk ledarstil sägs vara en av orsakerna bakom missnöjet med Nilssons sätt att styra Värmdö. Moderaternas allianspartners tröttnade och kallade till krismöte. Jonas Nilsson avgick.

-- Han är inte ledaren med hjärtat på rätta stället som förmår omfamna alla och få dem att känna sig delaktiga. Och det måste man vara för att ett sådant här samarbete ska fungera. säger Stefan Dozzi, kristdemokraterna till DN.

Just det. Det måste finnas utrymmer för debatt inom ett parti och inom en allians. Så rätt!

http://www.nvp.se/Varmdo/Varmdo/Jonas-Nilsson-avgar/
http://www.sr.se/Stockholm/nyheter/artikel.asp?artikel=2308204
http://www.sr.se/Stockholm/nyheter/artikel.asp?artikel=2307627
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=827109
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=33538&a=1244759&lid=puff_1244759&lpos=bild
http://www.svd.se/stockholm/nyheter/artikel_1682291.svd

Nej, men Reinfeldt, då!

"Jag har genom alla åren varit helt övertygad om att du kan tycka vad som helst och kalla dig för socialdemokrat. Allt finns i deras parti känns det som ibland och då vet jag inte riktigt vad det är egentligen för typ av parti. Det blir som någon sorts marknad som innehåller det mesta. Så att det har sina nackdelar även det." Så sa statsminister Fredrik Reinfeldt i TV4 Nyhetsmorgon i morse.

Om man googlar på splittringarna inom alliansen får man fram många, många, många exempel på frågor som splittrar den moderatstyrda alliansen. Jag länkar till ett axplock av dem längst ned i det här blogginlägget.

Nu ska jag inte kasta i borgarnas ansikte att de minsann också är splittrade, eller mer splittrade än vi socialdemokrater. Med bland annat den pågående FRA-frågan, debatterna kring homoadoptioner, -äktenskap och homosexuellas rätt till kyrklig vigsel, Natomedlemskap och Sveriges energiförsörjning i åtanke är det lite frestande men nej. Jag ska inte sjunka dithän.

Jag tror nämligen att fri och öppen debatt är grunden för demokrati. Följaktligen hör debatten hemma även inom ett politiskt parti. Det borde den göra också inom en moderatstyrd allians.

Själv tvekade jag länge inför att bli socialdemokrat. Det kändes skrämmande att kanske behöva ställa mig bakom en hel politik som jag inte till 100 % stod för. Det är ett skäl som många intressepolitiskt engagerade, hängivna och kunniga människor uppger som motiv till att de valt att arbeta utanför partipolitiken när jag frågar dem om den saken.

Ganska snart upptäckte jag att partipiskan inte alls ven i luften så som jag hade föreställt mig. Inget katisch, katisch… Tvärtom överraskades jag av viljan att ta till sig människors unika erfarenheter och kunskaper. Debatten visade sig vara hög och livlig på alla nivåer. Rådslagen utgör färska exempel på det. Det tror jag är en styrka för socialdemokraterna.

”Alla ska med” sa vi i valet. Kanske lyckades vi inte tala om för väljarna vart vi var på väg. Nu tror jag att det är ganska tydligt att alla ska med bort från utanförskap, till gemenskap. Till ett tryggt samhälle för alla människor, för alla individer. Svenska folket är inget uniformt kollektiv. Tack och lov! Vi har alla olika förutsättningar och möjligheter för att existera i samhället. Vi måste ta tillvara alla individers resurser och ge verktyg och stöd till dem som behöver det.

Så, ja, Fredrik Reindfeldt, hos socialdemokraterna finns utrymme för debatt och diskussion så länge man inte kränker eller förtrycker omgivningen! Är det ett problem?

http://www.expressen.se/nyheter/1.1236251/folkpartiet-vill-tona-ner-splittringen
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1371837.svd
http://www.aftonbladet.se/ledare/article302745.ab
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1071529.svd
http://www.expressen.se/nyheter/1.1096797/forslaget-splittrar-alliansen
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1084231.svd
http://di.se/Nyheter/?page=/Avdelningar/Artikel.aspx%3Fsectionid%3Dettan%26articleid%3D2008%255C05%255C02%255C282222

Till alla män som tycker synd om sig själva och skyller på jämställdheten

Det tjatas om att det är synd om den jämställde mannen. Att han förlorat sin manlighet. Att jämställdhet är rena döden för lust och romantik. Let’s get real. Det är inte jämställdheten som gör den där självömkande mannen oattraktiv. Det är just hans hopplösa självömkan. Vem vill leva med någon som ständigt gnäller och tycker synd om sig själv och som dessutom tycks förvänta sig att någon annan ska fixa problemet åt honom?

Om männen förlorar sin manlighet till följd av jämställdhetens utbredning i samhället borde ju kvinnan, enligt logikens lagar, förlora sin kvinnlighet. Hör vi kvinnor klaga i dessa banor? Nej. När jag ser mig omkring ser jag kvinnor som är mer självständiga och har mer makt än deras förmödrar. Samtidigt förväntas vi vara sexiga, sminkade, snygga, smala, smarta, roliga och föda barn, amma, förvärvsarbeta och bidra med hälften av hushållskassan. Inga konstigheter. Ingen samhällsdebatt kring den saken. Vi klarar det där själva, både kvinnligheten och jämställdheten.

Kräver jämställdheten mer av män än av kvinnor? Knappast. Av biologiska orsaker slipper män graviditeter, förlossningar och ammande. Vad är lite pappaledighet och hushållssysslor i jämförelse? De män som påstår att jämställdheten kostar i manlighet borde försöka finna ut vad som felas i deras liv och ta itu med det i stället för att ägna sig åt detta eviga kverulerande som inte leder till något annat än kraschade förhållanden och ännu mer självömkan. Gör något konstruktivt i stället! Jämställdhet innebär inte förbud mot att göra saker som förknippas med de traditionella könsrollerna. Det är ok att reparera huset, meka med bilen, bjuda hustrun på krogen och så vidare. Men det är upp till er själva.

Det här är ett problem som uppfunnits av killar som känner sig ofullkomliga, förbisedda och omanliga. Att skylla sina egna brister på jämställdheten är helt enkelt bekvämt och ett sätt att frånsäga sig sitt eget ansvar genom att göra sig till offer. Trist, trist, trist!

De 30-åriga männens uppmärksamhet och ett slag över munnen...

Har följt en del av debatten som uppstod efter Jessica Zandéns och Cecilia Gyllenhammars text om bland annat svenska mäns förlorade manlighet.

Att det skulle krävas två kvinnor för att ge männen deras manlighet åter är väl bara det riktigt märkligt. Låter som något slags nationalmorsa-åt-Sveriges-söner-syndrom. Kan inte männen få sköta ens sin manlighet på egen hand?

Gyllenhammar och Zandén beskriver ett bröllop där männen i trettioårsåldern inte talade med dem utan i stället tog hand om sina ”bäbisar”. Hur en trettioårig nybliven pappa skulle bli manligare av att dumpa ungen för att i stället ägna sig åt Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar på bröllop begriper jag inte. Det låter nästan som att Zandén och Gyllenhammar är sura för att ”bäbisarna” stjäl de trettioåriga männens uppmärksamhet ifrån dem. Tur då att deras text blivit så uppmärksammad och omtalad! Det kanske kan kompensera något. Förresten, gick det inte att tala med ”bäbisarnas” mammor medan papporna vyssade?

Ett stycke i Gyllenhammars och Zandéns text kan jag inte låta bli att kommentera extra. Det gäller det där om ”ömhet i ett slag över munnen” och ”den magnifika kraften i ett försoningsknull”. Kan bara säga att om någon som påstår sig älska mig slår mig önskar jag honom många magnifika försoningsknull utförda av medfångarna på anstalten där han förtjänar att ruttna länge och långsamt!

Jag är så innerligt trött på hela diskussionen som går ut på att jämställdheten blir realitet på männens manlighets bekostnad. Snälla, jag förstår inte problemet! Jämställdhet innebär lika lön, rättigheter och så vidare. På vilket sätt skulle det kunna inverka negativt på maskuliniteten? Jag är medveten om att vissa, alltför många, män inte gör klassiskt manliga saker som att se till att tjejen kommer hem välbehållen genom att följa henne till porten, hålla upp dörrar och bära tunga saker åt kvinnor, bjuda på första dejten och så vidare. Men kom igen! Det är väl av ren tjurighet och lättja snarare än en följd av något slags jämställdhetsförtryck. En obstinat protest mot kvinnans ökade frihet och makt – mot jämställdheten. Inte särskilt manligt. Men vem bryr sig? Inte jag i alla fall för jag lider inte av nationalmorsasyndromet.

För mig är manlighet förknippad med trygghet. En man som är trygg i sig själv är lika manlig oavsett om han snyftar till ”Spårlöst försvunnen”, ger sitt barn välling, byter bildäck, syr en skjorta eller sparkar fotboll. En man som saknar den där inre säkerheten kan slåss, dricka mjöd och smaska flugsvamp – han blir inte manligare för det. I slutändan gäller den ekvationen för alla oss människor, oavsett könstillhörighet. Det handlar om grundläggande anständighet, empati och hur man behandlar sin omgivning. Allt det där avspeglar sig även i vårt biologiska skådespel kvinnor och män emellan.

Några länkar om Jessica Zandéns och Cecilia Gyllenhammars text:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3182286.ab
http://www.metro.se/se/article/2008/08/25/17/4032-45/index.xml
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/artikel_1620281.svd
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1277859/vi-maste-vaga-vara-otrogna

Espresso shot! Jag har utvecklat beroende!

Min nya last - espresso! Så här på morgonen får jag till och med riktiga abstinenssymtom om jag inte får min lilla shot. Kraftiga humörsvängningar, koncentrationssvårigheter och allmän förvirring... Nä, riktigt så illa är det kanske inte... Kanske... Men nästan. Det får jag nog erkänna... Tyvärr kan jag inte motstå den underbara svarta drycken med mycket crema heller senare under dagen. Ett mönster som börjat påverka min sömn... Och när jag ligger där vaken i mörkret börjar tankarna på den annalkande morgonens ljuvliga espresso dyka upp. Jag tror dock inte att jag är espressoholist än för jag avhåller mig från drycken nattetid. Än så länge... Men efter en sömnlös natt är jag desperat efter morgonkicken och då drar jag i mig 3-4 små koppar. Är inne på min tredje för denna morgon... Godmorgon förresten!

In my garden...

Kolla! Medan den grå, ruskiga hösten regnar in börjar det blomma i trädgården. Klasespirea och ros som jag planterat! Och de blommar! Yes!!!!!

När blev politik så osexigt?

Varje gång jag tar upp något ämne som är mer politiskt laddat än melodifestivalen, fotboll, mat eller dryck får många av mina vänner något panikartat i ögonen. De skruvar på sig, flackar med blicken eller ser ner i bordet under tystnad. På sin höjd ger de ifrån sig ett ”mmm”. Stämningen blir tryckt och jag vet att jag begått en pinsamhet. Ändå kan jag inte låta bli. Jag kämpar och försöker ihärdigt att finna någon detalj som kan trigga igång deras engagemang. Oftast helt utan framgång.

En ny bekantskap menade att anledningen till att politiskt relaterade ämnen är bannlysta i Sverige är att vi vill undvika osämja. Det låter ju bra. Men jag köper det inte. Om svenskar vore så måna om att undvika konflikter skulle vi inte dricka så mycket alkohol. Framförallt den delen av befolkningen som är behäftad med dåligt ölsinne skulle se till att hålla sig spik nykter.

Är politik så tråkigt? För mig är ett brinnande intresse, ett sant engagemang, kunskap och törst efter mer kunskap fascinerande. Att diskutera, kasta fram argument, provocera en aning och testa motpartens och sitt eget intellekt kan vara spännande och sensuellt som den hetaste flirt. Det är ett sätt att lära känna andra människor på ett djupare plan än bland vardagens alla ytligheter.

Jag älskar ytligheter också! Vi i den här delen av världen är lyckligt lottade som kan frossa i ett överflöd av superficialiteter. (Jag vet att ordet superficialitet är egenhändigt försvenskad engelska men visst är det ett bra ord?) Men det ytliga blir bara tråkig, grå vardag om det inte finns något intresse för vad som gömmer sig bakom.

Nu blev det lite väl djupsinnigt, va? Lovar att kompensera med något i stil med ”Dagens Outfit” snart.

Dagens DN Debatt

Jag hade tänkt blogga om dagens inlägg på DN Debatt men efter att ha läst Annika Andersson Ribbings blogg hänvisar jag till den i stället.

Valet mellan att skriva debattinlägg eller spela bordtennis

Fredrik Mellgren skriver i Svenska dagbladet den 30 augusti 2008 att Södermanlands Handikappidrottsförbund genom en undersökning har kommit fram till att motion skulle minska funktionshindrades behov av personlig assistans.

I mitt huvud får jag upp en bild av min syster som sitter invid ett bordtennisbord med blicken fixerad vid pingisbollen som bollas fram och tillbaka över bordet mellan Emelies assistent och hennes motspelares assistent… För så är det. De som jag känner som är berättigade till personlig assistans kan inte själva ägna sig åt bordtennisspelande, simning eller rullstolsåkning utan personliga assistenter. Det är liksom anledningen till att de beviljats personlig assistans.

Åsa L Norlin påstår i artikeln att risken för att passiviseras som svårt funktionshindrad är mycket stor. Hon anser att funktionshindrade som själva inte kan använda sina armar och ben, utan behöver hjälp av andra, har fel inställning och behöver en spark i rumpan. Att personliga assistenters uppgift bör vara att pressa den funktionshindrade till att klara sig på egen hand. Om de funktionshindrade som är av en annan åsikt än Norlin säger hon att det finns ”många som inte tänkt igenom vad som är bäst för dem”.

Oj, det var ord och inga visor! Förstår fortfarande inte hur bordtennissituationen som jag beskriver här ovanför skulle kunna leda till ett minskat behov av personlig assistans.

Mina vänner som är i behov av personlig assistans lever synnerligen aktiva liv. Inte inom bordtennis eller någon annan idrott heller för den delen. Det betyder inte att de är lata, inte kan tänka igenom saker själva eller behöver sparkas i rumpan. De är skribenter, politiker, musiker, hiphoppare, lobbyister, bloggare och så vidare och så vidare. Dessutom är de alla arbetsledare åt sina personliga assistenter.

Faktum är att om jag jämför de av mina vänner som är assistansberättigade med dem som inte är det eller med dem som inte har någon funktionsnedsättning så är de som lever med personliga assistenter klart mest aktiva. Jag tror att det beror på att de känner att de måste göra skäl för sitt existensberättigande hela tiden. Varje sekund. Mycket på grund av den typen av åsikter som Norlin framför i Svenska Dagbladet. Och det är sorgligt. De är så rädda för att förlora den frihet som personlig assistans innebär att de hastar på för att hinna med att vara så produktiva som de bara kan medan de kan. Medan de har sin personliga assistans. För om den tas bort kan de inte ens vända sig i sängen eller bajsa när de själva behöver. Utan personlig assistans blir de tvungna att vänta tills någon har tid och dessutom är snäll nog att hjälpa dem.

Mina kompisar som behöver personlig assistans kanske inte kan klå Åsa L Norlin i bordtennis men de kickar asses när det gäller mer intellektuella aktiviteter. Något för Åsa att tänka på innan hon rekommenderar sparkar i rumpan.

Sant utanförskap.

Om du så bara läser en artikel i dag ber jag dig välja Adryan Lindens ord i ETC.

Han berättar om hur han som ung bäddades ned klockan 22.00 varje kväll och hur han därefter låg och lyssnade på sina syskon som skrattade och umgicks ute i bostaden. Själv kunde han inte kliva upp och göra dem sällskap på grund av sin funktionsnedsättning. Snacka om utanförskap!

Adryan berättar också hur lagen om rätt till personlig assistans gav honom liv. Nu vill man ändra i den lagstiftningen för att spara pengar. 15 procent låter inte så allvarligt men
Adryan Linden förklarar vad 15 procents livsnedskärning kan innebära:

”15 procent mindre frihet som tvingar dig att välja mellan städning eller att bajsa.
15 procent mindre möjlighet att kunna säga till sin mamma eller pappa: ”Jag älskar dig.”
Det handlar om att bli 15 procent mindre syskon – du förstår, en människa kan inte bli 15 procent mindre.
Så om du exempelvis ifrågasätter FRA-lagstiftningen, skulle vi behöva dig till en lika viktig, om inte viktigare kamp. Att hjälpa oss på botten av samhället i försvaret av vår rätt att få vara 100 procent människa och inte 85 procent varelse.”

Jag vill ha 100% av min syster och mina vänner med funktionsnedsättningar så jag utmanar DIG! Solidarisera dig i kampen för gravt funktionshindrades rätt till personlig assistans – kampen för liv! Skriv en rad till politikerna, kontakta närmaste handikapporganisation och ta upp ämnet med kollegorna under kafferasten! Det handlar om att inte placera människor i utanförskap. Det handlar om livet.

Ännu en blogg som du inte får missa!

Jonas Franksson har börjat blogga. Jonas, du vet den rullstolsburna killen i SVT:s CP-magasinet. Hans inlägg är självkritiska, knivskarpa och personliga. Läs!

Det här får du inte missa!

Läs Emelies blogg ”Det börjar stinka smutskastningskampanj” där hon bemöter Svenska Dagbladets artikel ”Många missbrukar stödet”. Inte missa!

Färdtjänst, köldfrossa och ömma fötter...

Läser om Bertil, 79 år, som missade en begravning för att färdtjänst körde honom till Hammarby Sjöstad i stället för Hammarby kyrka i Upplands Väsby. Kanske en ny inbesparingsmetod? Att köra till närmsta liknande adress och hoppas att kunden är i så risigt skick att han eller hon inte märker någon skillnad... Eller att det helt enkelt ska kännas så meningslöst för kunden att ens försöka anlita färdtjänst att han eller hon ger upp och väljer att stanna hemma… I artikeln framgår att många av landets färdtjänstresor samordnas från Estland och Moldavien. Anledningen? Telefonisterna där är billigare. Här bråkar vi om arbetare som kommer till Sverige från andra länder och arbetar för oacceptabelt låga löner medan landstingen anlitar företag som betalar lika låga löner men till arbetare som stannar i hemlandet… Är det inte sådant som kallas dubbelmoral? Är det bättre att vi pysslar med sådant utanför Sveriges gränser?

Minns förresten förra vintern när Emelie och jag hade varit på en fest. Kvällen var fantastiskt trevlig tills det blev dags att åka hem. Jag väntade med Emelie tills hennes färdtjänstbuss kom innan jag tog en taxi hem till mig. Det var i alla fall så jag tänkte men det var inte så kvällen slutade. Vi väntade och väntade och väntade… Och väntade. Emelie ringde färdjänst. Något hade gått fel. En enda buss fanns att tillgå denna lördagskväll enligt telefonisten och den var helt fullbokad. Först tidigt morgonen därpå kunde syrran vänta sig en buss som kunde ta henne hem. Vad göra? Jag kunde ju inte bara säga ”okej, hej svej, syrran” och sätta mig i en taxi och åka hem och sova… Nej, den där vinterkvällen slutade med att vi traskade flera timmar genom halva Stockholm hem till Emelie. Det var inte vad vi hade förväntat oss. Jag hade högklackat och varken Emelie, hennes personliga assistent eller jag var tillräckligt varmt klädda för den där nattliga vinterpromenaden.