söndag 16 november 2008
lördag 15 november 2008
torsdag 13 november 2008
Och till er som undrar...
...varför min kära mor stoppade ner en stor kökskniv i min resväska. Hon tyckte att knivarna i mitt italienska kök var slöa och värdelösa. Att jag råkade ta just den väskan som handbagage var en ren slump. Jag hade ganska många väskor....
onsdag 12 november 2008
För alla er som undrar...
Har fått många mail om hur det gick med den sura pojkvännen i mitt förra blogginlägg. Det tog slut. Långt senare och inte på grund av knivincidenten, som dock utgjorde ett tidigt och markant tecken på vissa brister inom det ack så viktiga humorområdet.
”Nej, jag har ingen kniv i handbagaget!”
I kväll har jag slipat mina köksknivar. Det påminner mig om en mindre behaglig incident….
Min dåvarande pojkvän och jag hade besökt min mor i Stockholm under några dagar och innan vi återvände hem till Rom stannade vi till en vecka i Köpenhamn. På väg mot Romflyget hann jag knappt passera metalldetektorn på Kastrups flygplats innan en milt sagt bastant tulltjänstekvinna grabbade tag i min arm.
- Har du kniv i väskan? Frågade hon och nickade mot min väska som just åkt igenom röntgenmaskinen. Jag trodde att hon skämtade och brast ut i skratta. När hon inte rörde en muskel i sitt mycket allvarliga ansikte insåg jag det var läge på att åtminstone besvara hennes fråga.
- Nej, du. Jag har ingen kniv i väskan. Svarade jag alltjämt skrattande.
- Jo, men det tror jag att du har ser du. Insisterade hon allvarligt.
_Nej, det har jag inte. Jag har redan flugit med den här väskan från Stockholm och jag har ingen kniv. Inga droger heller för den delen. Svarade jag.
Nu började pojkvännen som inte talade vare sig svenska eller danska undra vad diskussionen handlade om. Kvickt förklarade jag läget och började smått skratta igen över det absurda i situationen. Jag med kniv på ett flygplan. Don´t think so.
Tulltjänstekvinnan fortsätter hävda att jag har kniv. Till slut ber hon mig öppna väskan.
- Hörrudu, om du nu tror att jag har en kniv i väskan kan du väl öppna och kolla själv! Varsågod. Du kommer inte att hitta någon kniv där. Öppna bara! Sa jag och tyckte att det var skönt att få det hela ur världen. Lite konstigt var det att hon tycktes vilja få mig att tillstå knivinnehav så länge innan hon gjorde slag i saken och öppnade väskan.
Pojkvännen som var törstig och hungrig var vid det här laget mycket irriterad. På mig eller tullen vet jag inte.
Tullkvinnan placerade väskan på ett stort blankt bord, öppnade blixtlåset och började packa upp alla saker som mamma skickat med mig. En hel del kläder, en lampa en osthyvel…
- Är det den där du menar? Frågade jag.
Tulltjänstekvinnan skakade på huvudet och fortsatte målinriktat sitt göromål.
- Vad är det här? Frågade hon och höll fram ett väl intejpat paket av tidningspapper.
- Ingen aning. Det är kanske något som min mor har lagt ned. Svarade jag uppriktigt.
Tejpen som satt omlindad runt paketet satt så hårt att tullkvinnan måste skära upp den. Sedan var det alla lager av tidningspapper som strax fyllde hela bordet och började flyga runt kring säkerhetskontrollen. Pojkvännen var nu skitsur och började stilla undra vad det där paketet innehöll…
- Den här får du skicka i specialpaket. Den kan du inte ha med ombord på planet. Förklarade tulltjänstekvinnan vänligt och höll upp den stora kökskniven.
- Oj, jag visste inte… Det är min mamma som… Förklarade jag innan jag sa att hon skulle skicka kniven på lagenligt sätt.
Sedan började jag skratta. Tills tårarna rann. Jag kunde inte sluta. Jag tänkte bara på hur jag stått där kaxigt och uppmanat 100-kilo-muskler-kvinnan att öppna min väska. Helt ovetande om att jag faktisk hade en gigantisk kniv i väskan. Pojkvännen skrattade inte alls. Han såg inget roligt i situationen klargjorde han grinigt. Jag lyckades till och med föreviga hans sura min på bild men det kanske inte är riktigt schysst att sätta ut den i offentligheten så här. Nej det får bli en knivbild i stället. När jag ringde till mamma och berättade skrattade hon lika mycket. Dessutom var det helt sant att jag hade flugit med väskan från Stockholm. Det här var innan WTC-attacken kan jag ju säga. Annars hade jag nog anklagats för grov talibanism och tilldelats ett eget serienamn som Kemiske Ali, Bagdad Bob, Skobombaren och de där….
Yrkesstolthet och kreativitet, mattanter och Klass 9A
Om man utgår från att något är trist bortom beskrivningsbarhet eller omöjligt så blir det ofta så. Trist och omöjligt. Jämför mattanterna i Matakuten i tv4 med lärarna i Klass 9A i SVT. Lärarna hyste hela tiden en tro på att de skulle kunna åstadkomma förbättring. Visst var det knackigt ibland men någonstans fanns en ändå ett ”jädraranamma, det här ska gå”. Mattanterna klagar och klagar. Hävdar att det inte går att laga mat för att det är för dyrt, för att de inte kan, för att köket inte duger, för att eleverna ändå bara tycker allt är äckligt, inte vill äta hemlagat eller helt enkelt bara att det inte går för att det inte går. De verkar tycka att de dragit en nitlott på arbetsmarknaden och har inte heller själva ansträngt sig för att göra arbetet roligare och fylla det med mening och stolthet. Det var inte alla som i sista avsnittet tycktes ha förändrat sin ståndpunkt i det avseendet men några hade det. Genom att se vad som är möjligt och vilken uppskattning det genererade insåg nog flera hur viktiga de är som personer. Nog tändes några kreativa lågor där i skolmatsalarna?
I dag läser jag att centern föreslår att elever och lärare gemensamt ska utvärdera de enskilda lärarnas arbetsinsatser och att resultat ska ligga till grund för lönenivåer.
- Man måste betydligt bättre än i dag premiera duktiga lärare, säger centerns partisekreterare Anders Flanking till DN.
Malmös socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu har lagt fram ett liknande förslag.
Bravo! Ett utmärkt tillfälle att lära elever om ansvar, demokrati och respekt. Och ett ypperligt för lärarna att använda hela sin blomstrande kreativa förmåga för att försöka bli lika bra som Stavros Louca, Igor Ardoris, Gunilla Hammar-Säfström och resten av gänget i Klass 9A.
I dag läser jag att centern föreslår att elever och lärare gemensamt ska utvärdera de enskilda lärarnas arbetsinsatser och att resultat ska ligga till grund för lönenivåer.
- Man måste betydligt bättre än i dag premiera duktiga lärare, säger centerns partisekreterare Anders Flanking till DN.
Malmös socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu har lagt fram ett liknande förslag.
Bravo! Ett utmärkt tillfälle att lära elever om ansvar, demokrati och respekt. Och ett ypperligt för lärarna att använda hela sin blomstrande kreativa förmåga för att försöka bli lika bra som Stavros Louca, Igor Ardoris, Gunilla Hammar-Säfström och resten av gänget i Klass 9A.
tisdag 11 november 2008
Italienarnas fördomar mot romer
”Det är släktingar, pedofiler, vänner till familjen och inte romer som kidnappar barn. Det är bara en ful stereotyp, en fördom att romerna skulle vara ansvariga för barns försvinnande. Ett talesätt, en tankegång som media – tv och tidningar i lika hög grad – förstärker med rasande kraft.”
Det är resultatet av en undersökning som stiftelsen Migrantes genomfört för den institutionen för psykologi och antroposofi vid Veronas universitets räkning. Undersökningen grundar sig på uppföljningar av kidnappningsförsök av barn som skett mellan 1986 och 2007 som skyllts på den romska befolkningen.
Vilken skröna tänker du. Varför skulle romer kidnappa barn? Det undrar jag också när jag hör välutbildade italienare tala om barnarov och till och med kannibalism. Människor som i övrigt är väl insatta i såväl inrikes som utrikes politik, allmänbildade och så vidare. Hur kan de sitta och sprida sådana uppenbara lögner? Tror de själva på vad de säger? Det har jag frågat mig många gånger.
Nu har man följt upp fall som uppmärksammats i media. Enligt förundersökningar och juridiska efterspel visar det sig att ingen rom har haft med något av barnens försvinnanden att göra.
Nu vädjar man till individ och samhälle om att inte ta ära och heder från människor som endast är skyldiga till att tala ett annat modersmål, ha andra traditioner och sociala vanor än italienarna i gemen.
För oss är det svårt att tro på att de här fördomarna existerar. Ändå var det inte länge sedan de fanns hos oss i Sverige. Läste du också böckerna om Katitzi när du var barn? Värt att fundera på nästa gång du besöker Italien.
La Repubblica
Det är resultatet av en undersökning som stiftelsen Migrantes genomfört för den institutionen för psykologi och antroposofi vid Veronas universitets räkning. Undersökningen grundar sig på uppföljningar av kidnappningsförsök av barn som skett mellan 1986 och 2007 som skyllts på den romska befolkningen.
Vilken skröna tänker du. Varför skulle romer kidnappa barn? Det undrar jag också när jag hör välutbildade italienare tala om barnarov och till och med kannibalism. Människor som i övrigt är väl insatta i såväl inrikes som utrikes politik, allmänbildade och så vidare. Hur kan de sitta och sprida sådana uppenbara lögner? Tror de själva på vad de säger? Det har jag frågat mig många gånger.
Nu har man följt upp fall som uppmärksammats i media. Enligt förundersökningar och juridiska efterspel visar det sig att ingen rom har haft med något av barnens försvinnanden att göra.
Nu vädjar man till individ och samhälle om att inte ta ära och heder från människor som endast är skyldiga till att tala ett annat modersmål, ha andra traditioner och sociala vanor än italienarna i gemen.
För oss är det svårt att tro på att de här fördomarna existerar. Ändå var det inte länge sedan de fanns hos oss i Sverige. Läste du också böckerna om Katitzi när du var barn? Värt att fundera på nästa gång du besöker Italien.
La Repubblica
måndag 10 november 2008
Jag crushar igen...
...på Paul Svensson i Matakuten, tv 4. Vilken förmåga att finna och lyfta fram människors talang! Vilket trevligt och okonstlat sätt att bemöta barnen! Och så underbart att han verkligen går in för och gillar det han gör! Han lyckas kombinera värme och pondus! Fram för flera Paul i världen!!!!
Äntligen, Migrationsverket!
En kvinna och hennes döttrar har efter sex år äntligen beviljats uppehållstillstånd! Kvinnan blev själv könsstympad som spädbarn och har sökt sig till Sverige för att hennes döttrar inte ska gå samma öde till mötes. Hoppas att det här kan öppna Sveriges dörrar för fler kvinnor som behöver skydd och trygghet!
Aftonbladet
Aftonbladet
Köttbulleskolan eller hårda metoder? Curling eller aga?
Nej, mamma Scans funkar nog inte i pedagogiska sammanhang när det gäller barn. Men det tror jag inte att aga heller gör.
Såg Dokument inifrån: Förgrymmade ungar i går kväll på SVT2. Erik Sandberg tittade närmare på Supernannymetoderna. ”Go sit on the naughty-chair, please!” ”Sätt dig på skamstolen, är du vänlig!” Extremt utagerande, många gånger aggressiva barn drillas till lydnad och underkastelse till Supernannys instruktioner. Auktoritär uppfostran med inslag av artighet. Hon säger ju please.
Metoder, metoder och åter metoder säger jag bara. Jag har inga barn men väl hund och programmet kunde lika gärna ha handlat om metoder inom hundfostran. Hårda kontra mjuka metoder. Det tycks finnas en kategori extremt fyrkantiga människor som när ett urspårat behov av att dela in världen i antingen eller. Kanske kan man finna dem på den mjuka sidan men min erfarenhet är att de flesta av dem valt den hårda sidan om den skarpa gränsdragningen. Det faller sig nog naturligt att det blir så.
I programmet berättades om ett fall som jag läste om i tidningarna för några år sedan. En elev som inte ville avsluta snöbollskriget gav en lärare en örfil när han försökte avväpna eleven snöbollen. Läraren svarade med knytnävslag i elevens ansikte. Tre skador kunde dokumenteras. Alltså minst tre knytnävslag. I ett klipp från ett gammalt debattprogram sa nuvarande skolminister Jan Björklund att han visserligen inte kände till samtliga fakta men ändå inte kunde se att läraren gjort fel.
Själv har jag gått i många, många skolor. Jag har haft stränga lärare som misshandlade elever. Jag har haft lärare som var så mesiga att de tycktes be om ursäkt för sin existens. Men min bästa erfarenhet fick jag i privata Maria Elementarskola. Där rådde strikta regler om klädsel och uppförande. Men det fanns alltid, alltid utrymme för diskussion. Där upplevde jag för första gången att lärarna lyssnade på mig, tog det jag sa på allvar och respekterade mig. Så jag gjorde likadant i gengäld.
Jag tror verkligen att det stämmer att man får igen det man själv ger. Våld genererar mer våld och kärlek föder kärlek. Därför tycker jag att de där nannyprogrammen skulle bli så mycket intressantare och meningsfulla om man gick in på och tydligt betonade orsakerna bakom barnens beteende. I ett av programmen framgick det faktiskt att pojken som kallade sin mamma för fet kossa och liknande tillmälen hade en pappa som varje dag skrek skällsord till pojkens mamma. Med tanke på den aggressiva miljön undrar jag om mannen verkligen stannade vid att verbalt misshandla sin hustru. Men allt det där blev bara en framhostad bisats i programmet.
Vuxenvärlden har all makt. Barnen har inget val, inga möjligheter att påverka. Men de reagerar. Visst är det enklast för vuxenvärlden att avfärda barnen som manipulativa, elaka och våldsamma. Och visst är det mindre smärtsamt för oss att strunta i självrannsakan, orsaker och vår egen roll och eventuella skuld. Nej, det är mycket lättare att genom hot, våld och tvång försöka forma barnet till en varelse som behagar oss. Det här är en otäck trend som jag hoppas dör ut. Helst i går! Annars känns det inte så kul att sätta barn till världen.
Såg Dokument inifrån: Förgrymmade ungar i går kväll på SVT2. Erik Sandberg tittade närmare på Supernannymetoderna. ”Go sit on the naughty-chair, please!” ”Sätt dig på skamstolen, är du vänlig!” Extremt utagerande, många gånger aggressiva barn drillas till lydnad och underkastelse till Supernannys instruktioner. Auktoritär uppfostran med inslag av artighet. Hon säger ju please.
Metoder, metoder och åter metoder säger jag bara. Jag har inga barn men väl hund och programmet kunde lika gärna ha handlat om metoder inom hundfostran. Hårda kontra mjuka metoder. Det tycks finnas en kategori extremt fyrkantiga människor som när ett urspårat behov av att dela in världen i antingen eller. Kanske kan man finna dem på den mjuka sidan men min erfarenhet är att de flesta av dem valt den hårda sidan om den skarpa gränsdragningen. Det faller sig nog naturligt att det blir så.
I programmet berättades om ett fall som jag läste om i tidningarna för några år sedan. En elev som inte ville avsluta snöbollskriget gav en lärare en örfil när han försökte avväpna eleven snöbollen. Läraren svarade med knytnävslag i elevens ansikte. Tre skador kunde dokumenteras. Alltså minst tre knytnävslag. I ett klipp från ett gammalt debattprogram sa nuvarande skolminister Jan Björklund att han visserligen inte kände till samtliga fakta men ändå inte kunde se att läraren gjort fel.
Själv har jag gått i många, många skolor. Jag har haft stränga lärare som misshandlade elever. Jag har haft lärare som var så mesiga att de tycktes be om ursäkt för sin existens. Men min bästa erfarenhet fick jag i privata Maria Elementarskola. Där rådde strikta regler om klädsel och uppförande. Men det fanns alltid, alltid utrymme för diskussion. Där upplevde jag för första gången att lärarna lyssnade på mig, tog det jag sa på allvar och respekterade mig. Så jag gjorde likadant i gengäld.
Jag tror verkligen att det stämmer att man får igen det man själv ger. Våld genererar mer våld och kärlek föder kärlek. Därför tycker jag att de där nannyprogrammen skulle bli så mycket intressantare och meningsfulla om man gick in på och tydligt betonade orsakerna bakom barnens beteende. I ett av programmen framgick det faktiskt att pojken som kallade sin mamma för fet kossa och liknande tillmälen hade en pappa som varje dag skrek skällsord till pojkens mamma. Med tanke på den aggressiva miljön undrar jag om mannen verkligen stannade vid att verbalt misshandla sin hustru. Men allt det där blev bara en framhostad bisats i programmet.
Vuxenvärlden har all makt. Barnen har inget val, inga möjligheter att påverka. Men de reagerar. Visst är det enklast för vuxenvärlden att avfärda barnen som manipulativa, elaka och våldsamma. Och visst är det mindre smärtsamt för oss att strunta i självrannsakan, orsaker och vår egen roll och eventuella skuld. Nej, det är mycket lättare att genom hot, våld och tvång försöka forma barnet till en varelse som behagar oss. Det här är en otäck trend som jag hoppas dör ut. Helst i går! Annars känns det inte så kul att sätta barn till världen.
söndag 9 november 2008
Gift dig med mig, nu!
Hoppas att du gillar Italien för det är temat för min blogg den här helgen.
Tänk dig att du just ska delta som publik, tävlande eller annan deltagare i ett tv-program vars innehåll kan liknas vid ”Jeopardy”, ”Vem vill bli miljonär”, ”Efter tio”, ”Debatt” eller ”Kvällsöppet med Ekdal” men som inte är direktsänt. I sällskap av andra meddeltagare har du väntat en stund i ett fikarum och nu leds du mot studion av den redaktionsmedarbetare som är utsedd att visa dig till din plats. Mitt i en lång korridor blir det plötsligt mörkt. Redaktionsmedarbetaren förklarar att ni närmar er portarna till inspelningsstudion och att den minst sagt dämpade belysningen är nödvändig för att inte störa inspelningen. Studiomedarbetaren säger åt dig att vänta utanför studioportarna på egen hand en stund medan han springer och kollar upp en sak i kontrollrummet. Det är så mörkt att du ser honom som en skugga. Efter två steg är han som uppslukad av mörkret. Bara hans hastande steg hörs. Du vet inte hur länge du väntar. Tio minuter? En halvtimme?
Plötsligt öppnas dörrarna. Ljuset bländar så att du inte ser någonting. Har de en rökmaskin i gång också? Applåderna dånar så att du nästan inte hör kvinnorösten säga att du är med i direktsändning och ska kliva fram. För det är väl dig de menar? Nej, det måste vara ett misstag. De har säkert någon kändis bakom någon annan dörr och det är han eller hon som ska kliva fram. Vem skulle applådera sådär åt dig? Men kvinnorösten fortsätter uppmana dig att kliva fram. Tvekande tar du några famlande steg mot ljuset. Plötsligt tystnar applåderna och strålkastarna som riktats mot dig slocknar men du hinner nästan inte tänka att rösten inte riktat sig till dig. Att det visst var någon celebritet som var menad att göra entré. För genast tänds en ny strålkastare. Riktad mot någon som ser ut att komma direkt från sitt eget bröllop.
”Älskling!” säger rösten. Då ser du att du känner igen personen. Från grundskolan? Eller var det gymnasiet, kanske? Eller ostdisken på Ica?
”Jag älskar dig innerligt. Du är det bästa som hänt mig och jag vill dela resten av mitt liv med dig. Gift dig med mig, nu! Jag älskar dig så mycket!”
Nu upptäcker du att en mängd strålkastare riktas mot dig. Kvinnorösten som uppmanat vem-det-nu-var att stiga fram visar sig tillhöra en av de mest kända kvinnliga programledarna när hon också nu lyses upp av rampljuset. Hon pratar en stund men bara de sista meningarna fastnar. ”Nn har gjort sig denna möda med att klä upp sig bara för din skull och vill nu gifta sig med dig! Nu kommer vår studioman att leda dig till betänkerummet där du får ringa till någon, vem du vill, och rådgöra. Vår präst är här. Sen får vi höra vad ditt svar blir. Är inte Nn underbart fin? Titta! Vi ses om en stund! Vilket vackert par! Ciao!” Studiomannen tar dig under armen och leder dig in i den mörka korridoren igen. Bakom dig rungar applåderna.
”Det har blivit något fel. Jag skulle vara med i ett annat program.” Förklarar du med blossande kinder.
”Nej, hörde du inte Antonella förklara? Det där sa vi bara för att locka hit dig. Överraskningsmomentet är bra tv, du vet!”
”Men jag vet inte ens vem den där tjejen är! Jag känner igen henne men jag känner henne inte!”
”Det är ditt problem, vännen. Sätt dig här så ropar någon i högtalarna när du ska ringa.”
Total skräck. Det här händer flera personer, varje vecka, varje säsong som ”Sposami adesso” sänds i italiensk television. Sposami adesso betyder gift dig med mig nu. Och precis så här går programmet till. Ibland blir den ditlurade deltagaren extatiskt lycklig över giftermål och allt. Men ofta faller det inte så väl ut. Stalkersituationen som jag beskrev i min ”Stranamore”-blogg har inträffat. Med råge. Den ditlurade killen hastade i väg från studion skrikandes och svärandes om hur han skulle stämma kanalen och tjejen som stod riggad i brudklänning som förföljt honom i flera år.
En annan gång när det var en tjej som stod för frieriet kunde man se i killens ansikte han inte riktigt ville gifta sig. I betänkerummet ringde han till mamma.
”Hej mamma! Jag är på tv och Claudia vill gifta sig med mig. Vad tycker du att jag ska svara? Det känns inte riktigt rätt att göra det på det här sättet. Och nog är det lite tidigt efter tre månader?”
”Var är du, sa du?” svarade modern.
”Jag är med i tv i ett program som heter ”Sposami adesso”. Men strunta i det nu. Jag har begränsad tid att ringa så vad ska jag göra? Jag tror inte…”
”Är du med i tv? Inte kan du väl tveka. Jag känner ju Claudias mamma, ja hela familjen. Vi tycker om Claudia. Vi står bakom.”
”Men mamma…”
”Du kommer aldrig att hitta någon så bra som Claudia! Vilken odugling till son man har. Om du inte gifter dig med henne så…” Pip, pip, pip så bröts samtalet.
Den här killen hade tur. Ofta blir den som blir uppringd så överraskad och chockad att hela samtalet går åt till att reda ut vad den som blir friad till gör i tv, hur han/hon hamnat där, vem som friar och så vidare att samtalet bryts innan de kommer fram till själva rådfrågningen. Efter att ha hört sin mors åsikt kallades han tillbaka in i studion för att lämna sitt svar. Med svettdroppar i pannan, panik i blicken, skruvande på sig sa han att det inte var så här han hade tänkt sig det hela.
”Jag älskar dig, men kan vi inte vänta och göra det här på rätt sätt?”
Publiken buar sin avsky. Programledaren berättar om hur länge den unga kvinnan förberett sig och hur mycket hon älskar honom.
”Och du hörde ju vad mamma sa… Om du nu menar vad du säger om att du älskar Claudia så finns det väl ingen anledning att vänta. Älskar du Claudia? Eller vad är du för någon egentligen? Är du kär i henne?”
Han sa ja till slut. Och lät sig vigas med Claudia. I direktsändning. Publiken var nöjd.
En annan kille i en liknande situation försökte motivera sitt nej med att han behövde prata med sin flickvän i enrum först. Det fick han inte. Flickvännen och programledaren trugade och övertalade. ”Berätta här och nu. Vi har inga hemligheter för varandra. Du älskar väl din flickvän. Eller?”
Till slut gav han upp. ”Jag vill gifta mig med dig men du måste få veta att jag inte kan få barn.”
Total tystnad i studion. Alla hämtade andan. Det slutade med att han blev utskälld för att inte ha berättat från början och tjejen ville plötsligt inte gifta sig med honom längre.
En kvinna i 30-årsåldern som verkligen ville gifta sig fick höra av sin pappa att han skulle förskjuta henne och göra henne arvlös om hon befattade sig vidare med sin friare. Hon sa nej. Till friaren alltså.
En kille som blivit friad till bekände att han redan var gift och hade fem barn. Två med sin fru och tre med tre andra kvinnor.
Ett program fyllt med överraskningar. Kanske en idé för Peter Settmans Baluba?
Italiens premiärminister Silvio Berlusconi säger…
Det kan knappast ha undgått någon att Berlusconi kallat USA:s nye president Barack Obama för "ung, vacker och solbränd"
Hans svar på kritiken mot uttalandet är att kritikerna är ”imbecilla” och saknar av humor.
- Jag trodde inte att det fanns så många idioter.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=848880
http://www.hbl.fi/text/utrikes/2008/11/7/w19911.php
Men det här är inte första gången det hoppar grodor ur Berlusconis, även kallad grodkungen, mun. Här är några:
I samband med invigningen av EU:s livsmedelsmyndighet i Parma:
- Jag har varit i Finland och har tvingats utstå den finländska mathållningen, så jag kan jämföra, anförtrodde han pamparna i Parma.
Vid EU-toppmötet i december 2001 inför övriga stats- och regeringschefer:
- Parma är synonymt med bra cuisine. Finnarna vet inte ens vad prosciutto är.
Angående hur han använt hela sin "maskulina charm" för att övertyga president Tarja Halonen om att hennes land inte borde få ta hand om livsmedelsmyndigheten:
- Jag fick använda all min playboy-taktik, även sådan som inte kommit till användning på länge.
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_432515.svd
Berlusconi till en tysk EU-parlamentariker:
- Du ser ut som en riktig kapo, en koncentrationslägervakt.
Under tagningen av ett gruppfoto höll han upp två fingrar (symbol för bedragen man) bakom huvudet på Spaniens utrikesminister.
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_433109.svd
I våras deklarerade han att det skulle vara omöjligt i Italien att ha lika många kvinnliga statsråd som Spanien eftersom Italien är ett land där männen är överlägsna kvinnorna.
Berlusconi kommenterar gärna sina kvinnliga kollegor, och är noga med att poängtera att högerkvinnor är vackrare än vänsterkvinnor. Enligt honom är ett vackert utseende den främsta anledningen till att en kvinna kan göra politisk karriär.
Berlusconis karriärråd till ambitiös kvinnlig student:
- Det bästa du kan göra är att utnyttja ditt leende och hitta en miljonär.
http://www3.unt.se/avd/1,1826,MC=25-TYPE=blogg-bi=33,00.html?bin=4710
Berlusconi efter en flyktingtragedi i Adriatiska havet där italienska polisen använde badbåtar för att föra de omkomna i land:
- De [båtarna] kan vara nyttiga ibland. I varje fall har inget av liken klagat.”
Berlusconi några dagar efter attacken mot World Trade Center när USA sökte efter vänskapligt sinnade nationer i arabvärlden.
- Det vet ju alla att islams kultur är totalt underlägsen den västerländska.
Berlusconi till dåvarande danske statsministern Anders Fogh Rasmussen:
- Du är den vackraste regeringschefen i Europa. Jag måste presentera dig för min fru.
Berlusconi på ett europeiskt toppmöte till tyske Gerhard Schröder, som just gift sig för fjärde gången:
- Varför kan vi inte tala om kvinnor i stället. Du Gerhard med din erfarenhet kan väl börja!
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article295316.ab
Hans svar på kritiken mot uttalandet är att kritikerna är ”imbecilla” och saknar av humor.
- Jag trodde inte att det fanns så många idioter.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=848880
http://www.hbl.fi/text/utrikes/2008/11/7/w19911.php
Men det här är inte första gången det hoppar grodor ur Berlusconis, även kallad grodkungen, mun. Här är några:
I samband med invigningen av EU:s livsmedelsmyndighet i Parma:
- Jag har varit i Finland och har tvingats utstå den finländska mathållningen, så jag kan jämföra, anförtrodde han pamparna i Parma.
Vid EU-toppmötet i december 2001 inför övriga stats- och regeringschefer:
- Parma är synonymt med bra cuisine. Finnarna vet inte ens vad prosciutto är.
Angående hur han använt hela sin "maskulina charm" för att övertyga president Tarja Halonen om att hennes land inte borde få ta hand om livsmedelsmyndigheten:
- Jag fick använda all min playboy-taktik, även sådan som inte kommit till användning på länge.
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_432515.svd
Berlusconi till en tysk EU-parlamentariker:
- Du ser ut som en riktig kapo, en koncentrationslägervakt.
Under tagningen av ett gruppfoto höll han upp två fingrar (symbol för bedragen man) bakom huvudet på Spaniens utrikesminister.
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_433109.svd
I våras deklarerade han att det skulle vara omöjligt i Italien att ha lika många kvinnliga statsråd som Spanien eftersom Italien är ett land där männen är överlägsna kvinnorna.
Berlusconi kommenterar gärna sina kvinnliga kollegor, och är noga med att poängtera att högerkvinnor är vackrare än vänsterkvinnor. Enligt honom är ett vackert utseende den främsta anledningen till att en kvinna kan göra politisk karriär.
Berlusconis karriärråd till ambitiös kvinnlig student:
- Det bästa du kan göra är att utnyttja ditt leende och hitta en miljonär.
http://www3.unt.se/avd/1,1826,MC=25-TYPE=blogg-bi=33,00.html?bin=4710
Berlusconi efter en flyktingtragedi i Adriatiska havet där italienska polisen använde badbåtar för att föra de omkomna i land:
- De [båtarna] kan vara nyttiga ibland. I varje fall har inget av liken klagat.”
Berlusconi några dagar efter attacken mot World Trade Center när USA sökte efter vänskapligt sinnade nationer i arabvärlden.
- Det vet ju alla att islams kultur är totalt underlägsen den västerländska.
Berlusconi till dåvarande danske statsministern Anders Fogh Rasmussen:
- Du är den vackraste regeringschefen i Europa. Jag måste presentera dig för min fru.
Berlusconi på ett europeiskt toppmöte till tyske Gerhard Schröder, som just gift sig för fjärde gången:
- Varför kan vi inte tala om kvinnor i stället. Du Gerhard med din erfarenhet kan väl börja!
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article295316.ab
lördag 8 november 2008
Stranamore - konstig kärlek
När jag bodde i Rom för tio år sedan sändes ett program som hette Stranamore – konstig kärlek. Programledaren var en tjusig man med lysande blå ögon och bakåtkammat mörkt silverhår som kallades dottor Stranamore.
Hela programidén går ut på att oftast unga män och kvinnor vädjar till sina ex-partners om att komma tillbaka, försöka på nytt. Återuppta förhållandet. Först åker doktor Konstig kärlek till den vädjandes hemmiljö och inhämtar bakgrundsfakta. Hur träffades paret? Hur var relationen? Varför tog det slut? Sedan spelar killen eller tjejen in ett videomeddelande till exet. Ofta under en störtflod av tårar och ibland mer sakligt. Därefter får man se hur personen från studiosoffan med dottor Stranamore vid sin sida på en storbildsskärm får beskåda hur exet överraskas av Stranamore, reaktionen när han eller hon ser videomeddelandet och när exet ger sin version om relationen. Åter till studion. Tror den medverkande att exet väntar bakom dörren när dottor Stranamore beordrar portarna att öppnas och ”All you need is love” spelas? Ibland väntade exet. Andra gånger inte. Ibland skojade redaktionen till det genom att låta doktorn öppna en tom amoreport flera gånger innan exet plötsligt uppenbarade sig. Ibland väntade exet i amoreporten bara för att be om att få bli lämnad i fred från den gamla pojk- eller flickvännen som visade sig vara en stalker.
Jag vet, det låter som ett rätt corny program. Och i dag är det väl det. Men då, när dottor Stranamore ledde det var det fantastiskt. En av deltagarna har för alltid etsat sig fast i mitt minne. En vältränad man i 30-40-årsåldern som såg rätt bra ut. Han ville ha tillbaka sin före detta tjej som han alltjämt älskade. Hon hade en dotter från ett tidigare förhållande som han också saknade. Visst, han hade gjort några små misstag men det är ju mänskligt. Medan han spelade in sitt meddelande grät han stilla. Redan innan tittarna fick se kvinnans reaktion förvarnade doktor Konstig kärlek om att mannen i soffan inte hållit sig till hela sanningen.
Kvinnan berättar genast att hon på inga villkors vis tänker komma till studion för att hon är livrädd för sin före detta sambo som misshandlat både henne och hennes dotter.
I studion ställer dottor Stranamore misshandlaren mot väggen. Han erkänner. Och sedan spelades just den sekvensen upp i Stranamores trailer flera gånger dagligen under ett års tid
Dottor Stranamore var en man med civilkurage. Tyvärr gick han bort några år senare. Men jag och Emelie träffade honom faktiskt en gång. Han kom ut från en port just när det skymde. En distingerad herre på väg ut på söndagspromenad ungefär. När han passerade oss stannade han till och nickade en sofistikerad hälsning. ”Buonasera dottore!” svarade vi andaktsfullt. Dottor Stranamore.
Hela programidén går ut på att oftast unga män och kvinnor vädjar till sina ex-partners om att komma tillbaka, försöka på nytt. Återuppta förhållandet. Först åker doktor Konstig kärlek till den vädjandes hemmiljö och inhämtar bakgrundsfakta. Hur träffades paret? Hur var relationen? Varför tog det slut? Sedan spelar killen eller tjejen in ett videomeddelande till exet. Ofta under en störtflod av tårar och ibland mer sakligt. Därefter får man se hur personen från studiosoffan med dottor Stranamore vid sin sida på en storbildsskärm får beskåda hur exet överraskas av Stranamore, reaktionen när han eller hon ser videomeddelandet och när exet ger sin version om relationen. Åter till studion. Tror den medverkande att exet väntar bakom dörren när dottor Stranamore beordrar portarna att öppnas och ”All you need is love” spelas? Ibland väntade exet. Andra gånger inte. Ibland skojade redaktionen till det genom att låta doktorn öppna en tom amoreport flera gånger innan exet plötsligt uppenbarade sig. Ibland väntade exet i amoreporten bara för att be om att få bli lämnad i fred från den gamla pojk- eller flickvännen som visade sig vara en stalker.
Jag vet, det låter som ett rätt corny program. Och i dag är det väl det. Men då, när dottor Stranamore ledde det var det fantastiskt. En av deltagarna har för alltid etsat sig fast i mitt minne. En vältränad man i 30-40-årsåldern som såg rätt bra ut. Han ville ha tillbaka sin före detta tjej som han alltjämt älskade. Hon hade en dotter från ett tidigare förhållande som han också saknade. Visst, han hade gjort några små misstag men det är ju mänskligt. Medan han spelade in sitt meddelande grät han stilla. Redan innan tittarna fick se kvinnans reaktion förvarnade doktor Konstig kärlek om att mannen i soffan inte hållit sig till hela sanningen.
Kvinnan berättar genast att hon på inga villkors vis tänker komma till studion för att hon är livrädd för sin före detta sambo som misshandlat både henne och hennes dotter.
I studion ställer dottor Stranamore misshandlaren mot väggen. Han erkänner. Och sedan spelades just den sekvensen upp i Stranamores trailer flera gånger dagligen under ett års tid
Dottor Stranamore var en man med civilkurage. Tyvärr gick han bort några år senare. Men jag och Emelie träffade honom faktiskt en gång. Han kom ut från en port just när det skymde. En distingerad herre på väg ut på söndagspromenad ungefär. När han passerade oss stannade han till och nickade en sofistikerad hälsning. ”Buonasera dottore!” svarade vi andaktsfullt. Dottor Stranamore.
Om den rasande ta-i-hand-debatten
Visst har ”Halal-tv”-tjejerna full rätt att vägra ta i hand när de hälsar. Liksom alla andra. Till exempel personer med grav bacillskräck. Men ta-i-hand-vägrarna får finna sig i att vi andra, som artigt sträcker fram våra händer för att hälsa känner oss förolämpade, avvisade och sårade där vi står med våra framsträckta händer och undrar vad det är för fel på oss. Om vi luktar illa, är motbjudande fula eller bara gör ett så korkat intryck att vi inte ens är värda att hälsas på genom ett vanligt handslag. Ta-i-hand-vägrarna får också acceptera att vi kommer att betrakta dem som ganska ohyfsade, kanske en aning stolliga typer när vi förstår att det inte är hos oss handskakare felet ligger utan att ta-i-hand-vägrarna har egna för oss mer eller mindre outgrundliga motiv till att inte fatta våra händer. Men det är fortfarande upp till var och en om man vill hälsa genom handskakning eller ej.
Att SVT gör handskakandet till en rasfråga när Carl Hamilton tar illa vid sig av att SVT:s programledare, nej, förlåt, jag menar ”huvudrollsinnehavare” vägrar ta i hand finner jag däremot häpnadsväckande fräckt. Om Carl Hamilton hade vägrat ta en muslimsk kvinna i hand hade jag blivit upprörd och stilla undrat om hans skäl kunde vara rasistiska. Jag hade förstått om en rasande debatt uppstått. Men det är faktiskt han som sträcker fram sin hand och blir avvisad när han ska medverka som gäst i ett SVT-program. I likhet med de flesta andra svenskar med alla möjliga etniska bakgrunder reagerar han negativt på det här bemötandet. Det kunde SVT nöja sig med att skildra. I stället antyddes med aningen för skarp tydlighet i ”Debatt”, som i torsdags var ovanligt rasande hätskt till och med för att vara ”Debatt”, att Hamilton skulle vara rasist.
Jag som bott i Italien där man hälsar genom kindpussar har aldrig sett någon italiensk programledare vägra kindkyssas. Ändå arbetar där programledare som härstammar från världens alla hörn. Om jag åker till Thailand bugar jag vördnadsfullt med huvudet enligt eras sed. Jag räknar med att jag måste bära slöja om jag flyttar till Iran eller om jag besöker moskén i Stockholm. Fotbollspelaren Chippen Wilhelmsson och hans flickvän Oksana Andersson har berättat i intervjuer att hon bär slöja och svart kappa i offentliga miljöer sedan hon flyttade med honom till Saudiarabien. Inget konstigt.
Vet inte vad följderna av att vägra bära slöja i Iran skulle bli. Att döma av vad mina väninnor med iransk bakgrund berättat skulle de vara långt värre än att bli betraktad som stollig och mäkta ohyfsad då man vägrar ta i hand i länder där det är så man hälsar. Men det är bara så det är där. Och så här är det här. Kärlek och respekt!
Att SVT gör handskakandet till en rasfråga när Carl Hamilton tar illa vid sig av att SVT:s programledare, nej, förlåt, jag menar ”huvudrollsinnehavare” vägrar ta i hand finner jag däremot häpnadsväckande fräckt. Om Carl Hamilton hade vägrat ta en muslimsk kvinna i hand hade jag blivit upprörd och stilla undrat om hans skäl kunde vara rasistiska. Jag hade förstått om en rasande debatt uppstått. Men det är faktiskt han som sträcker fram sin hand och blir avvisad när han ska medverka som gäst i ett SVT-program. I likhet med de flesta andra svenskar med alla möjliga etniska bakgrunder reagerar han negativt på det här bemötandet. Det kunde SVT nöja sig med att skildra. I stället antyddes med aningen för skarp tydlighet i ”Debatt”, som i torsdags var ovanligt rasande hätskt till och med för att vara ”Debatt”, att Hamilton skulle vara rasist.
Jag som bott i Italien där man hälsar genom kindpussar har aldrig sett någon italiensk programledare vägra kindkyssas. Ändå arbetar där programledare som härstammar från världens alla hörn. Om jag åker till Thailand bugar jag vördnadsfullt med huvudet enligt eras sed. Jag räknar med att jag måste bära slöja om jag flyttar till Iran eller om jag besöker moskén i Stockholm. Fotbollspelaren Chippen Wilhelmsson och hans flickvän Oksana Andersson har berättat i intervjuer att hon bär slöja och svart kappa i offentliga miljöer sedan hon flyttade med honom till Saudiarabien. Inget konstigt.
Vet inte vad följderna av att vägra bära slöja i Iran skulle bli. Att döma av vad mina väninnor med iransk bakgrund berättat skulle de vara långt värre än att bli betraktad som stollig och mäkta ohyfsad då man vägrar ta i hand i länder där det är så man hälsar. Men det är bara så det är där. Och så här är det här. Kärlek och respekt!
Godmorgon!
Inser just att det är vinter och inte höst längre. Sorgligt. Att det inte är sommar alltså. Skulle vilja sova nu men kan inte. Så godmorgon!
fredag 7 november 2008
Halsflussen diskriminerar inte cp-skadade
I P1 Morgon den 20 augusti 2008 säger Peter Wasmuth, vd på barnsjukhuset Martina, att han inte anser att barn med funktionsnedsättning eller kronisk sjukdom missgynnas på barnsjukhuset Martina eftersom mottagningen inte tillhandahåller den typen av specialistvård som krävs för dessa tillstånd.
Det gäller möjligtvis för barn till föräldrar som kan köpa vård av Martina. Men för barn till föräldrar som är beroende av att teckna sjukvårdsförsäkring är det inte så.
Det är nämligen inte självklart att du får teckna privat sjukvårdsförsäkring för ditt barn om det till exempel har en cp-skada. Vid ansökan om att få teckna barn- eller sjukvårdsförsäkring för barn med funktionsnedsättning eller kronisk sjukdom gör försäkringsbolagen en specialutredning. Trots att den vårdinrättning som sjukvårdsförsäkringen ger tillgång till inte ens behandlar sjukdomen eller funktionshindret som utgör anledningen till att försäkringsbolaget kräver specialutredning. Är det bara jag som känner att det här är en logisk kullerbytta?
Om nu Martina bara behandlar vanliga hederliga blindtarmsinflammationer, halsflussar och liknande så borde ju en privat sjukvårdsförsäkring som garanterar vård hos Martina vara lika självklart för ett barn med funktionsnedsättning som för ett icke funktionshindrat barn. Alla ungar kan ju drabbas av halsfluss.
Det gäller möjligtvis för barn till föräldrar som kan köpa vård av Martina. Men för barn till föräldrar som är beroende av att teckna sjukvårdsförsäkring är det inte så.
Det är nämligen inte självklart att du får teckna privat sjukvårdsförsäkring för ditt barn om det till exempel har en cp-skada. Vid ansökan om att få teckna barn- eller sjukvårdsförsäkring för barn med funktionsnedsättning eller kronisk sjukdom gör försäkringsbolagen en specialutredning. Trots att den vårdinrättning som sjukvårdsförsäkringen ger tillgång till inte ens behandlar sjukdomen eller funktionshindret som utgör anledningen till att försäkringsbolaget kräver specialutredning. Är det bara jag som känner att det här är en logisk kullerbytta?
Om nu Martina bara behandlar vanliga hederliga blindtarmsinflammationer, halsflussar och liknande så borde ju en privat sjukvårdsförsäkring som garanterar vård hos Martina vara lika självklart för ett barn med funktionsnedsättning som för ett icke funktionshindrat barn. Alla ungar kan ju drabbas av halsfluss.
måndag 3 november 2008
Lars Eriksson, fortsätt göra det du gör!
Andra rubriker jag funderade på är ”Rädda Lars Eriksson!”, ”Bevara Lars Eriksson” och ”Förstör inte Lars Eriksson!” Jag har aldrig tidigare intresserat mig nämnvärt för Idol eller liknande program men tydligen finns en tid för allt. Och nu är tiden för mitt totala Idol-engagemang här! Anledningen heter kort och gott Lars Eriksson. En kille som kan skriva text och musik och dessutom framföra sina alster. Magic. Nej, inte trolleri. Han är magiskt bra. Jag vill köpa hans skiva! Nu! Hoppas bara att han inte blir förstörd i Idol-fabriken! Lyssna på de här låtarna så förstår du vad jag menar när jag säger att Lars Eriksson inte behöver ändra sig ett dugg. Han SKA inte ändra sig ett dugg för han är redan så bra! Lyssna!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
