Jag säger nej till aktiv dödshjälp.

I kväll fick jag förmånen att följa med Emelie till ”Kvällsöppet med Ekdal” och följa debatten om aktiv dödshjälp. Det är en svår fråga. Men samtidigt inte. Åttio procent av de tillfrågade sa sig vara för aktiv dödshjälp. Jag tror att det är lätt att säga att man skulle välja döden om man hamnade i en viss situation eller ett visst tillstånd. Och jag tror att det är en betryggande tanke. Den sista gnuttan kontroll som man som människa förfogar över. If all else fails. Samtidigt är det en självmotsägelse. Att kunna välja döden när inga andra valmöjligheter återstår.

Men för de flesta av oss är hoppet det sista vi släpper. När man hamnar i det där tillståndet som man hellre skulle dö än att befinna sig i hittar man nya ljusglimtar. Nytt hopp. Ny mening. Så länge det finns hopp väljer de flesta av oss att kämpa. Det bevisas av att aktiv dödshjälp är en tjänst som mycket sällan utnyttjas i de länder som tillåter handlingen.

För den som önskar finns redan i dag möjligheten att säga nej till livsuppehållande åtgärder. Precis där anser jag att gränsen går. Det beslutet har var och en av oss rätt till. Att besluta om att låta någon annan hjälpa en att dö är en helt annan sak. Kristian Krassman undrar på sin blogg om vi ska kunna surfa till såväl dödshjälpsguiden som vårdguiden. Tänk den dagen vårdguiden länkar till dödshjälpsguiden.

Nej, satsa på att hjälpa människor att leva i stället!