Det har varit mycket prat om feminism den senaste tiden. Ny, gammal, konservativ och liberal. Många kloka och mindre kloka människor har framfört teorier och åsikter om vad feminism är. Enligt min egen helt ovetenskapliga teori finns inga motsättningar mellan biologiska skillnader mellan könen och kvinnors rättigheter.
Alltså, kvinnan ska självklart ha samma rättigheter och åtnjuta samma respekt som mannen. Så är det inte i dag. För att närma oss männens förmånliga positioner när det gäller löner, trygghet och utrymme tvingas vi anpassa oss efter männens villkor och agerande. Varför är det så självklart att utforma normen efter mannen? Varför talas det till exempel så mycket om att små flickors lekar med dockor, prinsessintresse och dyrkan av rosa skulle ha negativ inverkan på jämställdheten? Har inte en flicka rätt till allt det där och ändå uppmärksammas och uppmuntras lika mycket som hennes pojkkamrater? Har inte pojkars bilintresse lika negativ inverkan på jämställdheten?
Vid otaliga våldtäktsmål ifrågasätts unga kvinnors heder och vandel hårdare än de misstänkta våldtäktsmännens. Hennes tidigare sexuella erfarenheter granskas liksom den klädsel hon bar vid brottstillfället. Som om man anser det värre att våldta någon som bär jeans, t-tröja, hoodie och truckerkeps. Killars sexuella erfarenheter ger dem status. Unga kvinnors sexuella erfarenheter sänker deras värde. Allt enligt normer som i grund och botten skapats av ett manssamhälle.
När vi kommer upp i den ålder då vi får barn blir de biologiska skillnaderna tydliga och diskrimineringen påtaglig på ett nytt sätt. Visst kan män och kvinnor dela lika på föräldraledighet, ansvar och sysslor i hemmet. Men det biologiska faktum att kvinnor måste stå för graviditet och amning lär vi inte komma ifrån inom den snaraste framtiden. Borde det inte vara naturligt och självklart att kvinnor ges samma förutsättningar som män trots att, kanske till och med tack vare dessa biologiska skillnader? Graviditet, förlossning och amning är ju inte något som vi ägnar oss åt för att vi är lata. Så nog förtjänar vi väl att inte gå miste om pension och så vidare för något som vi alla, män såväl som kvinnor, är beroende av för människans fortlevnad?
Så länge vi inte erkänner och anpassar oss efter de biologiska förutsättningar vi givits kommer vi aldrig att åstadkomma jämställdhet. Att jämställdhet skulle uppnås genom att kvinnor anpassar sig efter männens normer är bara ett falsarium likt kejsarens nya kläder. En jämställdhet på männens villkor. Även inom könen finns skillnader. Vi alla är individer och som de moderna människor vi påstår oss vara borde vi lätt kunna värna om varandra med våra olika olikheter och likheter.
måndag 1 december 2008
söndag 16 november 2008
lördag 15 november 2008
torsdag 13 november 2008
Och till er som undrar...
...varför min kära mor stoppade ner en stor kökskniv i min resväska. Hon tyckte att knivarna i mitt italienska kök var slöa och värdelösa. Att jag råkade ta just den väskan som handbagage var en ren slump. Jag hade ganska många väskor....
onsdag 12 november 2008
För alla er som undrar...
Har fått många mail om hur det gick med den sura pojkvännen i mitt förra blogginlägg. Det tog slut. Långt senare och inte på grund av knivincidenten, som dock utgjorde ett tidigt och markant tecken på vissa brister inom det ack så viktiga humorområdet.
”Nej, jag har ingen kniv i handbagaget!”
I kväll har jag slipat mina köksknivar. Det påminner mig om en mindre behaglig incident….
Min dåvarande pojkvän och jag hade besökt min mor i Stockholm under några dagar och innan vi återvände hem till Rom stannade vi till en vecka i Köpenhamn. På väg mot Romflyget hann jag knappt passera metalldetektorn på Kastrups flygplats innan en milt sagt bastant tulltjänstekvinna grabbade tag i min arm.
- Har du kniv i väskan? Frågade hon och nickade mot min väska som just åkt igenom röntgenmaskinen. Jag trodde att hon skämtade och brast ut i skratta. När hon inte rörde en muskel i sitt mycket allvarliga ansikte insåg jag det var läge på att åtminstone besvara hennes fråga.
- Nej, du. Jag har ingen kniv i väskan. Svarade jag alltjämt skrattande.
- Jo, men det tror jag att du har ser du. Insisterade hon allvarligt.
_Nej, det har jag inte. Jag har redan flugit med den här väskan från Stockholm och jag har ingen kniv. Inga droger heller för den delen. Svarade jag.
Nu började pojkvännen som inte talade vare sig svenska eller danska undra vad diskussionen handlade om. Kvickt förklarade jag läget och började smått skratta igen över det absurda i situationen. Jag med kniv på ett flygplan. Don´t think so.
Tulltjänstekvinnan fortsätter hävda att jag har kniv. Till slut ber hon mig öppna väskan.
- Hörrudu, om du nu tror att jag har en kniv i väskan kan du väl öppna och kolla själv! Varsågod. Du kommer inte att hitta någon kniv där. Öppna bara! Sa jag och tyckte att det var skönt att få det hela ur världen. Lite konstigt var det att hon tycktes vilja få mig att tillstå knivinnehav så länge innan hon gjorde slag i saken och öppnade väskan.
Pojkvännen som var törstig och hungrig var vid det här laget mycket irriterad. På mig eller tullen vet jag inte.
Tullkvinnan placerade väskan på ett stort blankt bord, öppnade blixtlåset och började packa upp alla saker som mamma skickat med mig. En hel del kläder, en lampa en osthyvel…
- Är det den där du menar? Frågade jag.
Tulltjänstekvinnan skakade på huvudet och fortsatte målinriktat sitt göromål.
- Vad är det här? Frågade hon och höll fram ett väl intejpat paket av tidningspapper.
- Ingen aning. Det är kanske något som min mor har lagt ned. Svarade jag uppriktigt.
Tejpen som satt omlindad runt paketet satt så hårt att tullkvinnan måste skära upp den. Sedan var det alla lager av tidningspapper som strax fyllde hela bordet och började flyga runt kring säkerhetskontrollen. Pojkvännen var nu skitsur och började stilla undra vad det där paketet innehöll…
- Den här får du skicka i specialpaket. Den kan du inte ha med ombord på planet. Förklarade tulltjänstekvinnan vänligt och höll upp den stora kökskniven.
- Oj, jag visste inte… Det är min mamma som… Förklarade jag innan jag sa att hon skulle skicka kniven på lagenligt sätt.
Sedan började jag skratta. Tills tårarna rann. Jag kunde inte sluta. Jag tänkte bara på hur jag stått där kaxigt och uppmanat 100-kilo-muskler-kvinnan att öppna min väska. Helt ovetande om att jag faktisk hade en gigantisk kniv i väskan. Pojkvännen skrattade inte alls. Han såg inget roligt i situationen klargjorde han grinigt. Jag lyckades till och med föreviga hans sura min på bild men det kanske inte är riktigt schysst att sätta ut den i offentligheten så här. Nej det får bli en knivbild i stället. När jag ringde till mamma och berättade skrattade hon lika mycket. Dessutom var det helt sant att jag hade flugit med väskan från Stockholm. Det här var innan WTC-attacken kan jag ju säga. Annars hade jag nog anklagats för grov talibanism och tilldelats ett eget serienamn som Kemiske Ali, Bagdad Bob, Skobombaren och de där….
Yrkesstolthet och kreativitet, mattanter och Klass 9A
Om man utgår från att något är trist bortom beskrivningsbarhet eller omöjligt så blir det ofta så. Trist och omöjligt. Jämför mattanterna i Matakuten i tv4 med lärarna i Klass 9A i SVT. Lärarna hyste hela tiden en tro på att de skulle kunna åstadkomma förbättring. Visst var det knackigt ibland men någonstans fanns en ändå ett ”jädraranamma, det här ska gå”. Mattanterna klagar och klagar. Hävdar att det inte går att laga mat för att det är för dyrt, för att de inte kan, för att köket inte duger, för att eleverna ändå bara tycker allt är äckligt, inte vill äta hemlagat eller helt enkelt bara att det inte går för att det inte går. De verkar tycka att de dragit en nitlott på arbetsmarknaden och har inte heller själva ansträngt sig för att göra arbetet roligare och fylla det med mening och stolthet. Det var inte alla som i sista avsnittet tycktes ha förändrat sin ståndpunkt i det avseendet men några hade det. Genom att se vad som är möjligt och vilken uppskattning det genererade insåg nog flera hur viktiga de är som personer. Nog tändes några kreativa lågor där i skolmatsalarna?
I dag läser jag att centern föreslår att elever och lärare gemensamt ska utvärdera de enskilda lärarnas arbetsinsatser och att resultat ska ligga till grund för lönenivåer.
- Man måste betydligt bättre än i dag premiera duktiga lärare, säger centerns partisekreterare Anders Flanking till DN.
Malmös socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu har lagt fram ett liknande förslag.
Bravo! Ett utmärkt tillfälle att lära elever om ansvar, demokrati och respekt. Och ett ypperligt för lärarna att använda hela sin blomstrande kreativa förmåga för att försöka bli lika bra som Stavros Louca, Igor Ardoris, Gunilla Hammar-Säfström och resten av gänget i Klass 9A.
I dag läser jag att centern föreslår att elever och lärare gemensamt ska utvärdera de enskilda lärarnas arbetsinsatser och att resultat ska ligga till grund för lönenivåer.
- Man måste betydligt bättre än i dag premiera duktiga lärare, säger centerns partisekreterare Anders Flanking till DN.
Malmös socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu har lagt fram ett liknande förslag.
Bravo! Ett utmärkt tillfälle att lära elever om ansvar, demokrati och respekt. Och ett ypperligt för lärarna att använda hela sin blomstrande kreativa förmåga för att försöka bli lika bra som Stavros Louca, Igor Ardoris, Gunilla Hammar-Säfström och resten av gänget i Klass 9A.
tisdag 11 november 2008
Italienarnas fördomar mot romer
”Det är släktingar, pedofiler, vänner till familjen och inte romer som kidnappar barn. Det är bara en ful stereotyp, en fördom att romerna skulle vara ansvariga för barns försvinnande. Ett talesätt, en tankegång som media – tv och tidningar i lika hög grad – förstärker med rasande kraft.”
Det är resultatet av en undersökning som stiftelsen Migrantes genomfört för den institutionen för psykologi och antroposofi vid Veronas universitets räkning. Undersökningen grundar sig på uppföljningar av kidnappningsförsök av barn som skett mellan 1986 och 2007 som skyllts på den romska befolkningen.
Vilken skröna tänker du. Varför skulle romer kidnappa barn? Det undrar jag också när jag hör välutbildade italienare tala om barnarov och till och med kannibalism. Människor som i övrigt är väl insatta i såväl inrikes som utrikes politik, allmänbildade och så vidare. Hur kan de sitta och sprida sådana uppenbara lögner? Tror de själva på vad de säger? Det har jag frågat mig många gånger.
Nu har man följt upp fall som uppmärksammats i media. Enligt förundersökningar och juridiska efterspel visar det sig att ingen rom har haft med något av barnens försvinnanden att göra.
Nu vädjar man till individ och samhälle om att inte ta ära och heder från människor som endast är skyldiga till att tala ett annat modersmål, ha andra traditioner och sociala vanor än italienarna i gemen.
För oss är det svårt att tro på att de här fördomarna existerar. Ändå var det inte länge sedan de fanns hos oss i Sverige. Läste du också böckerna om Katitzi när du var barn? Värt att fundera på nästa gång du besöker Italien.
La Repubblica
Det är resultatet av en undersökning som stiftelsen Migrantes genomfört för den institutionen för psykologi och antroposofi vid Veronas universitets räkning. Undersökningen grundar sig på uppföljningar av kidnappningsförsök av barn som skett mellan 1986 och 2007 som skyllts på den romska befolkningen.
Vilken skröna tänker du. Varför skulle romer kidnappa barn? Det undrar jag också när jag hör välutbildade italienare tala om barnarov och till och med kannibalism. Människor som i övrigt är väl insatta i såväl inrikes som utrikes politik, allmänbildade och så vidare. Hur kan de sitta och sprida sådana uppenbara lögner? Tror de själva på vad de säger? Det har jag frågat mig många gånger.
Nu har man följt upp fall som uppmärksammats i media. Enligt förundersökningar och juridiska efterspel visar det sig att ingen rom har haft med något av barnens försvinnanden att göra.
Nu vädjar man till individ och samhälle om att inte ta ära och heder från människor som endast är skyldiga till att tala ett annat modersmål, ha andra traditioner och sociala vanor än italienarna i gemen.
För oss är det svårt att tro på att de här fördomarna existerar. Ändå var det inte länge sedan de fanns hos oss i Sverige. Läste du också böckerna om Katitzi när du var barn? Värt att fundera på nästa gång du besöker Italien.
La Repubblica
måndag 10 november 2008
Jag crushar igen...
...på Paul Svensson i Matakuten, tv 4. Vilken förmåga att finna och lyfta fram människors talang! Vilket trevligt och okonstlat sätt att bemöta barnen! Och så underbart att han verkligen går in för och gillar det han gör! Han lyckas kombinera värme och pondus! Fram för flera Paul i världen!!!!
Äntligen, Migrationsverket!
En kvinna och hennes döttrar har efter sex år äntligen beviljats uppehållstillstånd! Kvinnan blev själv könsstympad som spädbarn och har sökt sig till Sverige för att hennes döttrar inte ska gå samma öde till mötes. Hoppas att det här kan öppna Sveriges dörrar för fler kvinnor som behöver skydd och trygghet!
Aftonbladet
Aftonbladet
Köttbulleskolan eller hårda metoder? Curling eller aga?
Nej, mamma Scans funkar nog inte i pedagogiska sammanhang när det gäller barn. Men det tror jag inte att aga heller gör.
Såg Dokument inifrån: Förgrymmade ungar i går kväll på SVT2. Erik Sandberg tittade närmare på Supernannymetoderna. ”Go sit on the naughty-chair, please!” ”Sätt dig på skamstolen, är du vänlig!” Extremt utagerande, många gånger aggressiva barn drillas till lydnad och underkastelse till Supernannys instruktioner. Auktoritär uppfostran med inslag av artighet. Hon säger ju please.
Metoder, metoder och åter metoder säger jag bara. Jag har inga barn men väl hund och programmet kunde lika gärna ha handlat om metoder inom hundfostran. Hårda kontra mjuka metoder. Det tycks finnas en kategori extremt fyrkantiga människor som när ett urspårat behov av att dela in världen i antingen eller. Kanske kan man finna dem på den mjuka sidan men min erfarenhet är att de flesta av dem valt den hårda sidan om den skarpa gränsdragningen. Det faller sig nog naturligt att det blir så.
I programmet berättades om ett fall som jag läste om i tidningarna för några år sedan. En elev som inte ville avsluta snöbollskriget gav en lärare en örfil när han försökte avväpna eleven snöbollen. Läraren svarade med knytnävslag i elevens ansikte. Tre skador kunde dokumenteras. Alltså minst tre knytnävslag. I ett klipp från ett gammalt debattprogram sa nuvarande skolminister Jan Björklund att han visserligen inte kände till samtliga fakta men ändå inte kunde se att läraren gjort fel.
Själv har jag gått i många, många skolor. Jag har haft stränga lärare som misshandlade elever. Jag har haft lärare som var så mesiga att de tycktes be om ursäkt för sin existens. Men min bästa erfarenhet fick jag i privata Maria Elementarskola. Där rådde strikta regler om klädsel och uppförande. Men det fanns alltid, alltid utrymme för diskussion. Där upplevde jag för första gången att lärarna lyssnade på mig, tog det jag sa på allvar och respekterade mig. Så jag gjorde likadant i gengäld.
Jag tror verkligen att det stämmer att man får igen det man själv ger. Våld genererar mer våld och kärlek föder kärlek. Därför tycker jag att de där nannyprogrammen skulle bli så mycket intressantare och meningsfulla om man gick in på och tydligt betonade orsakerna bakom barnens beteende. I ett av programmen framgick det faktiskt att pojken som kallade sin mamma för fet kossa och liknande tillmälen hade en pappa som varje dag skrek skällsord till pojkens mamma. Med tanke på den aggressiva miljön undrar jag om mannen verkligen stannade vid att verbalt misshandla sin hustru. Men allt det där blev bara en framhostad bisats i programmet.
Vuxenvärlden har all makt. Barnen har inget val, inga möjligheter att påverka. Men de reagerar. Visst är det enklast för vuxenvärlden att avfärda barnen som manipulativa, elaka och våldsamma. Och visst är det mindre smärtsamt för oss att strunta i självrannsakan, orsaker och vår egen roll och eventuella skuld. Nej, det är mycket lättare att genom hot, våld och tvång försöka forma barnet till en varelse som behagar oss. Det här är en otäck trend som jag hoppas dör ut. Helst i går! Annars känns det inte så kul att sätta barn till världen.
Såg Dokument inifrån: Förgrymmade ungar i går kväll på SVT2. Erik Sandberg tittade närmare på Supernannymetoderna. ”Go sit on the naughty-chair, please!” ”Sätt dig på skamstolen, är du vänlig!” Extremt utagerande, många gånger aggressiva barn drillas till lydnad och underkastelse till Supernannys instruktioner. Auktoritär uppfostran med inslag av artighet. Hon säger ju please.
Metoder, metoder och åter metoder säger jag bara. Jag har inga barn men väl hund och programmet kunde lika gärna ha handlat om metoder inom hundfostran. Hårda kontra mjuka metoder. Det tycks finnas en kategori extremt fyrkantiga människor som när ett urspårat behov av att dela in världen i antingen eller. Kanske kan man finna dem på den mjuka sidan men min erfarenhet är att de flesta av dem valt den hårda sidan om den skarpa gränsdragningen. Det faller sig nog naturligt att det blir så.
I programmet berättades om ett fall som jag läste om i tidningarna för några år sedan. En elev som inte ville avsluta snöbollskriget gav en lärare en örfil när han försökte avväpna eleven snöbollen. Läraren svarade med knytnävslag i elevens ansikte. Tre skador kunde dokumenteras. Alltså minst tre knytnävslag. I ett klipp från ett gammalt debattprogram sa nuvarande skolminister Jan Björklund att han visserligen inte kände till samtliga fakta men ändå inte kunde se att läraren gjort fel.
Själv har jag gått i många, många skolor. Jag har haft stränga lärare som misshandlade elever. Jag har haft lärare som var så mesiga att de tycktes be om ursäkt för sin existens. Men min bästa erfarenhet fick jag i privata Maria Elementarskola. Där rådde strikta regler om klädsel och uppförande. Men det fanns alltid, alltid utrymme för diskussion. Där upplevde jag för första gången att lärarna lyssnade på mig, tog det jag sa på allvar och respekterade mig. Så jag gjorde likadant i gengäld.
Jag tror verkligen att det stämmer att man får igen det man själv ger. Våld genererar mer våld och kärlek föder kärlek. Därför tycker jag att de där nannyprogrammen skulle bli så mycket intressantare och meningsfulla om man gick in på och tydligt betonade orsakerna bakom barnens beteende. I ett av programmen framgick det faktiskt att pojken som kallade sin mamma för fet kossa och liknande tillmälen hade en pappa som varje dag skrek skällsord till pojkens mamma. Med tanke på den aggressiva miljön undrar jag om mannen verkligen stannade vid att verbalt misshandla sin hustru. Men allt det där blev bara en framhostad bisats i programmet.
Vuxenvärlden har all makt. Barnen har inget val, inga möjligheter att påverka. Men de reagerar. Visst är det enklast för vuxenvärlden att avfärda barnen som manipulativa, elaka och våldsamma. Och visst är det mindre smärtsamt för oss att strunta i självrannsakan, orsaker och vår egen roll och eventuella skuld. Nej, det är mycket lättare att genom hot, våld och tvång försöka forma barnet till en varelse som behagar oss. Det här är en otäck trend som jag hoppas dör ut. Helst i går! Annars känns det inte så kul att sätta barn till världen.
söndag 9 november 2008
Gift dig med mig, nu!
Hoppas att du gillar Italien för det är temat för min blogg den här helgen.
Tänk dig att du just ska delta som publik, tävlande eller annan deltagare i ett tv-program vars innehåll kan liknas vid ”Jeopardy”, ”Vem vill bli miljonär”, ”Efter tio”, ”Debatt” eller ”Kvällsöppet med Ekdal” men som inte är direktsänt. I sällskap av andra meddeltagare har du väntat en stund i ett fikarum och nu leds du mot studion av den redaktionsmedarbetare som är utsedd att visa dig till din plats. Mitt i en lång korridor blir det plötsligt mörkt. Redaktionsmedarbetaren förklarar att ni närmar er portarna till inspelningsstudion och att den minst sagt dämpade belysningen är nödvändig för att inte störa inspelningen. Studiomedarbetaren säger åt dig att vänta utanför studioportarna på egen hand en stund medan han springer och kollar upp en sak i kontrollrummet. Det är så mörkt att du ser honom som en skugga. Efter två steg är han som uppslukad av mörkret. Bara hans hastande steg hörs. Du vet inte hur länge du väntar. Tio minuter? En halvtimme?
Plötsligt öppnas dörrarna. Ljuset bländar så att du inte ser någonting. Har de en rökmaskin i gång också? Applåderna dånar så att du nästan inte hör kvinnorösten säga att du är med i direktsändning och ska kliva fram. För det är väl dig de menar? Nej, det måste vara ett misstag. De har säkert någon kändis bakom någon annan dörr och det är han eller hon som ska kliva fram. Vem skulle applådera sådär åt dig? Men kvinnorösten fortsätter uppmana dig att kliva fram. Tvekande tar du några famlande steg mot ljuset. Plötsligt tystnar applåderna och strålkastarna som riktats mot dig slocknar men du hinner nästan inte tänka att rösten inte riktat sig till dig. Att det visst var någon celebritet som var menad att göra entré. För genast tänds en ny strålkastare. Riktad mot någon som ser ut att komma direkt från sitt eget bröllop.
”Älskling!” säger rösten. Då ser du att du känner igen personen. Från grundskolan? Eller var det gymnasiet, kanske? Eller ostdisken på Ica?
”Jag älskar dig innerligt. Du är det bästa som hänt mig och jag vill dela resten av mitt liv med dig. Gift dig med mig, nu! Jag älskar dig så mycket!”
Nu upptäcker du att en mängd strålkastare riktas mot dig. Kvinnorösten som uppmanat vem-det-nu-var att stiga fram visar sig tillhöra en av de mest kända kvinnliga programledarna när hon också nu lyses upp av rampljuset. Hon pratar en stund men bara de sista meningarna fastnar. ”Nn har gjort sig denna möda med att klä upp sig bara för din skull och vill nu gifta sig med dig! Nu kommer vår studioman att leda dig till betänkerummet där du får ringa till någon, vem du vill, och rådgöra. Vår präst är här. Sen får vi höra vad ditt svar blir. Är inte Nn underbart fin? Titta! Vi ses om en stund! Vilket vackert par! Ciao!” Studiomannen tar dig under armen och leder dig in i den mörka korridoren igen. Bakom dig rungar applåderna.
”Det har blivit något fel. Jag skulle vara med i ett annat program.” Förklarar du med blossande kinder.
”Nej, hörde du inte Antonella förklara? Det där sa vi bara för att locka hit dig. Överraskningsmomentet är bra tv, du vet!”
”Men jag vet inte ens vem den där tjejen är! Jag känner igen henne men jag känner henne inte!”
”Det är ditt problem, vännen. Sätt dig här så ropar någon i högtalarna när du ska ringa.”
Total skräck. Det här händer flera personer, varje vecka, varje säsong som ”Sposami adesso” sänds i italiensk television. Sposami adesso betyder gift dig med mig nu. Och precis så här går programmet till. Ibland blir den ditlurade deltagaren extatiskt lycklig över giftermål och allt. Men ofta faller det inte så väl ut. Stalkersituationen som jag beskrev i min ”Stranamore”-blogg har inträffat. Med råge. Den ditlurade killen hastade i väg från studion skrikandes och svärandes om hur han skulle stämma kanalen och tjejen som stod riggad i brudklänning som förföljt honom i flera år.
En annan gång när det var en tjej som stod för frieriet kunde man se i killens ansikte han inte riktigt ville gifta sig. I betänkerummet ringde han till mamma.
”Hej mamma! Jag är på tv och Claudia vill gifta sig med mig. Vad tycker du att jag ska svara? Det känns inte riktigt rätt att göra det på det här sättet. Och nog är det lite tidigt efter tre månader?”
”Var är du, sa du?” svarade modern.
”Jag är med i tv i ett program som heter ”Sposami adesso”. Men strunta i det nu. Jag har begränsad tid att ringa så vad ska jag göra? Jag tror inte…”
”Är du med i tv? Inte kan du väl tveka. Jag känner ju Claudias mamma, ja hela familjen. Vi tycker om Claudia. Vi står bakom.”
”Men mamma…”
”Du kommer aldrig att hitta någon så bra som Claudia! Vilken odugling till son man har. Om du inte gifter dig med henne så…” Pip, pip, pip så bröts samtalet.
Den här killen hade tur. Ofta blir den som blir uppringd så överraskad och chockad att hela samtalet går åt till att reda ut vad den som blir friad till gör i tv, hur han/hon hamnat där, vem som friar och så vidare att samtalet bryts innan de kommer fram till själva rådfrågningen. Efter att ha hört sin mors åsikt kallades han tillbaka in i studion för att lämna sitt svar. Med svettdroppar i pannan, panik i blicken, skruvande på sig sa han att det inte var så här han hade tänkt sig det hela.
”Jag älskar dig, men kan vi inte vänta och göra det här på rätt sätt?”
Publiken buar sin avsky. Programledaren berättar om hur länge den unga kvinnan förberett sig och hur mycket hon älskar honom.
”Och du hörde ju vad mamma sa… Om du nu menar vad du säger om att du älskar Claudia så finns det väl ingen anledning att vänta. Älskar du Claudia? Eller vad är du för någon egentligen? Är du kär i henne?”
Han sa ja till slut. Och lät sig vigas med Claudia. I direktsändning. Publiken var nöjd.
En annan kille i en liknande situation försökte motivera sitt nej med att han behövde prata med sin flickvän i enrum först. Det fick han inte. Flickvännen och programledaren trugade och övertalade. ”Berätta här och nu. Vi har inga hemligheter för varandra. Du älskar väl din flickvän. Eller?”
Till slut gav han upp. ”Jag vill gifta mig med dig men du måste få veta att jag inte kan få barn.”
Total tystnad i studion. Alla hämtade andan. Det slutade med att han blev utskälld för att inte ha berättat från början och tjejen ville plötsligt inte gifta sig med honom längre.
En kvinna i 30-årsåldern som verkligen ville gifta sig fick höra av sin pappa att han skulle förskjuta henne och göra henne arvlös om hon befattade sig vidare med sin friare. Hon sa nej. Till friaren alltså.
En kille som blivit friad till bekände att han redan var gift och hade fem barn. Två med sin fru och tre med tre andra kvinnor.
Ett program fyllt med överraskningar. Kanske en idé för Peter Settmans Baluba?
Italiens premiärminister Silvio Berlusconi säger…
Det kan knappast ha undgått någon att Berlusconi kallat USA:s nye president Barack Obama för "ung, vacker och solbränd"
Hans svar på kritiken mot uttalandet är att kritikerna är ”imbecilla” och saknar av humor.
- Jag trodde inte att det fanns så många idioter.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=848880
http://www.hbl.fi/text/utrikes/2008/11/7/w19911.php
Men det här är inte första gången det hoppar grodor ur Berlusconis, även kallad grodkungen, mun. Här är några:
I samband med invigningen av EU:s livsmedelsmyndighet i Parma:
- Jag har varit i Finland och har tvingats utstå den finländska mathållningen, så jag kan jämföra, anförtrodde han pamparna i Parma.
Vid EU-toppmötet i december 2001 inför övriga stats- och regeringschefer:
- Parma är synonymt med bra cuisine. Finnarna vet inte ens vad prosciutto är.
Angående hur han använt hela sin "maskulina charm" för att övertyga president Tarja Halonen om att hennes land inte borde få ta hand om livsmedelsmyndigheten:
- Jag fick använda all min playboy-taktik, även sådan som inte kommit till användning på länge.
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_432515.svd
Berlusconi till en tysk EU-parlamentariker:
- Du ser ut som en riktig kapo, en koncentrationslägervakt.
Under tagningen av ett gruppfoto höll han upp två fingrar (symbol för bedragen man) bakom huvudet på Spaniens utrikesminister.
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_433109.svd
I våras deklarerade han att det skulle vara omöjligt i Italien att ha lika många kvinnliga statsråd som Spanien eftersom Italien är ett land där männen är överlägsna kvinnorna.
Berlusconi kommenterar gärna sina kvinnliga kollegor, och är noga med att poängtera att högerkvinnor är vackrare än vänsterkvinnor. Enligt honom är ett vackert utseende den främsta anledningen till att en kvinna kan göra politisk karriär.
Berlusconis karriärråd till ambitiös kvinnlig student:
- Det bästa du kan göra är att utnyttja ditt leende och hitta en miljonär.
http://www3.unt.se/avd/1,1826,MC=25-TYPE=blogg-bi=33,00.html?bin=4710
Berlusconi efter en flyktingtragedi i Adriatiska havet där italienska polisen använde badbåtar för att föra de omkomna i land:
- De [båtarna] kan vara nyttiga ibland. I varje fall har inget av liken klagat.”
Berlusconi några dagar efter attacken mot World Trade Center när USA sökte efter vänskapligt sinnade nationer i arabvärlden.
- Det vet ju alla att islams kultur är totalt underlägsen den västerländska.
Berlusconi till dåvarande danske statsministern Anders Fogh Rasmussen:
- Du är den vackraste regeringschefen i Europa. Jag måste presentera dig för min fru.
Berlusconi på ett europeiskt toppmöte till tyske Gerhard Schröder, som just gift sig för fjärde gången:
- Varför kan vi inte tala om kvinnor i stället. Du Gerhard med din erfarenhet kan väl börja!
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article295316.ab
Hans svar på kritiken mot uttalandet är att kritikerna är ”imbecilla” och saknar av humor.
- Jag trodde inte att det fanns så många idioter.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=848880
http://www.hbl.fi/text/utrikes/2008/11/7/w19911.php
Men det här är inte första gången det hoppar grodor ur Berlusconis, även kallad grodkungen, mun. Här är några:
I samband med invigningen av EU:s livsmedelsmyndighet i Parma:
- Jag har varit i Finland och har tvingats utstå den finländska mathållningen, så jag kan jämföra, anförtrodde han pamparna i Parma.
Vid EU-toppmötet i december 2001 inför övriga stats- och regeringschefer:
- Parma är synonymt med bra cuisine. Finnarna vet inte ens vad prosciutto är.
Angående hur han använt hela sin "maskulina charm" för att övertyga president Tarja Halonen om att hennes land inte borde få ta hand om livsmedelsmyndigheten:
- Jag fick använda all min playboy-taktik, även sådan som inte kommit till användning på länge.
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_432515.svd
Berlusconi till en tysk EU-parlamentariker:
- Du ser ut som en riktig kapo, en koncentrationslägervakt.
Under tagningen av ett gruppfoto höll han upp två fingrar (symbol för bedragen man) bakom huvudet på Spaniens utrikesminister.
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_433109.svd
I våras deklarerade han att det skulle vara omöjligt i Italien att ha lika många kvinnliga statsråd som Spanien eftersom Italien är ett land där männen är överlägsna kvinnorna.
Berlusconi kommenterar gärna sina kvinnliga kollegor, och är noga med att poängtera att högerkvinnor är vackrare än vänsterkvinnor. Enligt honom är ett vackert utseende den främsta anledningen till att en kvinna kan göra politisk karriär.
Berlusconis karriärråd till ambitiös kvinnlig student:
- Det bästa du kan göra är att utnyttja ditt leende och hitta en miljonär.
http://www3.unt.se/avd/1,1826,MC=25-TYPE=blogg-bi=33,00.html?bin=4710
Berlusconi efter en flyktingtragedi i Adriatiska havet där italienska polisen använde badbåtar för att föra de omkomna i land:
- De [båtarna] kan vara nyttiga ibland. I varje fall har inget av liken klagat.”
Berlusconi några dagar efter attacken mot World Trade Center när USA sökte efter vänskapligt sinnade nationer i arabvärlden.
- Det vet ju alla att islams kultur är totalt underlägsen den västerländska.
Berlusconi till dåvarande danske statsministern Anders Fogh Rasmussen:
- Du är den vackraste regeringschefen i Europa. Jag måste presentera dig för min fru.
Berlusconi på ett europeiskt toppmöte till tyske Gerhard Schröder, som just gift sig för fjärde gången:
- Varför kan vi inte tala om kvinnor i stället. Du Gerhard med din erfarenhet kan väl börja!
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article295316.ab
lördag 8 november 2008
Stranamore - konstig kärlek
När jag bodde i Rom för tio år sedan sändes ett program som hette Stranamore – konstig kärlek. Programledaren var en tjusig man med lysande blå ögon och bakåtkammat mörkt silverhår som kallades dottor Stranamore.
Hela programidén går ut på att oftast unga män och kvinnor vädjar till sina ex-partners om att komma tillbaka, försöka på nytt. Återuppta förhållandet. Först åker doktor Konstig kärlek till den vädjandes hemmiljö och inhämtar bakgrundsfakta. Hur träffades paret? Hur var relationen? Varför tog det slut? Sedan spelar killen eller tjejen in ett videomeddelande till exet. Ofta under en störtflod av tårar och ibland mer sakligt. Därefter får man se hur personen från studiosoffan med dottor Stranamore vid sin sida på en storbildsskärm får beskåda hur exet överraskas av Stranamore, reaktionen när han eller hon ser videomeddelandet och när exet ger sin version om relationen. Åter till studion. Tror den medverkande att exet väntar bakom dörren när dottor Stranamore beordrar portarna att öppnas och ”All you need is love” spelas? Ibland väntade exet. Andra gånger inte. Ibland skojade redaktionen till det genom att låta doktorn öppna en tom amoreport flera gånger innan exet plötsligt uppenbarade sig. Ibland väntade exet i amoreporten bara för att be om att få bli lämnad i fred från den gamla pojk- eller flickvännen som visade sig vara en stalker.
Jag vet, det låter som ett rätt corny program. Och i dag är det väl det. Men då, när dottor Stranamore ledde det var det fantastiskt. En av deltagarna har för alltid etsat sig fast i mitt minne. En vältränad man i 30-40-årsåldern som såg rätt bra ut. Han ville ha tillbaka sin före detta tjej som han alltjämt älskade. Hon hade en dotter från ett tidigare förhållande som han också saknade. Visst, han hade gjort några små misstag men det är ju mänskligt. Medan han spelade in sitt meddelande grät han stilla. Redan innan tittarna fick se kvinnans reaktion förvarnade doktor Konstig kärlek om att mannen i soffan inte hållit sig till hela sanningen.
Kvinnan berättar genast att hon på inga villkors vis tänker komma till studion för att hon är livrädd för sin före detta sambo som misshandlat både henne och hennes dotter.
I studion ställer dottor Stranamore misshandlaren mot väggen. Han erkänner. Och sedan spelades just den sekvensen upp i Stranamores trailer flera gånger dagligen under ett års tid
Dottor Stranamore var en man med civilkurage. Tyvärr gick han bort några år senare. Men jag och Emelie träffade honom faktiskt en gång. Han kom ut från en port just när det skymde. En distingerad herre på väg ut på söndagspromenad ungefär. När han passerade oss stannade han till och nickade en sofistikerad hälsning. ”Buonasera dottore!” svarade vi andaktsfullt. Dottor Stranamore.
Hela programidén går ut på att oftast unga män och kvinnor vädjar till sina ex-partners om att komma tillbaka, försöka på nytt. Återuppta förhållandet. Först åker doktor Konstig kärlek till den vädjandes hemmiljö och inhämtar bakgrundsfakta. Hur träffades paret? Hur var relationen? Varför tog det slut? Sedan spelar killen eller tjejen in ett videomeddelande till exet. Ofta under en störtflod av tårar och ibland mer sakligt. Därefter får man se hur personen från studiosoffan med dottor Stranamore vid sin sida på en storbildsskärm får beskåda hur exet överraskas av Stranamore, reaktionen när han eller hon ser videomeddelandet och när exet ger sin version om relationen. Åter till studion. Tror den medverkande att exet väntar bakom dörren när dottor Stranamore beordrar portarna att öppnas och ”All you need is love” spelas? Ibland väntade exet. Andra gånger inte. Ibland skojade redaktionen till det genom att låta doktorn öppna en tom amoreport flera gånger innan exet plötsligt uppenbarade sig. Ibland väntade exet i amoreporten bara för att be om att få bli lämnad i fred från den gamla pojk- eller flickvännen som visade sig vara en stalker.
Jag vet, det låter som ett rätt corny program. Och i dag är det väl det. Men då, när dottor Stranamore ledde det var det fantastiskt. En av deltagarna har för alltid etsat sig fast i mitt minne. En vältränad man i 30-40-årsåldern som såg rätt bra ut. Han ville ha tillbaka sin före detta tjej som han alltjämt älskade. Hon hade en dotter från ett tidigare förhållande som han också saknade. Visst, han hade gjort några små misstag men det är ju mänskligt. Medan han spelade in sitt meddelande grät han stilla. Redan innan tittarna fick se kvinnans reaktion förvarnade doktor Konstig kärlek om att mannen i soffan inte hållit sig till hela sanningen.
Kvinnan berättar genast att hon på inga villkors vis tänker komma till studion för att hon är livrädd för sin före detta sambo som misshandlat både henne och hennes dotter.
I studion ställer dottor Stranamore misshandlaren mot väggen. Han erkänner. Och sedan spelades just den sekvensen upp i Stranamores trailer flera gånger dagligen under ett års tid
Dottor Stranamore var en man med civilkurage. Tyvärr gick han bort några år senare. Men jag och Emelie träffade honom faktiskt en gång. Han kom ut från en port just när det skymde. En distingerad herre på väg ut på söndagspromenad ungefär. När han passerade oss stannade han till och nickade en sofistikerad hälsning. ”Buonasera dottore!” svarade vi andaktsfullt. Dottor Stranamore.
Om den rasande ta-i-hand-debatten
Visst har ”Halal-tv”-tjejerna full rätt att vägra ta i hand när de hälsar. Liksom alla andra. Till exempel personer med grav bacillskräck. Men ta-i-hand-vägrarna får finna sig i att vi andra, som artigt sträcker fram våra händer för att hälsa känner oss förolämpade, avvisade och sårade där vi står med våra framsträckta händer och undrar vad det är för fel på oss. Om vi luktar illa, är motbjudande fula eller bara gör ett så korkat intryck att vi inte ens är värda att hälsas på genom ett vanligt handslag. Ta-i-hand-vägrarna får också acceptera att vi kommer att betrakta dem som ganska ohyfsade, kanske en aning stolliga typer när vi förstår att det inte är hos oss handskakare felet ligger utan att ta-i-hand-vägrarna har egna för oss mer eller mindre outgrundliga motiv till att inte fatta våra händer. Men det är fortfarande upp till var och en om man vill hälsa genom handskakning eller ej.
Att SVT gör handskakandet till en rasfråga när Carl Hamilton tar illa vid sig av att SVT:s programledare, nej, förlåt, jag menar ”huvudrollsinnehavare” vägrar ta i hand finner jag däremot häpnadsväckande fräckt. Om Carl Hamilton hade vägrat ta en muslimsk kvinna i hand hade jag blivit upprörd och stilla undrat om hans skäl kunde vara rasistiska. Jag hade förstått om en rasande debatt uppstått. Men det är faktiskt han som sträcker fram sin hand och blir avvisad när han ska medverka som gäst i ett SVT-program. I likhet med de flesta andra svenskar med alla möjliga etniska bakgrunder reagerar han negativt på det här bemötandet. Det kunde SVT nöja sig med att skildra. I stället antyddes med aningen för skarp tydlighet i ”Debatt”, som i torsdags var ovanligt rasande hätskt till och med för att vara ”Debatt”, att Hamilton skulle vara rasist.
Jag som bott i Italien där man hälsar genom kindpussar har aldrig sett någon italiensk programledare vägra kindkyssas. Ändå arbetar där programledare som härstammar från världens alla hörn. Om jag åker till Thailand bugar jag vördnadsfullt med huvudet enligt eras sed. Jag räknar med att jag måste bära slöja om jag flyttar till Iran eller om jag besöker moskén i Stockholm. Fotbollspelaren Chippen Wilhelmsson och hans flickvän Oksana Andersson har berättat i intervjuer att hon bär slöja och svart kappa i offentliga miljöer sedan hon flyttade med honom till Saudiarabien. Inget konstigt.
Vet inte vad följderna av att vägra bära slöja i Iran skulle bli. Att döma av vad mina väninnor med iransk bakgrund berättat skulle de vara långt värre än att bli betraktad som stollig och mäkta ohyfsad då man vägrar ta i hand i länder där det är så man hälsar. Men det är bara så det är där. Och så här är det här. Kärlek och respekt!
Att SVT gör handskakandet till en rasfråga när Carl Hamilton tar illa vid sig av att SVT:s programledare, nej, förlåt, jag menar ”huvudrollsinnehavare” vägrar ta i hand finner jag däremot häpnadsväckande fräckt. Om Carl Hamilton hade vägrat ta en muslimsk kvinna i hand hade jag blivit upprörd och stilla undrat om hans skäl kunde vara rasistiska. Jag hade förstått om en rasande debatt uppstått. Men det är faktiskt han som sträcker fram sin hand och blir avvisad när han ska medverka som gäst i ett SVT-program. I likhet med de flesta andra svenskar med alla möjliga etniska bakgrunder reagerar han negativt på det här bemötandet. Det kunde SVT nöja sig med att skildra. I stället antyddes med aningen för skarp tydlighet i ”Debatt”, som i torsdags var ovanligt rasande hätskt till och med för att vara ”Debatt”, att Hamilton skulle vara rasist.
Jag som bott i Italien där man hälsar genom kindpussar har aldrig sett någon italiensk programledare vägra kindkyssas. Ändå arbetar där programledare som härstammar från världens alla hörn. Om jag åker till Thailand bugar jag vördnadsfullt med huvudet enligt eras sed. Jag räknar med att jag måste bära slöja om jag flyttar till Iran eller om jag besöker moskén i Stockholm. Fotbollspelaren Chippen Wilhelmsson och hans flickvän Oksana Andersson har berättat i intervjuer att hon bär slöja och svart kappa i offentliga miljöer sedan hon flyttade med honom till Saudiarabien. Inget konstigt.
Vet inte vad följderna av att vägra bära slöja i Iran skulle bli. Att döma av vad mina väninnor med iransk bakgrund berättat skulle de vara långt värre än att bli betraktad som stollig och mäkta ohyfsad då man vägrar ta i hand i länder där det är så man hälsar. Men det är bara så det är där. Och så här är det här. Kärlek och respekt!
Godmorgon!
Inser just att det är vinter och inte höst längre. Sorgligt. Att det inte är sommar alltså. Skulle vilja sova nu men kan inte. Så godmorgon!
fredag 7 november 2008
Halsflussen diskriminerar inte cp-skadade
I P1 Morgon den 20 augusti 2008 säger Peter Wasmuth, vd på barnsjukhuset Martina, att han inte anser att barn med funktionsnedsättning eller kronisk sjukdom missgynnas på barnsjukhuset Martina eftersom mottagningen inte tillhandahåller den typen av specialistvård som krävs för dessa tillstånd.
Det gäller möjligtvis för barn till föräldrar som kan köpa vård av Martina. Men för barn till föräldrar som är beroende av att teckna sjukvårdsförsäkring är det inte så.
Det är nämligen inte självklart att du får teckna privat sjukvårdsförsäkring för ditt barn om det till exempel har en cp-skada. Vid ansökan om att få teckna barn- eller sjukvårdsförsäkring för barn med funktionsnedsättning eller kronisk sjukdom gör försäkringsbolagen en specialutredning. Trots att den vårdinrättning som sjukvårdsförsäkringen ger tillgång till inte ens behandlar sjukdomen eller funktionshindret som utgör anledningen till att försäkringsbolaget kräver specialutredning. Är det bara jag som känner att det här är en logisk kullerbytta?
Om nu Martina bara behandlar vanliga hederliga blindtarmsinflammationer, halsflussar och liknande så borde ju en privat sjukvårdsförsäkring som garanterar vård hos Martina vara lika självklart för ett barn med funktionsnedsättning som för ett icke funktionshindrat barn. Alla ungar kan ju drabbas av halsfluss.
Det gäller möjligtvis för barn till föräldrar som kan köpa vård av Martina. Men för barn till föräldrar som är beroende av att teckna sjukvårdsförsäkring är det inte så.
Det är nämligen inte självklart att du får teckna privat sjukvårdsförsäkring för ditt barn om det till exempel har en cp-skada. Vid ansökan om att få teckna barn- eller sjukvårdsförsäkring för barn med funktionsnedsättning eller kronisk sjukdom gör försäkringsbolagen en specialutredning. Trots att den vårdinrättning som sjukvårdsförsäkringen ger tillgång till inte ens behandlar sjukdomen eller funktionshindret som utgör anledningen till att försäkringsbolaget kräver specialutredning. Är det bara jag som känner att det här är en logisk kullerbytta?
Om nu Martina bara behandlar vanliga hederliga blindtarmsinflammationer, halsflussar och liknande så borde ju en privat sjukvårdsförsäkring som garanterar vård hos Martina vara lika självklart för ett barn med funktionsnedsättning som för ett icke funktionshindrat barn. Alla ungar kan ju drabbas av halsfluss.
måndag 3 november 2008
Lars Eriksson, fortsätt göra det du gör!
Andra rubriker jag funderade på är ”Rädda Lars Eriksson!”, ”Bevara Lars Eriksson” och ”Förstör inte Lars Eriksson!” Jag har aldrig tidigare intresserat mig nämnvärt för Idol eller liknande program men tydligen finns en tid för allt. Och nu är tiden för mitt totala Idol-engagemang här! Anledningen heter kort och gott Lars Eriksson. En kille som kan skriva text och musik och dessutom framföra sina alster. Magic. Nej, inte trolleri. Han är magiskt bra. Jag vill köpa hans skiva! Nu! Hoppas bara att han inte blir förstörd i Idol-fabriken! Lyssna på de här låtarna så förstår du vad jag menar när jag säger att Lars Eriksson inte behöver ändra sig ett dugg. Han SKA inte ändra sig ett dugg för han är redan så bra! Lyssna!
torsdag 30 oktober 2008
Vuxenpoäng och finanskris
Under den finansiella krisen på 90-talet var jag på väg in i tonåren. Vuxenvärlden pratade räntor, bolån, aktiemarknad, bankkrascher, börsen och krisande bostadsrättsföreningar. Allt styrdes av en för mig ohejdat diffus aktör kallad ”marknaden”. Den barnsliga beundran som jag känt inför mina coola äldre systrar och deras pojkvänner och polare övergick i total besvikelse när de plötsligt framstod som dammiga dinosaurier, äldre än vår gemensamma mamma när de satt där och spottade ur sig finansvokabulärer. Nu är jag i ungefär den ålder som de var och nästa finanskris utspelar sig. Och precis som de har jag och mina vänner blivit en dammiga dinosaurier som håller koll på styrräntor, analyser och konkurser. Är det bra eller dåligt? Vet inte. Men tydligen blir man sådan när man blir vuxen.
söndag 26 oktober 2008
Nu ställer vi TILLBAKA grillen....
I morse ringde mamma det ena av hennes två årliga samtal till mig. "Vintertid i dag lilla gumman. I dag ställer vi TILLBAKA grillen. TILLBAKA. Vrid TILLBAKA tiden en timme."
Längtar till nästa samtal då hon kommer att säga att grillen och tiden ska FRAM.
Tack för påminnelsen mamsen! Puss och kram!
fredag 24 oktober 2008
Skriv på för Roberto Saviano och demokrati!
På den italienska tidningssajten www.repubblica.it finns en namninsamling för författaren Roberto Savianos rätt till säkerhet och frihet. Jag har självklart undertecknat. Gör det du också!
torsdag 23 oktober 2008
Kerstin Ekman – en kvinna med civilkurage!
Inom loppet av några dagar har författarinnan Kerstin Ekman ifrågasatt kungens uttalande i vargfrågan och uppmanat Svenska Akademien att höja rösten för den unge författaren Roberto Saviano som lever under dödshot för att han skrivit en bok om det organiserade kriminella nätverket camorran. Det behövs fler människor med Kerstin Ekmans mod! Kerstin Ekman är min nya idol!
Höj rösten för Roberto Saviano!
Roberto Saviano är en ung italiensk författare som skrivit boken ”Gomorra” om det organiserade kriminella nätverket ”la camorra” som härjar i Neapel. Sedan boken kom ut har han levt gömd, ständigt på flykt undan camorran som dömt honom till döden. Nu tvingas han till och med lämna sitt land. Italien räknas som en demokrati och tillhör EU. Om jag inte hade bott där hade jag haft svårt att förstå vilket inflytande de kriminella nätverken verkligen har i Italien. Det var den italienska motsvarigheten till programmet ”Efterlyst” som oåterkalleligt krossade min näst intill romantiserade bild av maffian. I Francis Ford Coppolas ”Gudfadern” är maffiabossarna sofistikerade herrar med grå tinningars charm som månar om ära och något slags heder. I verkligheten är de där männen vulgära, billiga och skoningslösa typer. Det förstår man bara av att genom tv följa polisens sökande efter lik i brunnar och hålor på Sicilien, se intervjuerna med verklighetens mafiosos och camorramän, med vettskrämda människor, anhöriga och vittnen som ”inte sett något”.
Det här pågår på nära håll. En ung författare tvingas lämna sitt land för att försöka rädda sitt liv. I ”Kvällsöppet med Ekdal” i går erbjöd Marcus Birro en fristad i sitt hem åt Roberto Saviano. Författarinnan Kerstin Ekman uppmanar Svenska Akademien att höja rösten i frågan. Bravo, bravissimo!!!! Enligt mig handlar det om att värna om yttrandefriheten i ett land som jag älskar på många sätt.
Läs mer på
SvD
Aftonbladet
DN
Det här pågår på nära håll. En ung författare tvingas lämna sitt land för att försöka rädda sitt liv. I ”Kvällsöppet med Ekdal” i går erbjöd Marcus Birro en fristad i sitt hem åt Roberto Saviano. Författarinnan Kerstin Ekman uppmanar Svenska Akademien att höja rösten i frågan. Bravo, bravissimo!!!! Enligt mig handlar det om att värna om yttrandefriheten i ett land som jag älskar på många sätt.
Läs mer på
SvD
Aftonbladet
DN
Jag säger nej till aktiv dödshjälp.
I kväll fick jag förmånen att följa med Emelie till ”Kvällsöppet med Ekdal” och följa debatten om aktiv dödshjälp. Det är en svår fråga. Men samtidigt inte. Åttio procent av de tillfrågade sa sig vara för aktiv dödshjälp. Jag tror att det är lätt att säga att man skulle välja döden om man hamnade i en viss situation eller ett visst tillstånd. Och jag tror att det är en betryggande tanke. Den sista gnuttan kontroll som man som människa förfogar över. If all else fails. Samtidigt är det en självmotsägelse. Att kunna välja döden när inga andra valmöjligheter återstår.
Men för de flesta av oss är hoppet det sista vi släpper. När man hamnar i det där tillståndet som man hellre skulle dö än att befinna sig i hittar man nya ljusglimtar. Nytt hopp. Ny mening. Så länge det finns hopp väljer de flesta av oss att kämpa. Det bevisas av att aktiv dödshjälp är en tjänst som mycket sällan utnyttjas i de länder som tillåter handlingen.
För den som önskar finns redan i dag möjligheten att säga nej till livsuppehållande åtgärder. Precis där anser jag att gränsen går. Det beslutet har var och en av oss rätt till. Att besluta om att låta någon annan hjälpa en att dö är en helt annan sak. Kristian Krassman undrar på sin blogg om vi ska kunna surfa till såväl dödshjälpsguiden som vårdguiden. Tänk den dagen vårdguiden länkar till dödshjälpsguiden.
Nej, satsa på att hjälpa människor att leva i stället!
Men för de flesta av oss är hoppet det sista vi släpper. När man hamnar i det där tillståndet som man hellre skulle dö än att befinna sig i hittar man nya ljusglimtar. Nytt hopp. Ny mening. Så länge det finns hopp väljer de flesta av oss att kämpa. Det bevisas av att aktiv dödshjälp är en tjänst som mycket sällan utnyttjas i de länder som tillåter handlingen.
För den som önskar finns redan i dag möjligheten att säga nej till livsuppehållande åtgärder. Precis där anser jag att gränsen går. Det beslutet har var och en av oss rätt till. Att besluta om att låta någon annan hjälpa en att dö är en helt annan sak. Kristian Krassman undrar på sin blogg om vi ska kunna surfa till såväl dödshjälpsguiden som vårdguiden. Tänk den dagen vårdguiden länkar till dödshjälpsguiden.
Nej, satsa på att hjälpa människor att leva i stället!
onsdag 22 oktober 2008
Kvällens TV-tips!
Klockan 22.43 i kväll medverkar Emelie i ”Kvällsöppet med Ekdal” i TV4. Diskussionen ska handla om aktiv dödshjälp. Se programmet om du kan!
måndag 20 oktober 2008
Bye, bye Alex!
Nä, nu åker Alex Schulman bort från min blogglista. Han säger sig vara villig att gå ut i krig för Fredrik Reinfeldts skull. Vet i och för sig inte om det är något positivt. Själv skulle jag bli livrädd om någon sa ”Aurora, för dig skulle jag ge mig ut i krig”…. Huuuu, vad läskigt. Usch!
fredag 17 oktober 2008
Lösningen i vargfrågan!
Vargfrågan är i fokus igen. Den här gången är det kungen som går ut och säger att man måste jaga varg för att minska dess antal och spridning.
Drottningens engagemang mot barnpornografi är välkänt, något som till och med inbitna antirojalister respekterar henne för. Att kungen tar ställning i sakfrågor är sällsynt. Men nu har han gjort det. Av allt det som sker runt om oss i dag valde han att uttala sig om vargfaran. Han räknade ut att två vargar plötsligt blir sju och att deras vidare förökning i sin tur blir en ren explosion. Ungefär som man talar om möss. Att vargen är ett hatat djur och att dess ungars chanser att överleva inte är så enormt stora talade kungen inte om. Han lät däremot påskina att den jakt han ägnar sig åt skulle vara fantastiskt frisksportig. Att kunglig jakt oftast går till så att kungen sitter på utvald plats och väntar medan andra driver fram bytet till honom så att han kan nedlägga det utan att anstränga sig nämndes inte. Men jag förutsätter att han är medveten om att det är så det går till.
Sedan den förra debatten om vargarnas rätt att existera har jag lagt ned en del kraft och energi på att försöka finna ut en lösning som gynnar såväl vargen som dess motståndare och dessutom är klimatsmart. En kompromiss. Och, kära vänner, jag har funnit lösningen.
Alla de lantisar som på dialektalt tungomål envisas med att skandera att vargarna ska skjutas av och utrotas: Flytta till Stockholm! Varghatarlantisarna brukar ju hävda att stockholmarnas värnande om Sveriges vargstam beror på att vi har den på betryggande avstånd. Bang on target! Flytta hit! Skapa avstånd för er också!
En lösning även för björnhatarna. Då slipper fler yrvakna björnar dödas för att de attackerat någon jägare vars hund väckt den vintersovande nallen. Nä, nu är det dags å flytt! Flytta till Stockholm, Göteborg eller Skåne i stället! Eller till någon annan varg- och björnfri plats för den delen. Vet inte hur Stockholmsklimatet skulle påverkas av en invasion av det här slaget. Men vi kan ju alltid flytta till björn- och vargtrakter om projektet skulle misslyckas.
Drottningens engagemang mot barnpornografi är välkänt, något som till och med inbitna antirojalister respekterar henne för. Att kungen tar ställning i sakfrågor är sällsynt. Men nu har han gjort det. Av allt det som sker runt om oss i dag valde han att uttala sig om vargfaran. Han räknade ut att två vargar plötsligt blir sju och att deras vidare förökning i sin tur blir en ren explosion. Ungefär som man talar om möss. Att vargen är ett hatat djur och att dess ungars chanser att överleva inte är så enormt stora talade kungen inte om. Han lät däremot påskina att den jakt han ägnar sig åt skulle vara fantastiskt frisksportig. Att kunglig jakt oftast går till så att kungen sitter på utvald plats och väntar medan andra driver fram bytet till honom så att han kan nedlägga det utan att anstränga sig nämndes inte. Men jag förutsätter att han är medveten om att det är så det går till.
Sedan den förra debatten om vargarnas rätt att existera har jag lagt ned en del kraft och energi på att försöka finna ut en lösning som gynnar såväl vargen som dess motståndare och dessutom är klimatsmart. En kompromiss. Och, kära vänner, jag har funnit lösningen.
Alla de lantisar som på dialektalt tungomål envisas med att skandera att vargarna ska skjutas av och utrotas: Flytta till Stockholm! Varghatarlantisarna brukar ju hävda att stockholmarnas värnande om Sveriges vargstam beror på att vi har den på betryggande avstånd. Bang on target! Flytta hit! Skapa avstånd för er också!
En lösning även för björnhatarna. Då slipper fler yrvakna björnar dödas för att de attackerat någon jägare vars hund väckt den vintersovande nallen. Nä, nu är det dags å flytt! Flytta till Stockholm, Göteborg eller Skåne i stället! Eller till någon annan varg- och björnfri plats för den delen. Vet inte hur Stockholmsklimatet skulle påverkas av en invasion av det här slaget. Men vi kan ju alltid flytta till björn- och vargtrakter om projektet skulle misslyckas.
fredag 10 oktober 2008
Lägg hellre ned socialförsäkringssystemet än att ta bort människors värde.
Under annalkandet av den finanskris som i dag är ett faktum, medan människor tvingats kämpa för att få livet att gå ihop när de inte fått sina sjukförsäkringspengar på grund av krångel i samband med Försäkringskassans datasystembyte och när man skär i funktionshindrades liv genom att dra ned på deras personliga assistans väljer Försäkringskassan, myndigheten som ansvarar för vår obligatoriska sjukförsäkring, att spendera 15 miljoner på en reklamkampanj med budskapet ”Vi skiljer fakta från åsikter”.
En kvinnoröst säger ”Nu har reglerna i sjukförsäkringen ändrats” medan tidningsrubriken ”Sverige får en ny sjukförsäkring” syns i rutan. Okej, än så länge uppfattar jag bara ren information. Men i nästa bild säger rösten ”En del tycker att det blivit sämre nu” medan texten ”Låt sjuka vara sjuka” visas. Nästa text är ”Tillsammans kan vi få den sjuke på fötter”. Till den säger rösten ”Andra att det blivit bättre”. Sedan fortsätter rösten utan text ”Men vad gäller egentligen? Vad innebär förändringarna för dig?” Avslutet är en kör mellan röst och text: ”Vi skiljer fakta från åsikter”.
Efter reklaminslaget känns det inte alls som att jag bara blivit informerad om fakta som på ”Anslagstavlan” på SVT. Inte alls! Faktainnehållet, att sjukförsäkringsreglerna ändrats drunknar i en massa budskap och åsikter som Försäkringskassan överöser mig med. De som tycker att tiderna blivit sämre känns negativa. De tycker att man ska lämna de sjukskrivna i fred och kanske inte granska alltför mycket. Att tycka att Försäkringskassan gör ett bättre jobb nu är förenat med optimism. Alla kan och ska botas. Reklamen är motsägelsefull. Om försäkringskassan bara höll sig till fakta skulle de strunta i tyckanden. Egna och andras. Men de lägger stora pengar, våra pengar på en reklamkampanj om tyckanden. Syftet med reklam är att påverka. ”Vi skiljer fakta från åsikter.” Knappast. För många åsikter i förhållande till faktamängden här!
Hur ser det ut i verkligheten? Självklart ska man hjälpa människor att komma på fötter. De som kan komma på fötter. Men vägen tillbaka kan vara olika lång för olika individer. Alla kan inte botas. Att acceptera den realiteten och låta sjuka, obotliga eller ej, leva anständiga liv ändå är att bry sig. Bedragare som utnyttjar socialförsäkringssystemet måste avslöjas men inte på de verkligt sjukas bekostnad. Om vi blir så nitiska i vår spariver att vi offrar respekten för människovärdet är det lika bra att lägga ned hela socialförsäkringssystemet.
Vi tycks gå omkring och tro att sjukdom och funktionshinder inte drabbar oss. Att de som drabbas tillhör en mer misslyckad och sämre kategori människor. Att det finns något som skiljer ”oss” från ”dem”. Men sannolikheten att du eller jag drabbas någon gång i livet är hög. Det är nästan ofrånkomligt. ”Plötsligt händer det.” När vi minst anar. Vill du då, just när du är som svagast, mest sårbar och i behov av hjälp och omtanke behöva kämpa för att bevisa din oskuld, att du inte är en bedragande snyltare? Att du också en gång tillhörde de friska, dugliga som gjorde rätt för sig innan du råkade ut för något och plötsligt hamnade på ”de andras” tillsammans med dem vars existensberättigande du en gång ifrågasatte?
En kvinnoröst säger ”Nu har reglerna i sjukförsäkringen ändrats” medan tidningsrubriken ”Sverige får en ny sjukförsäkring” syns i rutan. Okej, än så länge uppfattar jag bara ren information. Men i nästa bild säger rösten ”En del tycker att det blivit sämre nu” medan texten ”Låt sjuka vara sjuka” visas. Nästa text är ”Tillsammans kan vi få den sjuke på fötter”. Till den säger rösten ”Andra att det blivit bättre”. Sedan fortsätter rösten utan text ”Men vad gäller egentligen? Vad innebär förändringarna för dig?” Avslutet är en kör mellan röst och text: ”Vi skiljer fakta från åsikter”.
Efter reklaminslaget känns det inte alls som att jag bara blivit informerad om fakta som på ”Anslagstavlan” på SVT. Inte alls! Faktainnehållet, att sjukförsäkringsreglerna ändrats drunknar i en massa budskap och åsikter som Försäkringskassan överöser mig med. De som tycker att tiderna blivit sämre känns negativa. De tycker att man ska lämna de sjukskrivna i fred och kanske inte granska alltför mycket. Att tycka att Försäkringskassan gör ett bättre jobb nu är förenat med optimism. Alla kan och ska botas. Reklamen är motsägelsefull. Om försäkringskassan bara höll sig till fakta skulle de strunta i tyckanden. Egna och andras. Men de lägger stora pengar, våra pengar på en reklamkampanj om tyckanden. Syftet med reklam är att påverka. ”Vi skiljer fakta från åsikter.” Knappast. För många åsikter i förhållande till faktamängden här!
Hur ser det ut i verkligheten? Självklart ska man hjälpa människor att komma på fötter. De som kan komma på fötter. Men vägen tillbaka kan vara olika lång för olika individer. Alla kan inte botas. Att acceptera den realiteten och låta sjuka, obotliga eller ej, leva anständiga liv ändå är att bry sig. Bedragare som utnyttjar socialförsäkringssystemet måste avslöjas men inte på de verkligt sjukas bekostnad. Om vi blir så nitiska i vår spariver att vi offrar respekten för människovärdet är det lika bra att lägga ned hela socialförsäkringssystemet.
Vi tycks gå omkring och tro att sjukdom och funktionshinder inte drabbar oss. Att de som drabbas tillhör en mer misslyckad och sämre kategori människor. Att det finns något som skiljer ”oss” från ”dem”. Men sannolikheten att du eller jag drabbas någon gång i livet är hög. Det är nästan ofrånkomligt. ”Plötsligt händer det.” När vi minst anar. Vill du då, just när du är som svagast, mest sårbar och i behov av hjälp och omtanke behöva kämpa för att bevisa din oskuld, att du inte är en bedragande snyltare? Att du också en gång tillhörde de friska, dugliga som gjorde rätt för sig innan du råkade ut för något och plötsligt hamnade på ”de andras” tillsammans med dem vars existensberättigande du en gång ifrågasatte?
torsdag 2 oktober 2008
Jag har en crush...
…på Anders Bagge i ”Idol”-juryn. Eller förresten, jag crushar på hela juryn! Det är bara att erkänna! Det som fått mig på fall är hur de lyser upp när de hör talang. Det syns på dem att de brinner för och älskar det de gör. Särkilt fascinerad är jag över hur de kan vända från enorm skepticism vid första anblicken av ett tveksamt ”Idol”-ämne till att bli fullständigt lyriska om det visar sig att ämnet har begåvning. Mmmm, I like!
onsdag 1 oktober 2008
Icke godkänt!
Mer än tio år har passerat sedan jag gick ut grundskolan. På den tiden var det inte lätt att vara funktionshindrad elev. Min systers skoltid beskriver hon själv som ”ett rent helvete”. Hon säger ofta att en av de första sakerna hon tänker på varje morgon är hur lycklig hon är för att hennes skolplikt är över.
Jag minns en lärare som blev hysterisk och sprang och tvättade sig varje gång hon tvingats nudda min syster eller hennes rullstol. En annan lärare placerade min systers bänk in mot ett hörn längst fram i klassrummet. För att man skulle ta så lite notis om henne som möjligt.
När Emelie gick i en klass för enbart funktionshindrade elever fick personalen för sig att syrran skulle lära sig rulla sin rullstol bättre. Eftersom hon bara kunde komma åt hjulet på ena sidan av stolen åkte hon bara runt i en cirkel utan att röra sig framåt. Då fick en av pedagogerna en snilleblixt. Lilla 7-åriga Emelie behövde nog bara rätt motivation. Piska och morot, du vet. Så inför en klassresa lämnade de syrran i den långa mörka korridoren. Skolan tömdes. Emelie rullade och rullade. Runt, runt, runt med tårarna rinnande nerför kinderna. Ensam. Kvarlämnad.
På högstadiet fick Emelie underkänt i träslöjd. Det fanns inget på slöjden som hon klarade av. Så läraren gav henne ig. Icke godkänt.
En lärare som inte gillade datorer sänkte Emelies datorsladd i ett akvarium som fanns i klassrummet. Inför hela klassen. Utanför skoltid förvarades datorn i ett kassaskåp i skolan. En dag när Emelies assistent plockade fram den var den krossad. Jo, helt krossad. Ingen visste hur det gått till.
Ja, Emelies skolgång är en hel romansvit. Det här är bara axplock. Finns inte utrymme för att beskriva allt i en blogg. Många funktionshindrade personer som jag känner har liknande erfarenheter av skolan. Därför blir jag så bestört av att läsa DN Debatt idag. Enligt barnombudsmannen Lena Nyberg har 85 % av kommunerna ingen instruktion som tar upp barn och unga.
Samtidigt visar en ny rapport från Skolverket som publiceras på svd.se att nästan hälften av Sveriges skolor inte är tillgängliga för funktionshindrade elever. Enligt Agneta Mbuyamba, ordförande för Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar, väljer flera skolor att inte ta emot funktionshindrade elever med hänvisning till att de funktionshindrade eleverna skulle stjäla resurser från icke funktionshindrade elever. Att den inställningen finns i skolvärlden skrämmer mig oerhört. Hur kan man lära barn om alla människors lika värde om man själv har en så negativ syn på vissa barn och dessutom tillåter sig att agera utifrån det?
För att få bilda ny friskola finns inte ens några krav på att lokalerna ska vara tillgängliga.
Den bristande tillgängligheten i skolorna är inte bara ett problem för funktionshindrade elever och funktionshindrade föräldrar till elever. På valdagen drabbar den också funktionshindrade människor som inte annars har med skolvärlden att göra. Vi röstar ju i skollokaler. Råkar man tillhöra ett distrikt där skolan är en av de 46 procenten av skolorna som är otillgängliga är man tvungen att poströsta i förväg om man vill rösta.
Sedan jag och Emelie gick ut grundskolan tycks inga förbättringar ha skett. Ska dagens generation funktionshindrade elever behöva genomleva samma helvete som Emelie gjorde? Ska de under flera decennier av sina vuxna liv vakna med ångest varje morgon innan de lättade minns att deras skolplikt är över som så många av mina funktionshindrade vänner gör?
Enligt min betygsskala är det icke godkänt. IG!
Jag minns en lärare som blev hysterisk och sprang och tvättade sig varje gång hon tvingats nudda min syster eller hennes rullstol. En annan lärare placerade min systers bänk in mot ett hörn längst fram i klassrummet. För att man skulle ta så lite notis om henne som möjligt.
När Emelie gick i en klass för enbart funktionshindrade elever fick personalen för sig att syrran skulle lära sig rulla sin rullstol bättre. Eftersom hon bara kunde komma åt hjulet på ena sidan av stolen åkte hon bara runt i en cirkel utan att röra sig framåt. Då fick en av pedagogerna en snilleblixt. Lilla 7-åriga Emelie behövde nog bara rätt motivation. Piska och morot, du vet. Så inför en klassresa lämnade de syrran i den långa mörka korridoren. Skolan tömdes. Emelie rullade och rullade. Runt, runt, runt med tårarna rinnande nerför kinderna. Ensam. Kvarlämnad.
På högstadiet fick Emelie underkänt i träslöjd. Det fanns inget på slöjden som hon klarade av. Så läraren gav henne ig. Icke godkänt.
En lärare som inte gillade datorer sänkte Emelies datorsladd i ett akvarium som fanns i klassrummet. Inför hela klassen. Utanför skoltid förvarades datorn i ett kassaskåp i skolan. En dag när Emelies assistent plockade fram den var den krossad. Jo, helt krossad. Ingen visste hur det gått till.
Ja, Emelies skolgång är en hel romansvit. Det här är bara axplock. Finns inte utrymme för att beskriva allt i en blogg. Många funktionshindrade personer som jag känner har liknande erfarenheter av skolan. Därför blir jag så bestört av att läsa DN Debatt idag. Enligt barnombudsmannen Lena Nyberg har 85 % av kommunerna ingen instruktion som tar upp barn och unga.
Samtidigt visar en ny rapport från Skolverket som publiceras på svd.se att nästan hälften av Sveriges skolor inte är tillgängliga för funktionshindrade elever. Enligt Agneta Mbuyamba, ordförande för Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar, väljer flera skolor att inte ta emot funktionshindrade elever med hänvisning till att de funktionshindrade eleverna skulle stjäla resurser från icke funktionshindrade elever. Att den inställningen finns i skolvärlden skrämmer mig oerhört. Hur kan man lära barn om alla människors lika värde om man själv har en så negativ syn på vissa barn och dessutom tillåter sig att agera utifrån det?
För att få bilda ny friskola finns inte ens några krav på att lokalerna ska vara tillgängliga.
Den bristande tillgängligheten i skolorna är inte bara ett problem för funktionshindrade elever och funktionshindrade föräldrar till elever. På valdagen drabbar den också funktionshindrade människor som inte annars har med skolvärlden att göra. Vi röstar ju i skollokaler. Råkar man tillhöra ett distrikt där skolan är en av de 46 procenten av skolorna som är otillgängliga är man tvungen att poströsta i förväg om man vill rösta.
Sedan jag och Emelie gick ut grundskolan tycks inga förbättringar ha skett. Ska dagens generation funktionshindrade elever behöva genomleva samma helvete som Emelie gjorde? Ska de under flera decennier av sina vuxna liv vakna med ångest varje morgon innan de lättade minns att deras skolplikt är över som så många av mina funktionshindrade vänner gör?
Enligt min betygsskala är det icke godkänt. IG!
måndag 29 september 2008
"Min bror är enda barnet"
Häromdagen såg jag en italiensk film som heter ”Min bror är enda barnet”. En titel som väcker nyfikenhet. Eftersom de italienska filmer jag sett under senare år inte har varit några underverk hade jag inte så höga förväntningar. Men till min glädje var filmen riktigt bra. Ingen story från A till B som man kan tolka och analysera. Mer en film med en känsla av nu i. Jag kände igen ”grälandet” och ”antingen-eller”-mentaliteten från tiden då jag bodde i Rom. I samma kompisgäng rymdes åsikter från rödaste vänster till mörkaste höger. Ändå var alla vänner. Ibland, ganska ofta, ledde en diskussion till att något for i golvet. Särskilt mobiltelefonerna levde farligt. Men när argumentationen var över skrattade alla och var best friends igen. Det var en härlig tid men det är inte meningen att vara sentimental. Se filmen!
söndag 28 september 2008
Två kvinnor med trovärdighetsproblem
I dag på newsmill.se skrivs det om Liza Marklund. Författaren och skribenten som upplyst Sverige om mäns våld mot kvinnor. Just hon har anlitat en ny agent som är dömd för att ha misshandlat sin sambo. Hur ska Marklund någonsin mer med trovärdighet kunna uttala sig om mäns våld mot kvinnor? Jag vet inte.
På samma sajt finns en artikel av Ireen von Wachenfeldt. Hon var en gång ordförande i ROKS, riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige. Det var hon som väckte rabalder genom att hävda att män är djur. Som hon sa det kunde hon lika gärna ha sagt odjur. En grov och fördomsfull generalisering som ledde till att hon avgick som ordförande. Nu har hon skrivit något tänkvärt med anledning av den senaste massakern i Finland. Tyvärr tänker jag direkt på mansfobi när jag ser von Wachenfeldts namn i kombination med rubriken ”Han dödade för att han är man”. Så hade jag inte tänkt om jag inte hade förutfattade meningar sedan ”män är djur”-uttalandet. För mig miste hon en del av sin trovärdighet i och med det där yttrandet.
Som tur är läste jag ändå von Wachenfeldts text. Bland annat konstaterar hon att såväl män som kvinnor känner rädsla om de nattetid möter en grupp män längs hemvägen. Ingen skulle känna fruktan inför att behöva passera en grupp kvinnor. Sant. Lustigt nog konstaterade en vän, manlig sådan, till mig detsamma alldeles häromkvällen. Måste erkänna att det var något av en aha-upplevelse för mig. Det här konstaterandet borde snarare förena män och kvinnor än skapa en klyfta mellan oss. Ingen vill vara rädd. Visst är de flesta mördare, våldsverkare och våldtäktsmän män. Men de flesta män varken slåss, mördar eller våldtar. Rädslan för att gå hem ensam i mörkret är alltså något som vi kvinnor delar med jättemånga män. Så varför göra det till en feministfråga? Varför känner sig män utpekade som grupp? Nej, skippa de där gamla schismerna och låt oss arbeta tillsammans för en bättre värld. Gamla klyschor är inte alltid så tokiga.
Von Wachenfeldt förespråkar också tjejgrupper och att tjejer ska ta plats på killarnas bekostnad. Det tycker jag låter lite fånigt och lite konstlat. Handlar det inte i stället om att lära ut respekt för sina medmänniskor och deras liv. Om man är kille eller tjej spelar väl ingen roll.
På samma sajt finns en artikel av Ireen von Wachenfeldt. Hon var en gång ordförande i ROKS, riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige. Det var hon som väckte rabalder genom att hävda att män är djur. Som hon sa det kunde hon lika gärna ha sagt odjur. En grov och fördomsfull generalisering som ledde till att hon avgick som ordförande. Nu har hon skrivit något tänkvärt med anledning av den senaste massakern i Finland. Tyvärr tänker jag direkt på mansfobi när jag ser von Wachenfeldts namn i kombination med rubriken ”Han dödade för att han är man”. Så hade jag inte tänkt om jag inte hade förutfattade meningar sedan ”män är djur”-uttalandet. För mig miste hon en del av sin trovärdighet i och med det där yttrandet.
Som tur är läste jag ändå von Wachenfeldts text. Bland annat konstaterar hon att såväl män som kvinnor känner rädsla om de nattetid möter en grupp män längs hemvägen. Ingen skulle känna fruktan inför att behöva passera en grupp kvinnor. Sant. Lustigt nog konstaterade en vän, manlig sådan, till mig detsamma alldeles häromkvällen. Måste erkänna att det var något av en aha-upplevelse för mig. Det här konstaterandet borde snarare förena män och kvinnor än skapa en klyfta mellan oss. Ingen vill vara rädd. Visst är de flesta mördare, våldsverkare och våldtäktsmän män. Men de flesta män varken slåss, mördar eller våldtar. Rädslan för att gå hem ensam i mörkret är alltså något som vi kvinnor delar med jättemånga män. Så varför göra det till en feministfråga? Varför känner sig män utpekade som grupp? Nej, skippa de där gamla schismerna och låt oss arbeta tillsammans för en bättre värld. Gamla klyschor är inte alltid så tokiga.
Von Wachenfeldt förespråkar också tjejgrupper och att tjejer ska ta plats på killarnas bekostnad. Det tycker jag låter lite fånigt och lite konstlat. Handlar det inte i stället om att lära ut respekt för sina medmänniskor och deras liv. Om man är kille eller tjej spelar väl ingen roll.
onsdag 17 september 2008
"Lika integritetskränkande som FRA-lagen!”
Jag är så stolt över min syster! I går, dagen för riksdagens högtidliga öppnande, begav hon sig helt själv till Sergels Torg i Stockholm för att representera riksförbundet Unga Rörelsehindrade vid en stor manifestation mot FRA-lagen. Där fanns representanter från samtliga riksdagspartier.
Inför hela folksamlingen på ”Plattan” berättade Emelie om den granskning som hon och andra människor som behöver personlig assistans utsätts för. Hur man måste redovisa till och med sina toalettbesök i minuter och sekunder.
”Det tycker jag är integritetskränkande. Lika integritetskränkande som FRA-lagen!” sa hon inför jublande åhörare.
”Vi måste värna om vår integritet. Funktionshindrades och icke funktionshindrades!”
Det är precis vad allt handlar – solidaritet! Att värna om sina medmänniskors integritet och mänskliga rättigheter.
söndag 14 september 2008
Vem är han?
Har du sett reklamen för Specsavers? Den där med en grånad optiker som smiskar till en äldre dam i baken med en pekpinne. Den där optikern har länge verkat så bekant men jag har inte lyckats komma underfund med vem han liknar. När jag nu kommit på vem han liknar inser jag att jag låtit Värmdös grundskolepolitik uppta min hjärna lite för mycket. Jag tycker mig nämligen skönja en påtaglig likhet mellan reklamoptikern och Peter Bondesson, grundskolenämndens ordförande tillika folkpartistiskt kommunalråd i Värmdö. Kanske är det pekpinnen som ger mig skolassociationer… För inte är det väl han? Nej, förlåt Peter Bondesson! Klart att det inte är du!
lördag 13 september 2008
Reinfeldts uttalande i relation till Värmdöpolitiken
Med Reinfeldts uttalande (se föregående blogginlägg) i bakhuvudet har jag på nytt läst igenom artiklarna om värmdömoderaten Jonas Nilssons avhopp från posten som kommunstyrelseordförande. Odemokratisk ledarstil sägs vara en av orsakerna bakom missnöjet med Nilssons sätt att styra Värmdö. Moderaternas allianspartners tröttnade och kallade till krismöte. Jonas Nilsson avgick.
-- Han är inte ledaren med hjärtat på rätta stället som förmår omfamna alla och få dem att känna sig delaktiga. Och det måste man vara för att ett sådant här samarbete ska fungera. säger Stefan Dozzi, kristdemokraterna till DN.
Just det. Det måste finnas utrymmer för debatt inom ett parti och inom en allians. Så rätt!
http://www.nvp.se/Varmdo/Varmdo/Jonas-Nilsson-avgar/
http://www.sr.se/Stockholm/nyheter/artikel.asp?artikel=2308204
http://www.sr.se/Stockholm/nyheter/artikel.asp?artikel=2307627
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=827109
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=33538&a=1244759&lid=puff_1244759&lpos=bild
http://www.svd.se/stockholm/nyheter/artikel_1682291.svd
-- Han är inte ledaren med hjärtat på rätta stället som förmår omfamna alla och få dem att känna sig delaktiga. Och det måste man vara för att ett sådant här samarbete ska fungera. säger Stefan Dozzi, kristdemokraterna till DN.
Just det. Det måste finnas utrymmer för debatt inom ett parti och inom en allians. Så rätt!
http://www.nvp.se/Varmdo/Varmdo/Jonas-Nilsson-avgar/
http://www.sr.se/Stockholm/nyheter/artikel.asp?artikel=2308204
http://www.sr.se/Stockholm/nyheter/artikel.asp?artikel=2307627
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=827109
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=33538&a=1244759&lid=puff_1244759&lpos=bild
http://www.svd.se/stockholm/nyheter/artikel_1682291.svd
Nej, men Reinfeldt, då!
"Jag har genom alla åren varit helt övertygad om att du kan tycka vad som helst och kalla dig för socialdemokrat. Allt finns i deras parti känns det som ibland och då vet jag inte riktigt vad det är egentligen för typ av parti. Det blir som någon sorts marknad som innehåller det mesta. Så att det har sina nackdelar även det." Så sa statsminister Fredrik Reinfeldt i TV4 Nyhetsmorgon i morse.
Om man googlar på splittringarna inom alliansen får man fram många, många, många exempel på frågor som splittrar den moderatstyrda alliansen. Jag länkar till ett axplock av dem längst ned i det här blogginlägget.
Nu ska jag inte kasta i borgarnas ansikte att de minsann också är splittrade, eller mer splittrade än vi socialdemokrater. Med bland annat den pågående FRA-frågan, debatterna kring homoadoptioner, -äktenskap och homosexuellas rätt till kyrklig vigsel, Natomedlemskap och Sveriges energiförsörjning i åtanke är det lite frestande men nej. Jag ska inte sjunka dithän.
Jag tror nämligen att fri och öppen debatt är grunden för demokrati. Följaktligen hör debatten hemma även inom ett politiskt parti. Det borde den göra också inom en moderatstyrd allians.
Själv tvekade jag länge inför att bli socialdemokrat. Det kändes skrämmande att kanske behöva ställa mig bakom en hel politik som jag inte till 100 % stod för. Det är ett skäl som många intressepolitiskt engagerade, hängivna och kunniga människor uppger som motiv till att de valt att arbeta utanför partipolitiken när jag frågar dem om den saken.
Ganska snart upptäckte jag att partipiskan inte alls ven i luften så som jag hade föreställt mig. Inget katisch, katisch… Tvärtom överraskades jag av viljan att ta till sig människors unika erfarenheter och kunskaper. Debatten visade sig vara hög och livlig på alla nivåer. Rådslagen utgör färska exempel på det. Det tror jag är en styrka för socialdemokraterna.
”Alla ska med” sa vi i valet. Kanske lyckades vi inte tala om för väljarna vart vi var på väg. Nu tror jag att det är ganska tydligt att alla ska med bort från utanförskap, till gemenskap. Till ett tryggt samhälle för alla människor, för alla individer. Svenska folket är inget uniformt kollektiv. Tack och lov! Vi har alla olika förutsättningar och möjligheter för att existera i samhället. Vi måste ta tillvara alla individers resurser och ge verktyg och stöd till dem som behöver det.
Så, ja, Fredrik Reindfeldt, hos socialdemokraterna finns utrymme för debatt och diskussion så länge man inte kränker eller förtrycker omgivningen! Är det ett problem?
http://www.expressen.se/nyheter/1.1236251/folkpartiet-vill-tona-ner-splittringen
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1371837.svd
http://www.aftonbladet.se/ledare/article302745.ab
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1071529.svd
http://www.expressen.se/nyheter/1.1096797/forslaget-splittrar-alliansen
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1084231.svd
http://di.se/Nyheter/?page=/Avdelningar/Artikel.aspx%3Fsectionid%3Dettan%26articleid%3D2008%255C05%255C02%255C282222
Om man googlar på splittringarna inom alliansen får man fram många, många, många exempel på frågor som splittrar den moderatstyrda alliansen. Jag länkar till ett axplock av dem längst ned i det här blogginlägget.
Nu ska jag inte kasta i borgarnas ansikte att de minsann också är splittrade, eller mer splittrade än vi socialdemokrater. Med bland annat den pågående FRA-frågan, debatterna kring homoadoptioner, -äktenskap och homosexuellas rätt till kyrklig vigsel, Natomedlemskap och Sveriges energiförsörjning i åtanke är det lite frestande men nej. Jag ska inte sjunka dithän.
Jag tror nämligen att fri och öppen debatt är grunden för demokrati. Följaktligen hör debatten hemma även inom ett politiskt parti. Det borde den göra också inom en moderatstyrd allians.
Själv tvekade jag länge inför att bli socialdemokrat. Det kändes skrämmande att kanske behöva ställa mig bakom en hel politik som jag inte till 100 % stod för. Det är ett skäl som många intressepolitiskt engagerade, hängivna och kunniga människor uppger som motiv till att de valt att arbeta utanför partipolitiken när jag frågar dem om den saken.
Ganska snart upptäckte jag att partipiskan inte alls ven i luften så som jag hade föreställt mig. Inget katisch, katisch… Tvärtom överraskades jag av viljan att ta till sig människors unika erfarenheter och kunskaper. Debatten visade sig vara hög och livlig på alla nivåer. Rådslagen utgör färska exempel på det. Det tror jag är en styrka för socialdemokraterna.
”Alla ska med” sa vi i valet. Kanske lyckades vi inte tala om för väljarna vart vi var på väg. Nu tror jag att det är ganska tydligt att alla ska med bort från utanförskap, till gemenskap. Till ett tryggt samhälle för alla människor, för alla individer. Svenska folket är inget uniformt kollektiv. Tack och lov! Vi har alla olika förutsättningar och möjligheter för att existera i samhället. Vi måste ta tillvara alla individers resurser och ge verktyg och stöd till dem som behöver det.
Så, ja, Fredrik Reindfeldt, hos socialdemokraterna finns utrymme för debatt och diskussion så länge man inte kränker eller förtrycker omgivningen! Är det ett problem?
http://www.expressen.se/nyheter/1.1236251/folkpartiet-vill-tona-ner-splittringen
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1371837.svd
http://www.aftonbladet.se/ledare/article302745.ab
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1071529.svd
http://www.expressen.se/nyheter/1.1096797/forslaget-splittrar-alliansen
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1084231.svd
http://di.se/Nyheter/?page=/Avdelningar/Artikel.aspx%3Fsectionid%3Dettan%26articleid%3D2008%255C05%255C02%255C282222
onsdag 10 september 2008
Till alla män som tycker synd om sig själva och skyller på jämställdheten
Det tjatas om att det är synd om den jämställde mannen. Att han förlorat sin manlighet. Att jämställdhet är rena döden för lust och romantik. Let’s get real. Det är inte jämställdheten som gör den där självömkande mannen oattraktiv. Det är just hans hopplösa självömkan. Vem vill leva med någon som ständigt gnäller och tycker synd om sig själv och som dessutom tycks förvänta sig att någon annan ska fixa problemet åt honom?
Om männen förlorar sin manlighet till följd av jämställdhetens utbredning i samhället borde ju kvinnan, enligt logikens lagar, förlora sin kvinnlighet. Hör vi kvinnor klaga i dessa banor? Nej. När jag ser mig omkring ser jag kvinnor som är mer självständiga och har mer makt än deras förmödrar. Samtidigt förväntas vi vara sexiga, sminkade, snygga, smala, smarta, roliga och föda barn, amma, förvärvsarbeta och bidra med hälften av hushållskassan. Inga konstigheter. Ingen samhällsdebatt kring den saken. Vi klarar det där själva, både kvinnligheten och jämställdheten.
Kräver jämställdheten mer av män än av kvinnor? Knappast. Av biologiska orsaker slipper män graviditeter, förlossningar och ammande. Vad är lite pappaledighet och hushållssysslor i jämförelse? De män som påstår att jämställdheten kostar i manlighet borde försöka finna ut vad som felas i deras liv och ta itu med det i stället för att ägna sig åt detta eviga kverulerande som inte leder till något annat än kraschade förhållanden och ännu mer självömkan. Gör något konstruktivt i stället! Jämställdhet innebär inte förbud mot att göra saker som förknippas med de traditionella könsrollerna. Det är ok att reparera huset, meka med bilen, bjuda hustrun på krogen och så vidare. Men det är upp till er själva.
Det här är ett problem som uppfunnits av killar som känner sig ofullkomliga, förbisedda och omanliga. Att skylla sina egna brister på jämställdheten är helt enkelt bekvämt och ett sätt att frånsäga sig sitt eget ansvar genom att göra sig till offer. Trist, trist, trist!
Om männen förlorar sin manlighet till följd av jämställdhetens utbredning i samhället borde ju kvinnan, enligt logikens lagar, förlora sin kvinnlighet. Hör vi kvinnor klaga i dessa banor? Nej. När jag ser mig omkring ser jag kvinnor som är mer självständiga och har mer makt än deras förmödrar. Samtidigt förväntas vi vara sexiga, sminkade, snygga, smala, smarta, roliga och föda barn, amma, förvärvsarbeta och bidra med hälften av hushållskassan. Inga konstigheter. Ingen samhällsdebatt kring den saken. Vi klarar det där själva, både kvinnligheten och jämställdheten.
Kräver jämställdheten mer av män än av kvinnor? Knappast. Av biologiska orsaker slipper män graviditeter, förlossningar och ammande. Vad är lite pappaledighet och hushållssysslor i jämförelse? De män som påstår att jämställdheten kostar i manlighet borde försöka finna ut vad som felas i deras liv och ta itu med det i stället för att ägna sig åt detta eviga kverulerande som inte leder till något annat än kraschade förhållanden och ännu mer självömkan. Gör något konstruktivt i stället! Jämställdhet innebär inte förbud mot att göra saker som förknippas med de traditionella könsrollerna. Det är ok att reparera huset, meka med bilen, bjuda hustrun på krogen och så vidare. Men det är upp till er själva.
Det här är ett problem som uppfunnits av killar som känner sig ofullkomliga, förbisedda och omanliga. Att skylla sina egna brister på jämställdheten är helt enkelt bekvämt och ett sätt att frånsäga sig sitt eget ansvar genom att göra sig till offer. Trist, trist, trist!
tisdag 9 september 2008
De 30-åriga männens uppmärksamhet och ett slag över munnen...
Har följt en del av debatten som uppstod efter Jessica Zandéns och Cecilia Gyllenhammars text om bland annat svenska mäns förlorade manlighet.
Att det skulle krävas två kvinnor för att ge männen deras manlighet åter är väl bara det riktigt märkligt. Låter som något slags nationalmorsa-åt-Sveriges-söner-syndrom. Kan inte männen få sköta ens sin manlighet på egen hand?
Gyllenhammar och Zandén beskriver ett bröllop där männen i trettioårsåldern inte talade med dem utan i stället tog hand om sina ”bäbisar”. Hur en trettioårig nybliven pappa skulle bli manligare av att dumpa ungen för att i stället ägna sig åt Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar på bröllop begriper jag inte. Det låter nästan som att Zandén och Gyllenhammar är sura för att ”bäbisarna” stjäl de trettioåriga männens uppmärksamhet ifrån dem. Tur då att deras text blivit så uppmärksammad och omtalad! Det kanske kan kompensera något. Förresten, gick det inte att tala med ”bäbisarnas” mammor medan papporna vyssade?
Ett stycke i Gyllenhammars och Zandéns text kan jag inte låta bli att kommentera extra. Det gäller det där om ”ömhet i ett slag över munnen” och ”den magnifika kraften i ett försoningsknull”. Kan bara säga att om någon som påstår sig älska mig slår mig önskar jag honom många magnifika försoningsknull utförda av medfångarna på anstalten där han förtjänar att ruttna länge och långsamt!
Jag är så innerligt trött på hela diskussionen som går ut på att jämställdheten blir realitet på männens manlighets bekostnad. Snälla, jag förstår inte problemet! Jämställdhet innebär lika lön, rättigheter och så vidare. På vilket sätt skulle det kunna inverka negativt på maskuliniteten? Jag är medveten om att vissa, alltför många, män inte gör klassiskt manliga saker som att se till att tjejen kommer hem välbehållen genom att följa henne till porten, hålla upp dörrar och bära tunga saker åt kvinnor, bjuda på första dejten och så vidare. Men kom igen! Det är väl av ren tjurighet och lättja snarare än en följd av något slags jämställdhetsförtryck. En obstinat protest mot kvinnans ökade frihet och makt – mot jämställdheten. Inte särskilt manligt. Men vem bryr sig? Inte jag i alla fall för jag lider inte av nationalmorsasyndromet.
För mig är manlighet förknippad med trygghet. En man som är trygg i sig själv är lika manlig oavsett om han snyftar till ”Spårlöst försvunnen”, ger sitt barn välling, byter bildäck, syr en skjorta eller sparkar fotboll. En man som saknar den där inre säkerheten kan slåss, dricka mjöd och smaska flugsvamp – han blir inte manligare för det. I slutändan gäller den ekvationen för alla oss människor, oavsett könstillhörighet. Det handlar om grundläggande anständighet, empati och hur man behandlar sin omgivning. Allt det där avspeglar sig även i vårt biologiska skådespel kvinnor och män emellan.
Några länkar om Jessica Zandéns och Cecilia Gyllenhammars text:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3182286.ab
http://www.metro.se/se/article/2008/08/25/17/4032-45/index.xml
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/artikel_1620281.svd
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1277859/vi-maste-vaga-vara-otrogna
Att det skulle krävas två kvinnor för att ge männen deras manlighet åter är väl bara det riktigt märkligt. Låter som något slags nationalmorsa-åt-Sveriges-söner-syndrom. Kan inte männen få sköta ens sin manlighet på egen hand?
Gyllenhammar och Zandén beskriver ett bröllop där männen i trettioårsåldern inte talade med dem utan i stället tog hand om sina ”bäbisar”. Hur en trettioårig nybliven pappa skulle bli manligare av att dumpa ungen för att i stället ägna sig åt Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar på bröllop begriper jag inte. Det låter nästan som att Zandén och Gyllenhammar är sura för att ”bäbisarna” stjäl de trettioåriga männens uppmärksamhet ifrån dem. Tur då att deras text blivit så uppmärksammad och omtalad! Det kanske kan kompensera något. Förresten, gick det inte att tala med ”bäbisarnas” mammor medan papporna vyssade?
Ett stycke i Gyllenhammars och Zandéns text kan jag inte låta bli att kommentera extra. Det gäller det där om ”ömhet i ett slag över munnen” och ”den magnifika kraften i ett försoningsknull”. Kan bara säga att om någon som påstår sig älska mig slår mig önskar jag honom många magnifika försoningsknull utförda av medfångarna på anstalten där han förtjänar att ruttna länge och långsamt!
Jag är så innerligt trött på hela diskussionen som går ut på att jämställdheten blir realitet på männens manlighets bekostnad. Snälla, jag förstår inte problemet! Jämställdhet innebär lika lön, rättigheter och så vidare. På vilket sätt skulle det kunna inverka negativt på maskuliniteten? Jag är medveten om att vissa, alltför många, män inte gör klassiskt manliga saker som att se till att tjejen kommer hem välbehållen genom att följa henne till porten, hålla upp dörrar och bära tunga saker åt kvinnor, bjuda på första dejten och så vidare. Men kom igen! Det är väl av ren tjurighet och lättja snarare än en följd av något slags jämställdhetsförtryck. En obstinat protest mot kvinnans ökade frihet och makt – mot jämställdheten. Inte särskilt manligt. Men vem bryr sig? Inte jag i alla fall för jag lider inte av nationalmorsasyndromet.
För mig är manlighet förknippad med trygghet. En man som är trygg i sig själv är lika manlig oavsett om han snyftar till ”Spårlöst försvunnen”, ger sitt barn välling, byter bildäck, syr en skjorta eller sparkar fotboll. En man som saknar den där inre säkerheten kan slåss, dricka mjöd och smaska flugsvamp – han blir inte manligare för det. I slutändan gäller den ekvationen för alla oss människor, oavsett könstillhörighet. Det handlar om grundläggande anständighet, empati och hur man behandlar sin omgivning. Allt det där avspeglar sig även i vårt biologiska skådespel kvinnor och män emellan.
Några länkar om Jessica Zandéns och Cecilia Gyllenhammars text:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3182286.ab
http://www.metro.se/se/article/2008/08/25/17/4032-45/index.xml
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/artikel_1620281.svd
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1277859/vi-maste-vaga-vara-otrogna
söndag 7 september 2008
Espresso shot! Jag har utvecklat beroende!
Min nya last - espresso! Så här på morgonen får jag till och med riktiga abstinenssymtom om jag inte får min lilla shot. Kraftiga humörsvängningar, koncentrationssvårigheter och allmän förvirring... Nä, riktigt så illa är det kanske inte... Kanske... Men nästan. Det får jag nog erkänna... Tyvärr kan jag inte motstå den underbara svarta drycken med mycket crema heller senare under dagen. Ett mönster som börjat påverka min sömn... Och när jag ligger där vaken i mörkret börjar tankarna på den annalkande morgonens ljuvliga espresso dyka upp. Jag tror dock inte att jag är espressoholist än för jag avhåller mig från drycken nattetid. Än så länge... Men efter en sömnlös natt är jag desperat efter morgonkicken och då drar jag i mig 3-4 små koppar. Är inne på min tredje för denna morgon... Godmorgon förresten!
In my garden...
Kolla! Medan den grå, ruskiga hösten regnar in börjar det blomma i trädgården. Klasespirea och ros som jag planterat! Och de blommar! Yes!!!!!
När blev politik så osexigt?
Varje gång jag tar upp något ämne som är mer politiskt laddat än melodifestivalen, fotboll, mat eller dryck får många av mina vänner något panikartat i ögonen. De skruvar på sig, flackar med blicken eller ser ner i bordet under tystnad. På sin höjd ger de ifrån sig ett ”mmm”. Stämningen blir tryckt och jag vet att jag begått en pinsamhet. Ändå kan jag inte låta bli. Jag kämpar och försöker ihärdigt att finna någon detalj som kan trigga igång deras engagemang. Oftast helt utan framgång.
En ny bekantskap menade att anledningen till att politiskt relaterade ämnen är bannlysta i Sverige är att vi vill undvika osämja. Det låter ju bra. Men jag köper det inte. Om svenskar vore så måna om att undvika konflikter skulle vi inte dricka så mycket alkohol. Framförallt den delen av befolkningen som är behäftad med dåligt ölsinne skulle se till att hålla sig spik nykter.
Är politik så tråkigt? För mig är ett brinnande intresse, ett sant engagemang, kunskap och törst efter mer kunskap fascinerande. Att diskutera, kasta fram argument, provocera en aning och testa motpartens och sitt eget intellekt kan vara spännande och sensuellt som den hetaste flirt. Det är ett sätt att lära känna andra människor på ett djupare plan än bland vardagens alla ytligheter.
Jag älskar ytligheter också! Vi i den här delen av världen är lyckligt lottade som kan frossa i ett överflöd av superficialiteter. (Jag vet att ordet superficialitet är egenhändigt försvenskad engelska men visst är det ett bra ord?) Men det ytliga blir bara tråkig, grå vardag om det inte finns något intresse för vad som gömmer sig bakom.
Nu blev det lite väl djupsinnigt, va? Lovar att kompensera med något i stil med ”Dagens Outfit” snart.
En ny bekantskap menade att anledningen till att politiskt relaterade ämnen är bannlysta i Sverige är att vi vill undvika osämja. Det låter ju bra. Men jag köper det inte. Om svenskar vore så måna om att undvika konflikter skulle vi inte dricka så mycket alkohol. Framförallt den delen av befolkningen som är behäftad med dåligt ölsinne skulle se till att hålla sig spik nykter.
Är politik så tråkigt? För mig är ett brinnande intresse, ett sant engagemang, kunskap och törst efter mer kunskap fascinerande. Att diskutera, kasta fram argument, provocera en aning och testa motpartens och sitt eget intellekt kan vara spännande och sensuellt som den hetaste flirt. Det är ett sätt att lära känna andra människor på ett djupare plan än bland vardagens alla ytligheter.
Jag älskar ytligheter också! Vi i den här delen av världen är lyckligt lottade som kan frossa i ett överflöd av superficialiteter. (Jag vet att ordet superficialitet är egenhändigt försvenskad engelska men visst är det ett bra ord?) Men det ytliga blir bara tråkig, grå vardag om det inte finns något intresse för vad som gömmer sig bakom.
Nu blev det lite väl djupsinnigt, va? Lovar att kompensera med något i stil med ”Dagens Outfit” snart.
torsdag 4 september 2008
Dagens DN Debatt
Jag hade tänkt blogga om dagens inlägg på DN Debatt men efter att ha läst Annika Andersson Ribbings blogg hänvisar jag till den i stället.
onsdag 3 september 2008
Valet mellan att skriva debattinlägg eller spela bordtennis
Fredrik Mellgren skriver i Svenska dagbladet den 30 augusti 2008 att Södermanlands Handikappidrottsförbund genom en undersökning har kommit fram till att motion skulle minska funktionshindrades behov av personlig assistans.
I mitt huvud får jag upp en bild av min syster som sitter invid ett bordtennisbord med blicken fixerad vid pingisbollen som bollas fram och tillbaka över bordet mellan Emelies assistent och hennes motspelares assistent… För så är det. De som jag känner som är berättigade till personlig assistans kan inte själva ägna sig åt bordtennisspelande, simning eller rullstolsåkning utan personliga assistenter. Det är liksom anledningen till att de beviljats personlig assistans.
Åsa L Norlin påstår i artikeln att risken för att passiviseras som svårt funktionshindrad är mycket stor. Hon anser att funktionshindrade som själva inte kan använda sina armar och ben, utan behöver hjälp av andra, har fel inställning och behöver en spark i rumpan. Att personliga assistenters uppgift bör vara att pressa den funktionshindrade till att klara sig på egen hand. Om de funktionshindrade som är av en annan åsikt än Norlin säger hon att det finns ”många som inte tänkt igenom vad som är bäst för dem”.
Oj, det var ord och inga visor! Förstår fortfarande inte hur bordtennissituationen som jag beskriver här ovanför skulle kunna leda till ett minskat behov av personlig assistans.
Mina vänner som är i behov av personlig assistans lever synnerligen aktiva liv. Inte inom bordtennis eller någon annan idrott heller för den delen. Det betyder inte att de är lata, inte kan tänka igenom saker själva eller behöver sparkas i rumpan. De är skribenter, politiker, musiker, hiphoppare, lobbyister, bloggare och så vidare och så vidare. Dessutom är de alla arbetsledare åt sina personliga assistenter.
Faktum är att om jag jämför de av mina vänner som är assistansberättigade med dem som inte är det eller med dem som inte har någon funktionsnedsättning så är de som lever med personliga assistenter klart mest aktiva. Jag tror att det beror på att de känner att de måste göra skäl för sitt existensberättigande hela tiden. Varje sekund. Mycket på grund av den typen av åsikter som Norlin framför i Svenska Dagbladet. Och det är sorgligt. De är så rädda för att förlora den frihet som personlig assistans innebär att de hastar på för att hinna med att vara så produktiva som de bara kan medan de kan. Medan de har sin personliga assistans. För om den tas bort kan de inte ens vända sig i sängen eller bajsa när de själva behöver. Utan personlig assistans blir de tvungna att vänta tills någon har tid och dessutom är snäll nog att hjälpa dem.
Mina kompisar som behöver personlig assistans kanske inte kan klå Åsa L Norlin i bordtennis men de kickar asses när det gäller mer intellektuella aktiviteter. Något för Åsa att tänka på innan hon rekommenderar sparkar i rumpan.
I mitt huvud får jag upp en bild av min syster som sitter invid ett bordtennisbord med blicken fixerad vid pingisbollen som bollas fram och tillbaka över bordet mellan Emelies assistent och hennes motspelares assistent… För så är det. De som jag känner som är berättigade till personlig assistans kan inte själva ägna sig åt bordtennisspelande, simning eller rullstolsåkning utan personliga assistenter. Det är liksom anledningen till att de beviljats personlig assistans.
Åsa L Norlin påstår i artikeln att risken för att passiviseras som svårt funktionshindrad är mycket stor. Hon anser att funktionshindrade som själva inte kan använda sina armar och ben, utan behöver hjälp av andra, har fel inställning och behöver en spark i rumpan. Att personliga assistenters uppgift bör vara att pressa den funktionshindrade till att klara sig på egen hand. Om de funktionshindrade som är av en annan åsikt än Norlin säger hon att det finns ”många som inte tänkt igenom vad som är bäst för dem”.
Oj, det var ord och inga visor! Förstår fortfarande inte hur bordtennissituationen som jag beskriver här ovanför skulle kunna leda till ett minskat behov av personlig assistans.
Mina vänner som är i behov av personlig assistans lever synnerligen aktiva liv. Inte inom bordtennis eller någon annan idrott heller för den delen. Det betyder inte att de är lata, inte kan tänka igenom saker själva eller behöver sparkas i rumpan. De är skribenter, politiker, musiker, hiphoppare, lobbyister, bloggare och så vidare och så vidare. Dessutom är de alla arbetsledare åt sina personliga assistenter.
Faktum är att om jag jämför de av mina vänner som är assistansberättigade med dem som inte är det eller med dem som inte har någon funktionsnedsättning så är de som lever med personliga assistenter klart mest aktiva. Jag tror att det beror på att de känner att de måste göra skäl för sitt existensberättigande hela tiden. Varje sekund. Mycket på grund av den typen av åsikter som Norlin framför i Svenska Dagbladet. Och det är sorgligt. De är så rädda för att förlora den frihet som personlig assistans innebär att de hastar på för att hinna med att vara så produktiva som de bara kan medan de kan. Medan de har sin personliga assistans. För om den tas bort kan de inte ens vända sig i sängen eller bajsa när de själva behöver. Utan personlig assistans blir de tvungna att vänta tills någon har tid och dessutom är snäll nog att hjälpa dem.
Mina kompisar som behöver personlig assistans kanske inte kan klå Åsa L Norlin i bordtennis men de kickar asses när det gäller mer intellektuella aktiviteter. Något för Åsa att tänka på innan hon rekommenderar sparkar i rumpan.
Sant utanförskap.
Om du så bara läser en artikel i dag ber jag dig välja Adryan Lindens ord i ETC.
Han berättar om hur han som ung bäddades ned klockan 22.00 varje kväll och hur han därefter låg och lyssnade på sina syskon som skrattade och umgicks ute i bostaden. Själv kunde han inte kliva upp och göra dem sällskap på grund av sin funktionsnedsättning. Snacka om utanförskap!
Adryan berättar också hur lagen om rätt till personlig assistans gav honom liv. Nu vill man ändra i den lagstiftningen för att spara pengar. 15 procent låter inte så allvarligt men
Adryan Linden förklarar vad 15 procents livsnedskärning kan innebära:
”15 procent mindre frihet som tvingar dig att välja mellan städning eller att bajsa.
15 procent mindre möjlighet att kunna säga till sin mamma eller pappa: ”Jag älskar dig.”
Det handlar om att bli 15 procent mindre syskon – du förstår, en människa kan inte bli 15 procent mindre.
Så om du exempelvis ifrågasätter FRA-lagstiftningen, skulle vi behöva dig till en lika viktig, om inte viktigare kamp. Att hjälpa oss på botten av samhället i försvaret av vår rätt att få vara 100 procent människa och inte 85 procent varelse.”
Jag vill ha 100% av min syster och mina vänner med funktionsnedsättningar så jag utmanar DIG! Solidarisera dig i kampen för gravt funktionshindrades rätt till personlig assistans – kampen för liv! Skriv en rad till politikerna, kontakta närmaste handikapporganisation och ta upp ämnet med kollegorna under kafferasten! Det handlar om att inte placera människor i utanförskap. Det handlar om livet.
Han berättar om hur han som ung bäddades ned klockan 22.00 varje kväll och hur han därefter låg och lyssnade på sina syskon som skrattade och umgicks ute i bostaden. Själv kunde han inte kliva upp och göra dem sällskap på grund av sin funktionsnedsättning. Snacka om utanförskap!
Adryan berättar också hur lagen om rätt till personlig assistans gav honom liv. Nu vill man ändra i den lagstiftningen för att spara pengar. 15 procent låter inte så allvarligt men
Adryan Linden förklarar vad 15 procents livsnedskärning kan innebära:
”15 procent mindre frihet som tvingar dig att välja mellan städning eller att bajsa.
15 procent mindre möjlighet att kunna säga till sin mamma eller pappa: ”Jag älskar dig.”
Det handlar om att bli 15 procent mindre syskon – du förstår, en människa kan inte bli 15 procent mindre.
Så om du exempelvis ifrågasätter FRA-lagstiftningen, skulle vi behöva dig till en lika viktig, om inte viktigare kamp. Att hjälpa oss på botten av samhället i försvaret av vår rätt att få vara 100 procent människa och inte 85 procent varelse.”
Jag vill ha 100% av min syster och mina vänner med funktionsnedsättningar så jag utmanar DIG! Solidarisera dig i kampen för gravt funktionshindrades rätt till personlig assistans – kampen för liv! Skriv en rad till politikerna, kontakta närmaste handikapporganisation och ta upp ämnet med kollegorna under kafferasten! Det handlar om att inte placera människor i utanförskap. Det handlar om livet.
tisdag 2 september 2008
Ännu en blogg som du inte får missa!
Jonas Franksson har börjat blogga. Jonas, du vet den rullstolsburna killen i SVT:s CP-magasinet. Hans inlägg är självkritiska, knivskarpa och personliga. Läs!
måndag 1 september 2008
Det här får du inte missa!
Läs Emelies blogg ”Det börjar stinka smutskastningskampanj” där hon bemöter Svenska Dagbladets artikel ”Många missbrukar stödet”. Inte missa!
Färdtjänst, köldfrossa och ömma fötter...
Läser om Bertil, 79 år, som missade en begravning för att färdtjänst körde honom till Hammarby Sjöstad i stället för Hammarby kyrka i Upplands Väsby. Kanske en ny inbesparingsmetod? Att köra till närmsta liknande adress och hoppas att kunden är i så risigt skick att han eller hon inte märker någon skillnad... Eller att det helt enkelt ska kännas så meningslöst för kunden att ens försöka anlita färdtjänst att han eller hon ger upp och väljer att stanna hemma… I artikeln framgår att många av landets färdtjänstresor samordnas från Estland och Moldavien. Anledningen? Telefonisterna där är billigare. Här bråkar vi om arbetare som kommer till Sverige från andra länder och arbetar för oacceptabelt låga löner medan landstingen anlitar företag som betalar lika låga löner men till arbetare som stannar i hemlandet… Är det inte sådant som kallas dubbelmoral? Är det bättre att vi pysslar med sådant utanför Sveriges gränser?
Minns förresten förra vintern när Emelie och jag hade varit på en fest. Kvällen var fantastiskt trevlig tills det blev dags att åka hem. Jag väntade med Emelie tills hennes färdtjänstbuss kom innan jag tog en taxi hem till mig. Det var i alla fall så jag tänkte men det var inte så kvällen slutade. Vi väntade och väntade och väntade… Och väntade. Emelie ringde färdjänst. Något hade gått fel. En enda buss fanns att tillgå denna lördagskväll enligt telefonisten och den var helt fullbokad. Först tidigt morgonen därpå kunde syrran vänta sig en buss som kunde ta henne hem. Vad göra? Jag kunde ju inte bara säga ”okej, hej svej, syrran” och sätta mig i en taxi och åka hem och sova… Nej, den där vinterkvällen slutade med att vi traskade flera timmar genom halva Stockholm hem till Emelie. Det var inte vad vi hade förväntat oss. Jag hade högklackat och varken Emelie, hennes personliga assistent eller jag var tillräckligt varmt klädda för den där nattliga vinterpromenaden.
Minns förresten förra vintern när Emelie och jag hade varit på en fest. Kvällen var fantastiskt trevlig tills det blev dags att åka hem. Jag väntade med Emelie tills hennes färdtjänstbuss kom innan jag tog en taxi hem till mig. Det var i alla fall så jag tänkte men det var inte så kvällen slutade. Vi väntade och väntade och väntade… Och väntade. Emelie ringde färdjänst. Något hade gått fel. En enda buss fanns att tillgå denna lördagskväll enligt telefonisten och den var helt fullbokad. Först tidigt morgonen därpå kunde syrran vänta sig en buss som kunde ta henne hem. Vad göra? Jag kunde ju inte bara säga ”okej, hej svej, syrran” och sätta mig i en taxi och åka hem och sova… Nej, den där vinterkvällen slutade med att vi traskade flera timmar genom halva Stockholm hem till Emelie. Det var inte vad vi hade förväntat oss. Jag hade högklackat och varken Emelie, hennes personliga assistent eller jag var tillräckligt varmt klädda för den där nattliga vinterpromenaden.
söndag 31 augusti 2008
Det var min 13-åriga syrra som satt i sin rullstol och drog halsbloss.
När mamma och jag åkte förbi vår port på Ringvägen i Stockholm fick jag plötsligt syn på min lillasyster Emelie som satt i sin rullstol och blossade på en cigarett. Hon var i 13-årsåldern och jag 15. Jag sneglade mot mamma för att kolla av om det var för sent eller ej. Hon verkade inte ha upptäckt syrran än så jag försökte rikta hennes uppmärksamhet åt ett annat håll genom att peka på reklamen i bussen och alldeles för högljutt ropa ”kolla”. Samtidigt som jag insåg att reklamaffischen handlade om kondomer och med rodnande kinder började fundera över hur jag skulle fortsätta samtalet fastnade mammas blick på sällskapet utanför vår port just när syrrans assistent höll fram cigaretten mot Emelie som drog ett halsbloss. ”Det där är ju Emelie!” utbrast hon. Syrrans smygrökning var avslöjad.
Emelie fick en rejäl utskällning och många föreläsningar om cigaretter och nikotin och allt vad det var. Punkt slut. Min mamma är en väldigt klok person som aldrig gjort skillnad på mig och min syster. För henne var det inte mer konstigt att Emelie smygrökte, testade alkohol och skolkade än att jag gjorde det. Och liksom jag fick Emelie ta konsekvenserna av sitt handlande. Den där perioden var så viktig och lämnade så många minnen som kanske inte var så roliga då men som vi skrattar gott åt nu i efterhand. Jag är så glad att Emelie och jag har de där minnena tillsammans. Tänk om vår mamma i stället hade skällt ut Emelies assistenter och med hjälp av alla vuxna som Emelie på grund av sin funktionsnedsättning var beroende av sett till att min lillasyster aldrig fick möjlighet att göra de där misstagen som de flesta av oss gör i tonåren? Som man måste få göra. För mamma hade det varit den lättaste vägen. Jag tror inte att Emelies och min relation hade sett ut som den gör i dag utan de där tonårsäventyren. Tack för det mamma! Och tack alla underbara assistenter som gjorde ett jäkla bra jobb! Emelie, vi berättar inte om shotsen i källarlokalen, va?
Emelie fick en rejäl utskällning och många föreläsningar om cigaretter och nikotin och allt vad det var. Punkt slut. Min mamma är en väldigt klok person som aldrig gjort skillnad på mig och min syster. För henne var det inte mer konstigt att Emelie smygrökte, testade alkohol och skolkade än att jag gjorde det. Och liksom jag fick Emelie ta konsekvenserna av sitt handlande. Den där perioden var så viktig och lämnade så många minnen som kanske inte var så roliga då men som vi skrattar gott åt nu i efterhand. Jag är så glad att Emelie och jag har de där minnena tillsammans. Tänk om vår mamma i stället hade skällt ut Emelies assistenter och med hjälp av alla vuxna som Emelie på grund av sin funktionsnedsättning var beroende av sett till att min lillasyster aldrig fick möjlighet att göra de där misstagen som de flesta av oss gör i tonåren? Som man måste få göra. För mamma hade det varit den lättaste vägen. Jag tror inte att Emelies och min relation hade sett ut som den gör i dag utan de där tonårsäventyren. Tack för det mamma! Och tack alla underbara assistenter som gjorde ett jäkla bra jobb! Emelie, vi berättar inte om shotsen i källarlokalen, va?
lördag 30 augusti 2008
Läsvärt och tänkvärt om LSS
Adolf Ratzka på stiftelsen Independent Living Institute berättar i Dagens Nyheter att stiftelsen jämfört timkostnaderna för hemtjänst med timkostnaderna för personlig assistans. Resultatet är att hemtjänst i stället för personlig assistans hade blivit dyrare. Närmare bestämt 26 miljarder dyrare. Om all personlig assistans hade utförts av privata anordnare hade besparingen uppgått till hela 77 miljarder kronor.
Ratzka berättar också att kommunerna ofta klagar över att Försäkringskassans schablonbelopp för personlig assistans inte räcker till och att kommunerna då skjuter till mer pengar. Något som privata assistansanordnare inte gör.
Precis som jag bloggade om för flera år sedan påpekar Adolf Ratzka den arbetsmarknadspolitiska vikten av att yrket personlig assistent finns kvar. För många är det första steget in i arbetslivet eller en väg tillbaka till det. En viktig aspekt som ofta inte nämns i debatten. I stället för att betala ut socialbidrag får samhället skattepengar från dem som arbetar som personliga assistenter.
Ratzka berättar också att kommunerna ofta klagar över att Försäkringskassans schablonbelopp för personlig assistans inte räcker till och att kommunerna då skjuter till mer pengar. Något som privata assistansanordnare inte gör.
Precis som jag bloggade om för flera år sedan påpekar Adolf Ratzka den arbetsmarknadspolitiska vikten av att yrket personlig assistent finns kvar. För många är det första steget in i arbetslivet eller en väg tillbaka till det. En viktig aspekt som ofta inte nämns i debatten. I stället för att betala ut socialbidrag får samhället skattepengar från dem som arbetar som personliga assistenter.
onsdag 27 augusti 2008
Nej, alla kan inte bli kungar men grundläggande mänskliga rättigheter ska väl gälla ändå?
I måndags läste jag en kolumn av Anna Ekelund på Aftonbladet.se. ”Alla kan inte få allt - och bli kungar eller lucior” löd rubriken.
Anna Ekelund skriver: ””Att inte kunna använda samma entré som övriga besökare eller tvingas ta en bakväg är kränkande”, säger man på De handikappades riksförbund (DHR). Att gå in bakvägen verkar dock inte kränka ställets personal.”
Jag förstår inte. Talar Ekelund om funktionshindrade restauranganställda? Som inte vill använda samma entré som den icke funktionshindrade personalen?
Vidare räknar Anna Ekelund upp ställen och sammanhang som hon utesluts ifrån. Herrklubbar, ordenssällskap och riddarhuset bland annat. Hon menar också att hon själv inte har tillräckligt mycket pengar för att gå på ”de finaste restaurangerna” och anser uppenbarligen att det är jämförbart med den diskriminering som funktionshindrade utsätts för. Att kompensera för egna komplex och tillkortakommanden genom att se till att det ska finnas några som är mindre välkomna, mer utestängda än man själv är ett alltför välkänt fenomen. Men att en tidning som Aftonbladet tillåter någon ägna sig åt detta offentligt… Jag saknar ord.
Längre ner i sin kolumn skriver Ekelund: ”När allt är anpassat och den som kände sig utesluten nu kan ha tillgång till varje plats han eller hon drömt om att besöka, är man nöjd då? Eller ska staten också tillhandahålla förståelse, respekt och ett vänligt leende? Kompisar? Älskare och älskarinnor?”
Vad menar Ekelund? Att funktionshindrade inte kan ha vänner, älskare och älskarinnor utan statens försorg? Här öppnar sig en avgrund av fördomar! Rena helvetesgapet. Själv är jag inte funktionshindrad. Jag var Lucia, röstades fram till skolans snyggaste tjej, balens drottning och en hel massa trams. Plastic fantastic. Alla ville umgås med mig och jag kunde välja och vraka när det gällde killar. Jag var alltså en sån som Ekelund tycks tro att alla till varje pris eftersträvar att vara. Kanske gör hon det antagandet för att hon själv velat vara den där luciasymbolen. Den som får ”allt”, som hon skriver i rubriken. Men surprise, surprise. Jag har varit dödligt kär i en rullstolsburen kille. Flera av mina bästa, roligaste vänner är rullstolsburna. Och jag lovar, det är inte staten som tvingar mig. Däremot skulle jag bli väldigt glad om staten eller någon annan såg till att det blev lite lättare för mig umgås med mina vänner i rullstol. Även för mig känns det konstigt att alltid behöva planera in absurdum, tvingas till speciallösningar och så vidare varje gång jag umgås med en vän som är funktionshindrad.
Som Ekelund själv påpekar är människor i Sverige inte särskilt benägna att hjälpa varandra. Sitter man i rullstol är risken för att få en dörr drämd i ansiktet större än chansen att någon håller upp den för en.
Om Ekelunds kolumn hade handlat om personer med invandrarbakgrund eller homosexuella är jag övertygad om att den aldrig hade publicerats. Varför anses det okej att yttra sig kränkande om funktionshindrade? Det har alltid funnits människor som har behov av att mobba och trycka ned andra för att upphöja sig själva. Men varför opponerar sig ingen? Som vanligt låter väl den fega tigande massan mobbningen pågå av lättnad över att inte vara den mobbade, av rädsla för att bli det.
Naturligtvis vet Anna Ekelund att tillgänglighetsfrågan inte handlar om att bli kung, Lucia eller adlig utan bara rätt och slätt om att funktionshindrade ska få möjlighet att göra saker som andra tar för givet. Att ändra Anna Ekelunds syn på tillvaron blir nog svårt. Tillgänglighet är betydligt enklare att uppnå. Hissar, ramper och dörrautomatik är inget märkvärdigt. Snarare bra för de flesta. Småbarnsföräldrar med barnvagnar, äldre som fått svårt att röra sig, alla som bär på tunga kassar och så vidare.
Anna Ekelund, förr eller senare blir de flesta av oss funktionshindrade. På ålderns höst kanske inte det gör så mycket. Men det kan hända oss saker redan innan dess. Sjukdomar, olyckor och brott är ingen av oss immun emot. Det kan drabba mig, dig, våra barn, syskon eller vänner när som helst. Om det drabbar mig vill jag kunna fortsätta leva livet ändå.
”Vad göra med dem som lider av kronisk smärta eller trötthet? Eller dem med fobier? Där hjälper inte alla ramper och specialhissar i världen. Vilket handikapp ska gälla år 2010?” frågar Anna Ekelund plötsligt. Menar hon att det alltid finns människor som har det värre, vars hinder är svårare att avhjälpa och att det motiverar att man inte ska hjälpa dem vars hinder går att avhjälpa? Det skulle vara som att stoppa all cancersjukvård för att det finns de som inte går att bota. Dessutom kan även funktionshindrade drabbas av kronisk smärta och trötthet och naturligtvis lider man lika mycket av det om man är funktionshindrad som om man inte är det.
Ekelund avslutar sin kolumn med en anekdot som jag uppfattar som ett försök att vara lustig. ”Jag läste om en kvinna i USA som lider av så många fobier att hon har fått en tränad apa att ha med sig vart hon än kör eller går. En hjälp-apa som kan öppna dörrar, kramas och hålla handen. Kanske det är svaret? En apa per medborgare 2010.”
Vandringssägner finns det otaliga. Vill man, kan man finna hur märkliga exempel som helst att dra fram i tid och otid. När jag var liten läste vi boken ”Råttan i pizzan” och en tidskrift som hette ”En ding ding värld”.
Det är svårt att bemöta yttranden som fötts ur bitterhet, missnöje, avund och hat för att de lockar den som hyser de där destruktiva känslorna att frångå logikens resonemang. Precis som det är svårt för de etablerade demokratiska partierna att bemöta extrema missnöjespartier som Sverigedemokraterna.
Anna Ekelund skriver: ””Att inte kunna använda samma entré som övriga besökare eller tvingas ta en bakväg är kränkande”, säger man på De handikappades riksförbund (DHR). Att gå in bakvägen verkar dock inte kränka ställets personal.”
Jag förstår inte. Talar Ekelund om funktionshindrade restauranganställda? Som inte vill använda samma entré som den icke funktionshindrade personalen?
Vidare räknar Anna Ekelund upp ställen och sammanhang som hon utesluts ifrån. Herrklubbar, ordenssällskap och riddarhuset bland annat. Hon menar också att hon själv inte har tillräckligt mycket pengar för att gå på ”de finaste restaurangerna” och anser uppenbarligen att det är jämförbart med den diskriminering som funktionshindrade utsätts för. Att kompensera för egna komplex och tillkortakommanden genom att se till att det ska finnas några som är mindre välkomna, mer utestängda än man själv är ett alltför välkänt fenomen. Men att en tidning som Aftonbladet tillåter någon ägna sig åt detta offentligt… Jag saknar ord.
Längre ner i sin kolumn skriver Ekelund: ”När allt är anpassat och den som kände sig utesluten nu kan ha tillgång till varje plats han eller hon drömt om att besöka, är man nöjd då? Eller ska staten också tillhandahålla förståelse, respekt och ett vänligt leende? Kompisar? Älskare och älskarinnor?”
Vad menar Ekelund? Att funktionshindrade inte kan ha vänner, älskare och älskarinnor utan statens försorg? Här öppnar sig en avgrund av fördomar! Rena helvetesgapet. Själv är jag inte funktionshindrad. Jag var Lucia, röstades fram till skolans snyggaste tjej, balens drottning och en hel massa trams. Plastic fantastic. Alla ville umgås med mig och jag kunde välja och vraka när det gällde killar. Jag var alltså en sån som Ekelund tycks tro att alla till varje pris eftersträvar att vara. Kanske gör hon det antagandet för att hon själv velat vara den där luciasymbolen. Den som får ”allt”, som hon skriver i rubriken. Men surprise, surprise. Jag har varit dödligt kär i en rullstolsburen kille. Flera av mina bästa, roligaste vänner är rullstolsburna. Och jag lovar, det är inte staten som tvingar mig. Däremot skulle jag bli väldigt glad om staten eller någon annan såg till att det blev lite lättare för mig umgås med mina vänner i rullstol. Även för mig känns det konstigt att alltid behöva planera in absurdum, tvingas till speciallösningar och så vidare varje gång jag umgås med en vän som är funktionshindrad.
Som Ekelund själv påpekar är människor i Sverige inte särskilt benägna att hjälpa varandra. Sitter man i rullstol är risken för att få en dörr drämd i ansiktet större än chansen att någon håller upp den för en.
Om Ekelunds kolumn hade handlat om personer med invandrarbakgrund eller homosexuella är jag övertygad om att den aldrig hade publicerats. Varför anses det okej att yttra sig kränkande om funktionshindrade? Det har alltid funnits människor som har behov av att mobba och trycka ned andra för att upphöja sig själva. Men varför opponerar sig ingen? Som vanligt låter väl den fega tigande massan mobbningen pågå av lättnad över att inte vara den mobbade, av rädsla för att bli det.
Naturligtvis vet Anna Ekelund att tillgänglighetsfrågan inte handlar om att bli kung, Lucia eller adlig utan bara rätt och slätt om att funktionshindrade ska få möjlighet att göra saker som andra tar för givet. Att ändra Anna Ekelunds syn på tillvaron blir nog svårt. Tillgänglighet är betydligt enklare att uppnå. Hissar, ramper och dörrautomatik är inget märkvärdigt. Snarare bra för de flesta. Småbarnsföräldrar med barnvagnar, äldre som fått svårt att röra sig, alla som bär på tunga kassar och så vidare.
Anna Ekelund, förr eller senare blir de flesta av oss funktionshindrade. På ålderns höst kanske inte det gör så mycket. Men det kan hända oss saker redan innan dess. Sjukdomar, olyckor och brott är ingen av oss immun emot. Det kan drabba mig, dig, våra barn, syskon eller vänner när som helst. Om det drabbar mig vill jag kunna fortsätta leva livet ändå.
”Vad göra med dem som lider av kronisk smärta eller trötthet? Eller dem med fobier? Där hjälper inte alla ramper och specialhissar i världen. Vilket handikapp ska gälla år 2010?” frågar Anna Ekelund plötsligt. Menar hon att det alltid finns människor som har det värre, vars hinder är svårare att avhjälpa och att det motiverar att man inte ska hjälpa dem vars hinder går att avhjälpa? Det skulle vara som att stoppa all cancersjukvård för att det finns de som inte går att bota. Dessutom kan även funktionshindrade drabbas av kronisk smärta och trötthet och naturligtvis lider man lika mycket av det om man är funktionshindrad som om man inte är det.
Ekelund avslutar sin kolumn med en anekdot som jag uppfattar som ett försök att vara lustig. ”Jag läste om en kvinna i USA som lider av så många fobier att hon har fått en tränad apa att ha med sig vart hon än kör eller går. En hjälp-apa som kan öppna dörrar, kramas och hålla handen. Kanske det är svaret? En apa per medborgare 2010.”
Vandringssägner finns det otaliga. Vill man, kan man finna hur märkliga exempel som helst att dra fram i tid och otid. När jag var liten läste vi boken ”Råttan i pizzan” och en tidskrift som hette ”En ding ding värld”.
Det är svårt att bemöta yttranden som fötts ur bitterhet, missnöje, avund och hat för att de lockar den som hyser de där destruktiva känslorna att frångå logikens resonemang. Precis som det är svårt för de etablerade demokratiska partierna att bemöta extrema missnöjespartier som Sverigedemokraterna.
måndag 25 augusti 2008
Falska invalider och fördomar i Berlusconiklass
Minns du bilderna från en italiensk strand där italienare och turister solade, badade, åt, drack och lekte trots att två romska flickor som drunknat inför allas ögon låg på stranden, övertäckta av filtar? Har du läst om att Italiens regering ville samla in alla romers fingeravtryck? Om rasismen mot romer i Italien? De där bilderna visualiserade rasismen.
Jag ser en hel del på italiensk tv. Inte för det kvalitativa innehållet men för att hålla igång italienskan. Under de senaste åren har jag i nyhetsinslag och andra program fått höra de mest häpnadsväckande, fördomsfulla och utpekande berättelser om romer som man någonsin kan tänka sig. Så lagförslaget om att samla in romers fingeravtryck kom inte som någon surprise.
När jag bodde i Italien handlade det mycket om falska invalider i nyhetsinslagen. Jo, funktionshindrade som inte var funktionshindrade på riktigt! De bara låtsades för att få kvittera ut pensioner. Enligt nyhetsrubrikerna härjade en liga, ”falska invalid”-ligan som gjorde detta. Plötsligt började man tala om att utföra läkarkontroller på alla funktionshindrade för att rota fram de falska invaliderna. Lite fingeravtrycksvarning. Eller kanske värre…
Hela tiden har jag tänkt att ”det där” skulle inte kunna ske i Sverige. Här skulle man aldrig kunna peka ut en hel grupp bara för att det visat sig finnas några rötägg inom gruppen, vilken som helst, funktionshindrade, romer, poliskåren, katolska präster… Man kan ju dela in människor i hur många grupperingar som helst utifrån kön, yrke, etnicitet, åsikter, sexuell läggning, funktionshinder och så vidare i all oändlighet. Och rötägg kommer du att finna i alla de grupperna. Men i Sverige drar man inte alla över en kam trodde jag. Här har vi kommit längre… Trodde jag… Läs här:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1610445.svd
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1610447.svd
Jag tycker att många uttalanden om funktionshindrade på senare tid påminner om ett mediaklimat och en attityd som inte hör hemma i en demokrati där allas liv värderas lika högt och där man är oskyldig tills motsatsen bevisats.
Återkommer i ämnet lite senare. Till dess tycker jag att du ska gå in på Aftonbladet och protestera mot att funktionshindades liv drabbas av nedskärningar.
Länkar om rasismen mot romer i Italien:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=801134
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2834995.ab
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=130&a=435912
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1413433.svd
http://www.expressen.se/nyheter/1.1249302/1.902599
Jag ser en hel del på italiensk tv. Inte för det kvalitativa innehållet men för att hålla igång italienskan. Under de senaste åren har jag i nyhetsinslag och andra program fått höra de mest häpnadsväckande, fördomsfulla och utpekande berättelser om romer som man någonsin kan tänka sig. Så lagförslaget om att samla in romers fingeravtryck kom inte som någon surprise.
När jag bodde i Italien handlade det mycket om falska invalider i nyhetsinslagen. Jo, funktionshindrade som inte var funktionshindrade på riktigt! De bara låtsades för att få kvittera ut pensioner. Enligt nyhetsrubrikerna härjade en liga, ”falska invalid”-ligan som gjorde detta. Plötsligt började man tala om att utföra läkarkontroller på alla funktionshindrade för att rota fram de falska invaliderna. Lite fingeravtrycksvarning. Eller kanske värre…
Hela tiden har jag tänkt att ”det där” skulle inte kunna ske i Sverige. Här skulle man aldrig kunna peka ut en hel grupp bara för att det visat sig finnas några rötägg inom gruppen, vilken som helst, funktionshindrade, romer, poliskåren, katolska präster… Man kan ju dela in människor i hur många grupperingar som helst utifrån kön, yrke, etnicitet, åsikter, sexuell läggning, funktionshinder och så vidare i all oändlighet. Och rötägg kommer du att finna i alla de grupperna. Men i Sverige drar man inte alla över en kam trodde jag. Här har vi kommit längre… Trodde jag… Läs här:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1610445.svd
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1610447.svd
Jag tycker att många uttalanden om funktionshindrade på senare tid påminner om ett mediaklimat och en attityd som inte hör hemma i en demokrati där allas liv värderas lika högt och där man är oskyldig tills motsatsen bevisats.
Återkommer i ämnet lite senare. Till dess tycker jag att du ska gå in på Aftonbladet och protestera mot att funktionshindades liv drabbas av nedskärningar.
Länkar om rasismen mot romer i Italien:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=801134
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2834995.ab
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=130&a=435912
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1413433.svd
http://www.expressen.se/nyheter/1.1249302/1.902599
söndag 24 augusti 2008
”Du är verbalt aggressiv. En argumentens stridsvagn som mejar ned allt.”
Ungefär så sa min mamma till mig för ett tag sen när vi bråkade. Det var inte menat som en komplimang då när hon sa det. Ändå är det bland det finaste någon har sagt till mig. Och jag tror att hon, när hon och jag är ense i en diskussion, är stolt över mig när jag lyckas spetsa argumenten och hålla mig saklig. Jag har alltid sett upp till henne just för hennes verbala överlägsenhet och förmåga att prata ner vem som helst. Om jag lyckats ärva ens en tiondel av hennes skicklighet så är jag nöjd. Tro nu inte att min mamma varit någon vän av hård fostran och snål på beröm. Tvärtom har hon alltid överöst sina barn med komplimanger, beröm och uppmuntran. Men de där orden gör mig särskilt glad. Tro inte heller att jag är en gapig argbigga och besserwisser som är orubbligt övertygad om min egen förträfflighet. Nej, jag oftast mycket diplomatisk och rentav återhållsam. Något som jag själv upplever som rätt trist. Vid de få tillfällen jag lyckas få till en bra punch line blir jag så lycklig att jag måste gå utom synhåll och hoppa jämfota. Därför värmde de där orden. Tack, världens bästa mamma! Puss och kram!
lördag 23 augusti 2008
Snabba cash på exets bröllop i Italien
För några veckor sedan damp det ner en inbjudan till ett bröllop i min brevlåda. Det är mitt ex som ska gifta sig. Nu misstänker du att det här är en svartsjukeblogg. Det är det inte. Det var tio år sedan vi var ihop, vi har varit goda vänner ända sedan dess och jag har tjatat i över ett år på att han äntligen ska fria till sin Gina (namnet är fingerat) som han redan har två barn med. Den yngste sonen ska förresten döpas i samband med bröllopet.Bloggen handlar om deras liste di nozze - bröllopslistor. Som gäst ombeds man rakt av sätta in pengar på inte mindre än tre bankkonton. Ett bröllopsresekonto, ett bröllopsgåvokonto och ett dopgåvokonto. Brudparet förväntar sig alltså pengar och det handlar inte om kuvertavgifter.
Nu kan man tro att brudparet är ungt, oetablerat och just i färd att sätta eget bo. Inte precis. Mitt ex kör Ferrari, Lamborghini och Porsche till vardags, äger fler än en handfull tre- och fyrstjärniga hotell mitt i Rom och en stor vingård i Umbrien. Paret bor i en minst sagt exklusivt inredd gigantisk våning i Roms centrum. Det där får en ju att fundera på hur mycket man som gäst förväntas spendera. Förstår du mitt dilemma? Ska de sedan publicera hur mycket var och en donerat dessutom? Nej, jag vet inte… Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt…
fredag 22 augusti 2008
Blixtar och dunder!
Så här såg det ut på himlen när jag kom till Värmdö nyss. Nu åskar det rejält och blixtarna lyser upp. Lite mysigt! Tur att man inte är rädd för åska...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
