"Min bror är enda barnet"

Häromdagen såg jag en italiensk film som heter ”Min bror är enda barnet”. En titel som väcker nyfikenhet. Eftersom de italienska filmer jag sett under senare år inte har varit några underverk hade jag inte så höga förväntningar. Men till min glädje var filmen riktigt bra. Ingen story från A till B som man kan tolka och analysera. Mer en film med en känsla av nu i. Jag kände igen ”grälandet” och ”antingen-eller”-mentaliteten från tiden då jag bodde i Rom. I samma kompisgäng rymdes åsikter från rödaste vänster till mörkaste höger. Ändå var alla vänner. Ibland, ganska ofta, ledde en diskussion till att något for i golvet. Särskilt mobiltelefonerna levde farligt. Men när argumentationen var över skrattade alla och var best friends igen. Det var en härlig tid men det är inte meningen att vara sentimental. Se filmen!