Yrkesstolthet och kreativitet, mattanter och Klass 9A

Om man utgår från att något är trist bortom beskrivningsbarhet eller omöjligt så blir det ofta så. Trist och omöjligt. Jämför mattanterna i Matakuten i tv4 med lärarna i Klass 9A i SVT. Lärarna hyste hela tiden en tro på att de skulle kunna åstadkomma förbättring. Visst var det knackigt ibland men någonstans fanns en ändå ett ”jädraranamma, det här ska gå”. Mattanterna klagar och klagar. Hävdar att det inte går att laga mat för att det är för dyrt, för att de inte kan, för att köket inte duger, för att eleverna ändå bara tycker allt är äckligt, inte vill äta hemlagat eller helt enkelt bara att det inte går för att det inte går. De verkar tycka att de dragit en nitlott på arbetsmarknaden och har inte heller själva ansträngt sig för att göra arbetet roligare och fylla det med mening och stolthet. Det var inte alla som i sista avsnittet tycktes ha förändrat sin ståndpunkt i det avseendet men några hade det. Genom att se vad som är möjligt och vilken uppskattning det genererade insåg nog flera hur viktiga de är som personer. Nog tändes några kreativa lågor där i skolmatsalarna?

I dag läser jag att centern föreslår att elever och lärare gemensamt ska utvärdera de enskilda lärarnas arbetsinsatser och att resultat ska ligga till grund för lönenivåer.

- Man måste betydligt bättre än i dag premiera duktiga lärare, säger centerns partisekreterare Anders Flanking till DN.

Malmös socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu har lagt fram ett liknande förslag.

Bravo! Ett utmärkt tillfälle att lära elever om ansvar, demokrati och respekt. Och ett ypperligt för lärarna att använda hela sin blomstrande kreativa förmåga för att försöka bli lika bra som Stavros Louca, Igor Ardoris, Gunilla Hammar-Säfström och resten av gänget i Klass 9A.