”Nej, jag har ingen kniv i handbagaget!”

I kväll har jag slipat mina köksknivar. Det påminner mig om en mindre behaglig incident….

Min dåvarande pojkvän och jag hade besökt min mor i Stockholm under några dagar och innan vi återvände hem till Rom stannade vi till en vecka i Köpenhamn. På väg mot Romflyget hann jag knappt passera metalldetektorn på Kastrups flygplats innan en milt sagt bastant tulltjänstekvinna grabbade tag i min arm.

- Har du kniv i väskan? Frågade hon och nickade mot min väska som just åkt igenom röntgenmaskinen. Jag trodde att hon skämtade och brast ut i skratta. När hon inte rörde en muskel i sitt mycket allvarliga ansikte insåg jag det var läge på att åtminstone besvara hennes fråga.

- Nej, du. Jag har ingen kniv i väskan. Svarade jag alltjämt skrattande.
- Jo, men det tror jag att du har ser du. Insisterade hon allvarligt.
_Nej, det har jag inte. Jag har redan flugit med den här väskan från Stockholm och jag har ingen kniv. Inga droger heller för den delen. Svarade jag.

Nu började pojkvännen som inte talade vare sig svenska eller danska undra vad diskussionen handlade om. Kvickt förklarade jag läget och började smått skratta igen över det absurda i situationen. Jag med kniv på ett flygplan. Don´t think so.
Tulltjänstekvinnan fortsätter hävda att jag har kniv. Till slut ber hon mig öppna väskan.

- Hörrudu, om du nu tror att jag har en kniv i väskan kan du väl öppna och kolla själv! Varsågod. Du kommer inte att hitta någon kniv där. Öppna bara! Sa jag och tyckte att det var skönt att få det hela ur världen. Lite konstigt var det att hon tycktes vilja få mig att tillstå knivinnehav så länge innan hon gjorde slag i saken och öppnade väskan.

Pojkvännen som var törstig och hungrig var vid det här laget mycket irriterad. På mig eller tullen vet jag inte.

Tullkvinnan placerade väskan på ett stort blankt bord, öppnade blixtlåset och började packa upp alla saker som mamma skickat med mig. En hel del kläder, en lampa en osthyvel…
- Är det den där du menar? Frågade jag.
Tulltjänstekvinnan skakade på huvudet och fortsatte målinriktat sitt göromål.
- Vad är det här? Frågade hon och höll fram ett väl intejpat paket av tidningspapper.
- Ingen aning. Det är kanske något som min mor har lagt ned. Svarade jag uppriktigt.

Tejpen som satt omlindad runt paketet satt så hårt att tullkvinnan måste skära upp den. Sedan var det alla lager av tidningspapper som strax fyllde hela bordet och började flyga runt kring säkerhetskontrollen. Pojkvännen var nu skitsur och började stilla undra vad det där paketet innehöll…

- Den här får du skicka i specialpaket. Den kan du inte ha med ombord på planet. Förklarade tulltjänstekvinnan vänligt och höll upp den stora kökskniven.
- Oj, jag visste inte… Det är min mamma som… Förklarade jag innan jag sa att hon skulle skicka kniven på lagenligt sätt.

Sedan började jag skratta. Tills tårarna rann. Jag kunde inte sluta. Jag tänkte bara på hur jag stått där kaxigt och uppmanat 100-kilo-muskler-kvinnan att öppna min väska. Helt ovetande om att jag faktisk hade en gigantisk kniv i väskan. Pojkvännen skrattade inte alls. Han såg inget roligt i situationen klargjorde han grinigt. Jag lyckades till och med föreviga hans sura min på bild men det kanske inte är riktigt schysst att sätta ut den i offentligheten så här. Nej det får bli en knivbild i stället. När jag ringde till mamma och berättade skrattade hon lika mycket. Dessutom var det helt sant att jag hade flugit med väskan från Stockholm. Det här var innan WTC-attacken kan jag ju säga. Annars hade jag nog anklagats för grov talibanism och tilldelats ett eget serienamn som Kemiske Ali, Bagdad Bob, Skobombaren och de där….