”Du är verbalt aggressiv. En argumentens stridsvagn som mejar ned allt.”

Ungefär så sa min mamma till mig för ett tag sen när vi bråkade. Det var inte menat som en komplimang då när hon sa det. Ändå är det bland det finaste någon har sagt till mig. Och jag tror att hon, när hon och jag är ense i en diskussion, är stolt över mig när jag lyckas spetsa argumenten och hålla mig saklig. Jag har alltid sett upp till henne just för hennes verbala överlägsenhet och förmåga att prata ner vem som helst. Om jag lyckats ärva ens en tiondel av hennes skicklighet så är jag nöjd. Tro nu inte att min mamma varit någon vän av hård fostran och snål på beröm. Tvärtom har hon alltid överöst sina barn med komplimanger, beröm och uppmuntran. Men de där orden gör mig särskilt glad. Tro inte heller att jag är en gapig argbigga och besserwisser som är orubbligt övertygad om min egen förträfflighet. Nej, jag oftast mycket diplomatisk och rentav återhållsam. Något som jag själv upplever som rätt trist. Vid de få tillfällen jag lyckas få till en bra punch line blir jag så lycklig att jag måste gå utom synhåll och hoppa jämfota. Därför värmde de där orden. Tack, världens bästa mamma! Puss och kram!