Det var min 13-åriga syrra som satt i sin rullstol och drog halsbloss.

När mamma och jag åkte förbi vår port på Ringvägen i Stockholm fick jag plötsligt syn på min lillasyster Emelie som satt i sin rullstol och blossade på en cigarett. Hon var i 13-årsåldern och jag 15. Jag sneglade mot mamma för att kolla av om det var för sent eller ej. Hon verkade inte ha upptäckt syrran än så jag försökte rikta hennes uppmärksamhet åt ett annat håll genom att peka på reklamen i bussen och alldeles för högljutt ropa ”kolla”. Samtidigt som jag insåg att reklamaffischen handlade om kondomer och med rodnande kinder började fundera över hur jag skulle fortsätta samtalet fastnade mammas blick på sällskapet utanför vår port just när syrrans assistent höll fram cigaretten mot Emelie som drog ett halsbloss. ”Det där är ju Emelie!” utbrast hon. Syrrans smygrökning var avslöjad.

Emelie fick en rejäl utskällning och många föreläsningar om cigaretter och nikotin och allt vad det var. Punkt slut. Min mamma är en väldigt klok person som aldrig gjort skillnad på mig och min syster. För henne var det inte mer konstigt att Emelie smygrökte, testade alkohol och skolkade än att jag gjorde det. Och liksom jag fick Emelie ta konsekvenserna av sitt handlande. Den där perioden var så viktig och lämnade så många minnen som kanske inte var så roliga då men som vi skrattar gott åt nu i efterhand. Jag är så glad att Emelie och jag har de där minnena tillsammans. Tänk om vår mamma i stället hade skällt ut Emelies assistenter och med hjälp av alla vuxna som Emelie på grund av sin funktionsnedsättning var beroende av sett till att min lillasyster aldrig fick möjlighet att göra de där misstagen som de flesta av oss gör i tonåren? Som man måste få göra. För mamma hade det varit den lättaste vägen. Jag tror inte att Emelies och min relation hade sett ut som den gör i dag utan de där tonårsäventyren. Tack för det mamma! Och tack alla underbara assistenter som gjorde ett jäkla bra jobb! Emelie, vi berättar inte om shotsen i källarlokalen, va?