onsdag 27 augusti 2008

Nej, alla kan inte bli kungar men grundläggande mänskliga rättigheter ska väl gälla ändå?

I måndags läste jag en kolumn av Anna Ekelund på Aftonbladet.se. ”Alla kan inte få allt - och bli kungar eller lucior” löd rubriken.

Anna Ekelund skriver: ””Att inte kunna använda samma entré som övriga besökare eller tvingas ta en bakväg är kränkande”, säger man på De handikappades riksförbund (DHR). Att gå in bakvägen verkar dock inte kränka ställets personal.”

Jag förstår inte. Talar Ekelund om funktionshindrade restauranganställda? Som inte vill använda samma entré som den icke funktionshindrade personalen?

Vidare räknar Anna Ekelund upp ställen och sammanhang som hon utesluts ifrån. Herrklubbar, ordenssällskap och riddarhuset bland annat. Hon menar också att hon själv inte har tillräckligt mycket pengar för att gå på ”de finaste restaurangerna” och anser uppenbarligen att det är jämförbart med den diskriminering som funktionshindrade utsätts för. Att kompensera för egna komplex och tillkortakommanden genom att se till att det ska finnas några som är mindre välkomna, mer utestängda än man själv är ett alltför välkänt fenomen. Men att en tidning som Aftonbladet tillåter någon ägna sig åt detta offentligt… Jag saknar ord.

Längre ner i sin kolumn skriver Ekelund: ”När allt är anpassat och den som kände sig utesluten nu kan ha tillgång till varje plats han eller hon drömt om att besöka, är man nöjd då? Eller ska staten också tillhandahålla förståelse, respekt och ett vänligt leende? Kompisar? Älskare och älskarinnor?”

Vad menar Ekelund? Att funktionshindrade inte kan ha vänner, älskare och älskarinnor utan statens försorg? Här öppnar sig en avgrund av fördomar! Rena helvetesgapet. Själv är jag inte funktionshindrad. Jag var Lucia, röstades fram till skolans snyggaste tjej, balens drottning och en hel massa trams. Plastic fantastic. Alla ville umgås med mig och jag kunde välja och vraka när det gällde killar. Jag var alltså en sån som Ekelund tycks tro att alla till varje pris eftersträvar att vara. Kanske gör hon det antagandet för att hon själv velat vara den där luciasymbolen. Den som får ”allt”, som hon skriver i rubriken. Men surprise, surprise. Jag har varit dödligt kär i en rullstolsburen kille. Flera av mina bästa, roligaste vänner är rullstolsburna. Och jag lovar, det är inte staten som tvingar mig. Däremot skulle jag bli väldigt glad om staten eller någon annan såg till att det blev lite lättare för mig umgås med mina vänner i rullstol. Även för mig känns det konstigt att alltid behöva planera in absurdum, tvingas till speciallösningar och så vidare varje gång jag umgås med en vän som är funktionshindrad.

Som Ekelund själv påpekar är människor i Sverige inte särskilt benägna att hjälpa varandra. Sitter man i rullstol är risken för att få en dörr drämd i ansiktet större än chansen att någon håller upp den för en.

Om Ekelunds kolumn hade handlat om personer med invandrarbakgrund eller homosexuella är jag övertygad om att den aldrig hade publicerats. Varför anses det okej att yttra sig kränkande om funktionshindrade? Det har alltid funnits människor som har behov av att mobba och trycka ned andra för att upphöja sig själva. Men varför opponerar sig ingen? Som vanligt låter väl den fega tigande massan mobbningen pågå av lättnad över att inte vara den mobbade, av rädsla för att bli det.

Naturligtvis vet Anna Ekelund att tillgänglighetsfrågan inte handlar om att bli kung, Lucia eller adlig utan bara rätt och slätt om att funktionshindrade ska få möjlighet att göra saker som andra tar för givet. Att ändra Anna Ekelunds syn på tillvaron blir nog svårt. Tillgänglighet är betydligt enklare att uppnå. Hissar, ramper och dörrautomatik är inget märkvärdigt. Snarare bra för de flesta. Småbarnsföräldrar med barnvagnar, äldre som fått svårt att röra sig, alla som bär på tunga kassar och så vidare.

Anna Ekelund, förr eller senare blir de flesta av oss funktionshindrade. På ålderns höst kanske inte det gör så mycket. Men det kan hända oss saker redan innan dess. Sjukdomar, olyckor och brott är ingen av oss immun emot. Det kan drabba mig, dig, våra barn, syskon eller vänner när som helst. Om det drabbar mig vill jag kunna fortsätta leva livet ändå.

”Vad göra med dem som lider av kronisk smärta eller trötthet? Eller dem med fobier? Där hjälper inte alla ramper och specialhissar i världen. Vilket handikapp ska gälla år 2010?” frågar Anna Ekelund plötsligt. Menar hon att det alltid finns människor som har det värre, vars hinder är svårare att avhjälpa och att det motiverar att man inte ska hjälpa dem vars hinder går att avhjälpa? Det skulle vara som att stoppa all cancersjukvård för att det finns de som inte går att bota. Dessutom kan även funktionshindrade drabbas av kronisk smärta och trötthet och naturligtvis lider man lika mycket av det om man är funktionshindrad som om man inte är det.

Ekelund avslutar sin kolumn med en anekdot som jag uppfattar som ett försök att vara lustig. ”Jag läste om en kvinna i USA som lider av så många fobier att hon har fått en tränad apa att ha med sig vart hon än kör eller går. En hjälp-apa som kan öppna dörrar, kramas och hålla handen. Kanske det är svaret? En apa per medborgare 2010.”

Vandringssägner finns det otaliga. Vill man, kan man finna hur märkliga exempel som helst att dra fram i tid och otid. När jag var liten läste vi boken ”Råttan i pizzan” och en tidskrift som hette ”En ding ding värld”.

Det är svårt att bemöta yttranden som fötts ur bitterhet, missnöje, avund och hat för att de lockar den som hyser de där destruktiva känslorna att frångå logikens resonemang. Precis som det är svårt för de etablerade demokratiska partierna att bemöta extrema missnöjespartier som Sverigedemokraterna.

7 kommentarer:

Annika Andersson Ribbing sa...

Jag tappar nästan andan.

Glad och upprörd på samma gång i en ovanlig känslostorm efter att ha läst ditt inlägg.

Upprörd över fenomenet fördomar och exkludering som du så precist och träffsäkert avslöjar.

Glad och stolt över att vara partikompis med dig som skriver som du gör. Över att du avslöjar och ger svar på tal på ett sätt som träffar i solar plexus. Hoppas kolumnisten i Aftonbladet uppmärksammas på det du skrivit.

Annika

Krassman sa...

Du måste skicka en länk på ditt inlägg till Anna Ekelund fort som ögat. Tydligen så måste man ju vara plus kund för att läsa artikeln och med det du vittnar om så tänker jag då inte betala för att läsa hennes artikel. Registrera dig som bloggare hos aftonbladet så kan du pinga med deras egna system när du skrivit något som finns i blaskan. http://www.bloggportalen.se/BlogPortal/view/Home

Anna Ekelund sa...

Folk i rullstol ska inte ha det sämre än andra. Dock: när man talar om "alla" måste man fundera på vad det betyder. Visst var min kolumn provokativ men jag tyckte att jag kunde kosta på mig det som gammal arbetsterapeut och personlig assistent. Debatt behövs men när det kommer till handikapp blir det tyst för ämnet är känsligt och alla är rädda att säga "fel". Lite som när ingen vågar hjälpa till - inte av elakhet utan för att man är rädd att såra någon annan i sin självständighet.

Varför kämpar man till exempel för fysisk tillgänglighet samtidigt som man så spakt bara accepterar ett samhällsklimat där alla stressar och ingen tar sig tid att ens hålla upp en dörr?

Jag tycker att vi ska prata mer öppet om tillgänglighet, funktionshinder, självständighet kontra medmänsklighet och om hur skattepengar ska fördelas så att de kommer fler till gagn. Att till exempel handikappanpassa (läs rullstols-) alla stadsbussar för gigantiska summor och samtidigt ha så snävt tidsschema att busschaufförerna knappt hinner kissa mellan turerna, än mindre ge någon i rullstol den extra tid som krävs att rulla av och på, är slöseri. Diskutera tidsaspekten som tillgänglighetsfaktor.

Ja, alla blir någon gång fysiskt funktionshindrade, och det är så tillgången till det offentliga rummet ska motiveras, inte med någon slags vi/dom-perspektiv.

Min förhoppning var just att det skulle bli debatt. Men stirra er nu inte blinda på en dum kolumn utan driv konstruktivt frågan vidare!

Med vänlig hälsning

Anna Ekelund, journalist/kolumnist

Johan Ribbing sa...

Den som ändå vore journalist. Antingen skriver man intelligenta saker och får beröm för det. Eller så skriver man korkade saker och kan då intala sig att man skapar debatt. Förmodar att bägge sakerna SAMTIDIGT är uteslutet med, ähum, "journalisten", Anna vid pennan.

Johan Ribbing

Anna Ekelund sa...

En kolumn ska uppfylla helt andra kriterier än till exempel ett reportage, en recension eller en nyhetstext. En kolumn ska roa och/eller oroa, och gärna stanna kvar hos läsaren lång tid efter det att han eller hon har lagt ifrån sig tidningen eller vikit ner laptopens skärm.

I yrket som kolumnist ingår det att få gliringar från dem som inte håller med. Det är fascinerande hur fort många tar till personangrepp och förminskande utryck om skribenten - inte sällan utan att ens ha läst texten i fråga.

Johan Ribbing sa...

Jättetråkigt att du känner dig kränkt av mitt personangrepp. Visst var mitt inlägg provokativt men det tyckte jag att jag kunde kosta på mig eftersom det är synd om mig. Som allmäntyckare är mitt uppdrag att roa eller oroa på ett sätt som "..stanna(r) kvar hos läsaren lång tid..". Som, ähum, "provokatör" inser du såklart hur ovidkommande din känsla av att vara kränkt är i sammanhanget. Låt oss tillsammans skita i hur du känner och i dina eventuella rättigheter för att istället glädjas åt det grandiosa slutresultatet; en litet, litet bidrag till det offentliga samtalet. Det var väl det du ville...?

Nästa vecka kan vi antingen spöa skiten ur Alex Schulman, alltså som en skönt ironisk samtidskommentar med garanterad potential att skapa känslor som "stannar kvar"(det bjussar säkert Alex på, han har ju så mycket humor!). Eller så läser du någonting om Robert Fisks uppfattning om journalistik och moral.

Johan Ribbing

Anna Ekelund sa...

Har aldrig påstått mig vara kränkt, Johan. Tänkte bara vidga din horisont lite och förklara mitt yrke.

Fisk är lysande, för övrigt.