Valet mellan att skriva debattinlägg eller spela bordtennis

Fredrik Mellgren skriver i Svenska dagbladet den 30 augusti 2008 att Södermanlands Handikappidrottsförbund genom en undersökning har kommit fram till att motion skulle minska funktionshindrades behov av personlig assistans.

I mitt huvud får jag upp en bild av min syster som sitter invid ett bordtennisbord med blicken fixerad vid pingisbollen som bollas fram och tillbaka över bordet mellan Emelies assistent och hennes motspelares assistent… För så är det. De som jag känner som är berättigade till personlig assistans kan inte själva ägna sig åt bordtennisspelande, simning eller rullstolsåkning utan personliga assistenter. Det är liksom anledningen till att de beviljats personlig assistans.

Åsa L Norlin påstår i artikeln att risken för att passiviseras som svårt funktionshindrad är mycket stor. Hon anser att funktionshindrade som själva inte kan använda sina armar och ben, utan behöver hjälp av andra, har fel inställning och behöver en spark i rumpan. Att personliga assistenters uppgift bör vara att pressa den funktionshindrade till att klara sig på egen hand. Om de funktionshindrade som är av en annan åsikt än Norlin säger hon att det finns ”många som inte tänkt igenom vad som är bäst för dem”.

Oj, det var ord och inga visor! Förstår fortfarande inte hur bordtennissituationen som jag beskriver här ovanför skulle kunna leda till ett minskat behov av personlig assistans.

Mina vänner som är i behov av personlig assistans lever synnerligen aktiva liv. Inte inom bordtennis eller någon annan idrott heller för den delen. Det betyder inte att de är lata, inte kan tänka igenom saker själva eller behöver sparkas i rumpan. De är skribenter, politiker, musiker, hiphoppare, lobbyister, bloggare och så vidare och så vidare. Dessutom är de alla arbetsledare åt sina personliga assistenter.

Faktum är att om jag jämför de av mina vänner som är assistansberättigade med dem som inte är det eller med dem som inte har någon funktionsnedsättning så är de som lever med personliga assistenter klart mest aktiva. Jag tror att det beror på att de känner att de måste göra skäl för sitt existensberättigande hela tiden. Varje sekund. Mycket på grund av den typen av åsikter som Norlin framför i Svenska Dagbladet. Och det är sorgligt. De är så rädda för att förlora den frihet som personlig assistans innebär att de hastar på för att hinna med att vara så produktiva som de bara kan medan de kan. Medan de har sin personliga assistans. För om den tas bort kan de inte ens vända sig i sängen eller bajsa när de själva behöver. Utan personlig assistans blir de tvungna att vänta tills någon har tid och dessutom är snäll nog att hjälpa dem.

Mina kompisar som behöver personlig assistans kanske inte kan klå Åsa L Norlin i bordtennis men de kickar asses när det gäller mer intellektuella aktiviteter. Något för Åsa att tänka på innan hon rekommenderar sparkar i rumpan.