De 30-åriga männens uppmärksamhet och ett slag över munnen...

Har följt en del av debatten som uppstod efter Jessica Zandéns och Cecilia Gyllenhammars text om bland annat svenska mäns förlorade manlighet.

Att det skulle krävas två kvinnor för att ge männen deras manlighet åter är väl bara det riktigt märkligt. Låter som något slags nationalmorsa-åt-Sveriges-söner-syndrom. Kan inte männen få sköta ens sin manlighet på egen hand?

Gyllenhammar och Zandén beskriver ett bröllop där männen i trettioårsåldern inte talade med dem utan i stället tog hand om sina ”bäbisar”. Hur en trettioårig nybliven pappa skulle bli manligare av att dumpa ungen för att i stället ägna sig åt Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar på bröllop begriper jag inte. Det låter nästan som att Zandén och Gyllenhammar är sura för att ”bäbisarna” stjäl de trettioåriga männens uppmärksamhet ifrån dem. Tur då att deras text blivit så uppmärksammad och omtalad! Det kanske kan kompensera något. Förresten, gick det inte att tala med ”bäbisarnas” mammor medan papporna vyssade?

Ett stycke i Gyllenhammars och Zandéns text kan jag inte låta bli att kommentera extra. Det gäller det där om ”ömhet i ett slag över munnen” och ”den magnifika kraften i ett försoningsknull”. Kan bara säga att om någon som påstår sig älska mig slår mig önskar jag honom många magnifika försoningsknull utförda av medfångarna på anstalten där han förtjänar att ruttna länge och långsamt!

Jag är så innerligt trött på hela diskussionen som går ut på att jämställdheten blir realitet på männens manlighets bekostnad. Snälla, jag förstår inte problemet! Jämställdhet innebär lika lön, rättigheter och så vidare. På vilket sätt skulle det kunna inverka negativt på maskuliniteten? Jag är medveten om att vissa, alltför många, män inte gör klassiskt manliga saker som att se till att tjejen kommer hem välbehållen genom att följa henne till porten, hålla upp dörrar och bära tunga saker åt kvinnor, bjuda på första dejten och så vidare. Men kom igen! Det är väl av ren tjurighet och lättja snarare än en följd av något slags jämställdhetsförtryck. En obstinat protest mot kvinnans ökade frihet och makt – mot jämställdheten. Inte särskilt manligt. Men vem bryr sig? Inte jag i alla fall för jag lider inte av nationalmorsasyndromet.

För mig är manlighet förknippad med trygghet. En man som är trygg i sig själv är lika manlig oavsett om han snyftar till ”Spårlöst försvunnen”, ger sitt barn välling, byter bildäck, syr en skjorta eller sparkar fotboll. En man som saknar den där inre säkerheten kan slåss, dricka mjöd och smaska flugsvamp – han blir inte manligare för det. I slutändan gäller den ekvationen för alla oss människor, oavsett könstillhörighet. Det handlar om grundläggande anständighet, empati och hur man behandlar sin omgivning. Allt det där avspeglar sig även i vårt biologiska skådespel kvinnor och män emellan.

Några länkar om Jessica Zandéns och Cecilia Gyllenhammars text:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3182286.ab
http://www.metro.se/se/article/2008/08/25/17/4032-45/index.xml
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/artikel_1620281.svd
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1277859/vi-maste-vaga-vara-otrogna